Lagbanner
Säsongen 1973/74; en inflygning inför genomgången av 1974/75 
Don Revie stod på toppen när han som manager tog hem ligamästerskapet med sitt Leeds 1973/74. Men inför säsongen 1974/75 lämnade Revie för att ta över det engelska landslaget.

Säsongen 1973/74; en inflygning inför genomgången av 1974/75 

Följ den engelska översta divisionen säsongen 1974/75 i drygt 50 avsnitt med start nu.

Det är nu 50 år sedan den engelska ligasäsongen 1974/75 drog igång. Lördagen den 17 augusti spelades första omgången. Med anledning av detta jubileum kommer denna artikelserie att generellt behandla säsongen samt speciellt fokusera på Derby County i och med att de blev ligamästare. Förutom en genomgång av samtliga 42 omgångar kommer som komplement också delvis annat som hände i England i mitten av 70-talet att beskrivas.

Första avsnittet av drygt 50 i denna artikelserie handlar om säsongen 1973/74, detta för att få en bakgrund till den säsong som är temat för denna artikelserie.

FA-cupfinalen
FA-cupfinalen i maj 1974 blev en utklassningsseger för Liverpool mot Newcastle. Segern skrevs till 3 – 0 vilket var i underkant sett till spelfördelning och målchanser. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett. Förutom att det var legendariske Bill Shankly´s sista tävlingsmatch efter 15 år som Liverpools manager var det också Newcastle´s manager Joe Harvey´s sista match, detta efter hela 13 år på sin post.

Ligavinnare
Leeds United vann ligan 1973/74. Med 62 poäng var man fem poäng före tvåan Liverpool. Leeds svit de nio säsongerna innan 1974-års ligaguld var oerhört imponerande och gjorde att laget förstås var topptippat även inför säsongen 1974/75. Klubben hade sedan 1965 placeringarna 2 – 2 – 4 – 4 – 1 – 2 – 2 – 2 – 3 vilket var första gången sedan Arsenals fantastiska 30-tal som en klubb under så lång tid prenumererat på topplaceringar. Till detta kunde man visa på titlar i UEFA-cupen, FA-cupen och Ligacupen under samma period.
  
Uppflyttade och nerflyttade till/från division 1
Det mest notabla från säsongen 1973/74 gällande upp- och nedflyttning var att Manchester United degraderades till division 2. Klubben hade då funnits på översta nivå sedan 1938 och bärgat tunga titlar som ligavinst och Europacupvinst bara 6-7 år tidigare. Laget kom på 21:a plats – dvs näst sist – efter en bedrövlig säsong under ledning av manager Tommy Docherty. Notabelt är dock att Manchester Uniteds klubbledning visade stort tålamod med denne karaktärsfulla manager och lät honom fortsätta sitt värv vilket bland annat ledde till en endast ettårig visit i andradivisionen och två bra säsonger i högsta ligan fram till hans avgång 1977. De två andra lag som degraderades från översta ligan var Southampton och Norwich.

Promoverade till översta divisionen blev Middlesbrough som var hela 15 poäng före tvåan Luton. På tredje plats – vilket på denna tid innebar uppflyttning - kom Carlisle. Det sistnämnda laget hade aldrig tidigare befunnit sig på högsta nivån i ligasystemet och hade trots 70 års seriespel endast åtta års erfarenhet av spel i andradivisionen så det var en liten klubb sett till tidigare meriter.

Om Luton Town kan nämnas att klubben förvisso hade tidigare erfarenhet av division 1-spel men att klubben så sent som sex år tidigare befunnit sig i division 4. Fotbollsexpertisen hade därmed egentligen bara tilltro till Middlesbrough av de tre kring möjlighet att klara nytt kontrakt. Denna gamla storklubb hade trillat ur översta divisionen 20 år tidigare men skulle nu göra comeback med ett intressant lag som bestod av såväl ytterst lovande ungdomar som Graeme Souness, David Armstrong och Jim Platt som ”gubben” Bobby Murdoch, en gång stjärna i Celtic. 24-årige Alan Foggon ska inte heller glömmas, han stod för 19 ligamål 1973/74 så Middlesbrough hade många ess i ärmen för att kunna nå en bra plats vid comebacken i division 1.

