Solen skiner på fotbollens Mordor
Är det någon form av ironi? Solen skiner och vi är på väg ut mot The Den för att för första gången uppleva Millwall FC. Kan det verkligen vara så? Har vi hamnat rätt? Vi ska ju vara i Mordor! I mörkret.
När mitt fotbollsintresse slog i höjden på 1980-talet, var jag fortfarande en ung kille som precis läst JRR Tolkiens Sagan om Ringen och darrade vid tanken av Saurons Mordor, där ondskan var en livsstil och orcherna frodas. En plats av mörker. Ett plats man älskade att frukta. Ett jävla rövhål.
I fotbollens värld talades det i samma termer om Millwall FC. Ett kärvt, mörkt och ondskefullt ställe dit ingen vågade. Där fanns först F Troop sedan Bushwackers. Firmor vars rykte nådde ända till min lugna hemstad Boden, innan jag ens förstod vad firmor var för något. Jag insåg dock att Millwall var det mörkaste stället i engelsk fotboll. Det kunde jag läsa mig till. Ett rövhål. Och den uppfattningen - trots att jag blivit äldre och borde förstå bättre - hänger fortfarande i. För första gången på en fotbollsresa har jag nogsamt funderat över vilka delar av Bermondsey man kan röra sig utan att hamna i trångmål. Där jag slipper fotbollsvärldens orcher, men ändå kan kika på dem lite… För spänningens skull.
Puben som hyllar The Rat Pack
Men solen slutar inte att skina på oss när vi närmar oss från vad som ur ett pubperspektiv är från fel håll eftersom vi måste hämta våra biljetter innan vi kan besöka alla vattenhål som rekommenderats. Fast lika bra att vara ute i god tid. Så man inte hamnar i trångmål…
Runt The Den möts vi av ett lugn, men knappast något som förebådar en storm. Bara ett lugn. Vi är ju tidiga. Jag vill insupa området, hela känslan av att vara på plats, så jag och min följeslagare trampar otåligt vidare. Nu bort från arenan. Hamnar till slut på puben The Ancient Forresters. Det är som det ska vara. En brokig heltäckningsmatta, panel i baren och precis allt som definitivt inte kan beskyllas för av någon form av modern inredning. Det är nästan tomt på folk och längst in i rummet finns en scen prydd av bilder av The Rat Pack med Sammy Davis jr, Dean Martin och Frank Sinatra. Som ett altare.
“Hängrövar” och Bushwackers
I barens ena hörn står tre män. Jag kan förnimma lite tatueringar (eller så var det min fantasi), ringar i näsan, hoodies “intressanta” frisyrer för äldre manspersoner och kanske en gemensam svunnen tid då dessa herrar nog upplevde sig vara i centrum av världen och livet. Åtminstone spinner min fantasi iväg åt det hållet. Den störs dock lite av ölmagar och den där karakteristiska “hängröven” som tyvärr präglar oss män som envisas med att bära jeans långt upp i åren.
Men jag kan inte låta bli att undra ifall de tillhörde den ökända firman Bushwackers i unga dagar? Den äldre damen som serverar i baren hänger i andra hörnet, studerar herrarna lite avmätt och utan att på något sätt imponeras. Hon var för övrigt oerhört trevlig när vi beställde vår öl. Inte alls så hon såg misstänkt på oss utbölingar.
Förutom ett par danskar och några glada herrar från Sundsvall, pågår knappast någon invasion av puben. Vi bestämmer oss för att ta en till öl. En klassisk engelsk bitter. Det gäller ju att smälta in och klockan är ju trots allt några minuter över 12!
Kärvt område
En äldre herre kommer in med en tidning under armen och ett barnbarn som följeslagare. Barnbarnet är för övrigt den enda i lokalen som har på sig Millwall merchandise. Hans farfar/morfar beställer en bitter och sätter sig att läsa tidningen. Barnbarnet verkar känna herrarna vid barens hörn och rör sig fritt i puben. Det känns som om vi precis kommit in i deras lördagsritual. Farfar/morfar är också den ende som dricker en öl som man tänker sig att engelsmän ska dricka öl på murriga pubar. En bitter. Nu börjar det fyllas på med folk men alla beställer in ljus, kall lager.
Efter någon timme beger vi oss tillbaka mot arenan. Även om det är en hel del poliser i farten är stämningen familjär. Som på så många andra arenor runt om i England numera. Åtminstone i Championship och nedåt. Inte ens den där hotfulla bågen som alla måste passera innan man tar sig in på arenans område känns ogästvänlig. Omgivningarna i Bermondsey är visserligen kärva och inte något rikemansparadis direkt, men det är inte värre än det jag så många gånger upplevt runt Goodison Park, där mitt Everton håller till.