Derbys säsong
Derby slutade säsongen 1973/74 på en 3:e plats efter en strulig säsong. Strulet bestod i att managern Brian Clough i mitten av oktober valde att sluta vilket förstås var en chock inte bara för Derbys spelare och anhängare utan också för hela fotbolls-England. Man får nog konstatera att Clough hade blivit för stor för klubben. Hans många uttalanden – vilka uppskattades av media – och extrauppdrag som dels krönikör i tidningar, dels som expert vid matcher i TV-program tog på klubbstyrelsens tålamod. Som ersättare till Clough beslutade sig styrelsen för att anställa den tidigare spelmotorn Dave Mackay.

Ställda inför detta faktum så beslutade sig spelarna för att strejka. Man vägrade att acceptera Mackay som ny manager trots – eller beroende på – att flera av dem hade varit lagkamrater med honom så sent som 3 år tidigare. Mackay hade varit tongivande spelare från 1968 till 1971 och - enligt klubblegenden Gordon Guthrie vid samtal med undertecknad för 15 år sedan – den bäste spelaren de nära 60 år Guthrie varit aktiv i klubben. Inte heller var det i Mackay´s favör att han inte varit särskilt framgångsrik under sina första 2,5 år som manager med endast 31 vunna matcher av 105 spelade i dels Swindon, dels i Nottingham Forest.

Till slut fick spelarna ge sig och åter börja träna och spela men klubbstyrelsen måste frågat sig själva om de gjort rätt val eftersom Mackays första 13 ligamatcher bara resulterade i 4 vinster samt uttåg ur Ligacupen. Till slut i en oerhört jämn tabell – bara 8 poäng skiljde mellan 3:e och 14:e plats - lyckades laget med hjälp av 48 poäng alltså knipa en 3:e plats. Med denna placering kvalificerade sig klubben till nytt spel i Europa. Det var andra gången klubben lyckades ta sig till Europaspel – den första var i Europacupen två år tidigare – och nu väntade spel i UEFA-cupen hösten 1974.

Engelska landslaget 1974
England missade VM-slutspelet i Västtyskland som hölls sommaren 1974. Sir Alf Ramsey – förbundskapten sedan 1963 – fick i maj silkessnöret av det engelska fotbollsförbundet och i juli stod det klart att ny förbundskapten blev Don Revie. Mer om detta kan läsas i nästa avsnitt som behandlar försäsongen 1974.

Spelarna som 1974 fick chansen att dra på sig landslagströjan av de två ovannämnda samt av den interimistiske lösningen Joe Mercer var följande:

Målvakter
Ray Clemence (5 matcher, Liverpool FC)
Peter Shilton (4 matcher, Stoke)
Phil Parkes (1 match, Queens Park Rangers)

Försvarare
Colin Todd (9 matcher, Derby County)
David Watson (7 matcher, Sunderland)
Alec Lindsay (4 matcher, Liverpool FC)
David Nish (4 matcher, Derby County)
Mike Pejic (4 matcher, Stoke)             
Norman Hunter (3 matcher, Leeds)
Roy McFarland (2 matcher, Derby County)
Terry Cooper (1 match, Leeds)

Mittfältare
Colin Bell (9 matcher, Manchester City)
Emlyn Hughes (9 matcher, Liverpool FC)
Trevor Brooking (7 matcher, West Ham)
Martin Dobson (5 matcher, Burnley/Everton)
Keith Weller (4 matcher, Leicester)       
Stan Bowles (3 matcher, Queens Park Rangers)
Gerry Francis (2 matcher, Queens Park Rangers)
Paul Madeley (2 matcher, Leeds)
Martin Peters (2 matcher, Tottenham)
Dave Thomas (2 matcher, Queens Park Rangers)
Alan Ball (1 match, Arsenal)

Anfallare
Mick Channon (10 matcher, Southampton)
Frank Worthington (8 matcher, Leicester)
Kevin Keegan (7 matcher, Liverpool FC)
Malcolm MacDonald (3 matcher, Newcastle)
Allan Clarke (1 match, Leeds)

Spelarna ovan hade enligt mig med stor sannolikhet gjort bra ifrån sig i ett VM-slutspel men England hade ju Polen i sin kvalgrupp vilket var ett landslag som då var oerhört starkt och tog brons i slutspelet.

Märkbart är att många av de tongivande spelarna i den engelska ligan inte finns med bland ovanstående spelare. Detta berodde på att många skotska spelare spelade viktiga roller i flera av topplagen, och kanske speciellt i Leeds.

I nästa avsnitt kan läsas om försäsongen sommaren 1974 som ledde fram till seriestarten den 17 augusti.

Torbjörn Karlsson2024-08-13 01:30:00

Fler artiklar om Old School Football