Alla känner alla
Det sägs att det inte finns något ställe i Storbritannien - ja, världen - där ordet “cunt” skriks så mycket som på The Den. Inne på arenan finns uppmaningar om att vårda språket. Jag hör dock inte ordet en enda gång, men det är nog därför jag sitter mitt på Barry Kitchener Stand och de mest intensiva fansen står på Dockers Stand på andra sidan, närmast motståndarfansens kortsida. Ett lite ovanligt arrangemang, men antar att de vill att motståndarna ska höra häcklingarna, för av kroppsspråken att döma, sägs det både ett och annat, sannolikt med ordet “cunt” som en central del av meningsbyggnaden.
På min läktare däremot, sitter det mest äldre män och några kvinnor. Alla verkar känna alla. Här finns inte mycket plats för alltför stora gester. De tar allt med stoiskt lugn, lite som farfar/morfar med tidningen. Lite som en ritual. Man går på match, men sedan får det gå som det går. Efteråt fortsätter livet som vanligt. Det är visserligen en herre som gestikulerar vilt och tar sig på den kala hjässan på ett sätt som får en att inse varför han inte har något hår kvar och att han nog alltid befinner sig i samma sinnesstämning, då Millwall spelar rätt bra och leder matchen.
Inte ensamma som utbölingar
Dessutom fick jag tag på en av de bästa korvar jag ätit på en fotbollsarena. Hela stället andades snarare en internationell känsla, då det hördes röster på tyska, holländska, danska och norska. På söndag skulle Green Bay Packers och New York Giants drabba samman på Tottenham Hotspur Stadium. Och på lördagen fanns därmed två fotbollsmatcher att besöka i London. Det garanterat fullsatta mötet mellan Arsenal och Liverpool, som dessutom är en minst lika kostsam upplevelse som NFL-matchen. Eller så blev det en resa i sydöst för att komma så nära mer “vanlig” engelsk fotboll som möjligt. Vi var nog många som resonerade på samma sätt den helgen.
“You go the Game”
Ur ett kommersiellt perspektiv är NFL-matchen och Millwall-upplevelsen varandras motsatser. Jag glömde orutinerat nog ta med mig kontanter, men det brukar ordna sig då alla klubbshopar har en halsduk och ett matchprogram. Dock inte Millwall. Matchprogrammet kunde endast köpas med kontanter runt arenan och fanns inte i klubbshopen. Där fanns dessutom bara en enda halsduk, men på hela tygstycket fanns inget som på något sätt framkom att det var en Millwall-halsduk. Kanske en intern grej, där de som vet, vet. Men jag ville inte ha en rätt ful oidentifierbar halsduk till min samling. Däremot runt arenan fanns andra och bättre halsdukar till försäljning, bara du hade kontanter… På NFL-matchen kunde man köpa program utanför arenan med kort och kön till den “provisoriska” klubbshopen var enorm. Vakterna ropade glatt:
“Shop til you drop.”
På NFL-matchen rådde en feststämning jag sällan mött, då mina erfarenheter av amerikansk sport är alldeles för begränsade. Jag uppskattade den. I Millwall var det mer som jag brukar känna.
“You go the game”, varken mer eller mindre.
Pilgrimsvandring utan ironi
Festen kan komma efteråt, men matchen är mer som en lördagsritual. Lite av en veckovis pilgrimsvandring för de som fortfarande vill ha något att hålla fast vid, trots att de tappat tron på omvärlden, kyrkan eller sig själva. Läste någonstans att det som förenar Millwall-fans är att de som har jobb sliter hårt på veckorna med något de hatar, medan de som inte har jobb överlever en vardag som de hatar minst lika mycket. Millwall FC är ljuset. En gång i veckan. Så nära fotbollens kärna. En kärna sporten levt på sedan starten, och så långt ifrån den kommersiella världen där underhållningen är avgörande, men den kostar pengar.
Jag har skådat in i det mest fruktade rövhålet i engelsk fotboll, och där fanns inte det mörker jag befarat. Inget Mordor. Kanske trampade jag på fel ställen vid fel tidpunkter, men känslan att jag gärna återvänder till denna familjeklubb är påtaglig. Det fanns inget Mordor. Solen skiner fortfarande och vi promenerar sakta tillbaka till andra delar av London. Det finns ingen ironi. Detta är en tidlös engelsk fotboll, även om det dricks alldeles för lite bitter och för mycket ljus lager numera.
För övrigt vann Millwall med 2-0 mot Middlesbrough.
