Stan Bowles – det enda han inte missbrukade var bollen
Under 70-talets hårdtacklande och ofta spelförstörande fotbollsklimat fanns där inte så stort utrymme för det gröna fältets magiker. Men de som fanns blev dyrkade.
Ofta var det också personligheter vars individualism, brist på ansvarsförmåga samt ego i stort även ledde till missbruk av både kvinnor, sprit och spel. Men till skillnad från de flesta andra ställen i livet, förläts de i fotbollsvärlden. Om och om igen, främst av fans, men också av managers, vilka aldrig slutade leva på hoppet om kontinuerlig storhet och bättre ordning.
Längtan efter någon som kunde få Ron ”Chopper” Harris att köpa en korv eller överlista ett nästan hockey-sovjetiskt mittbackpar som Emlyn Hughes och Phil Thompson (vilka Bowles för övrigt avskydde), är konstant. Det är mänskligt rent av. Därför förlåter vi.
Det går inte att missbruka en beroenderelation till bollen. Är du tillräckligt briljant, kan det aldrig bli för mycket. Därför förlåter vi och därför fanns en plats för dessa personligheter inom fotbollen. Det är visserligen svårare nu med alla krav på fysisk trim för att lyckas, men då funkade det för några, och platsen i fansens hjärta kommer alltid finnas.
Stan Bowles var en av dessa fotbollsmagiker som aldrig tycktes passa in i normen, vilket var uppenbart redan från tonåren i Manchester City.
Manchester – The Quality Street Gang och City
Lärlingstiden i Manchester City präglades av Bowles heta temperament och motvilja till auktoriteter. Tonåringens förmågor var det ingen som betvivlade, men det var också svårt att slå sig in i ett så fantastiskt lag med spelare som Francis Lee, Colin Bell, Mike Summerbee med flera. Citys mest framgångsrika genom tiderna, bortsett från dagens penningstinna gäng. Mellan 1967-70 blev det endast 17 matcher för unge Bowles som dessutom gjorde sig omöjlig med Citys berömda tränarduo Joe Mercer och Malcolm Allison.
Parallellt med fotbollen utvecklade Bowles sitt spelintresse. Redan som 15-åring körde han egen vadslagningsverksamhet för ett brottsyndikat i Manchester som gick under namnet The Quality Street Gang och höll på med vadslagning, rån och var allmänt våldsamma.
”… I used to get more money from them than I was getting from football:”
Problemet var bara att Bowles spenderade alla sina pengar på att själv spela på hästar. Allison och Mercer visste mycket väl vad Bowles höll på med utanför fotbollen och gillade det inte alls. Bowles fick därmed få chanser att visa vad han kunde på plan.
”I scored twice in one game, but that wasn´t good enough for them. My problem was Allison, who said I was a *******. Talk about pot and kettle! He was telling me this in a club in Manchester with a big cigar on. He was the biggest flashest ******* of the lot.”
Tog över tröja nummer 10
Efter kort sejour i Bury fann han en beskyddare i Crewe (då i fjärde divisionen) i form av managern Ernie Tagg som försökte hantera Bowles spelande genom att ge lönen direkt till hans fru. Tagg sa en gång:
”If Stan could pass a betting shop like he can pass a football, he would be all right.”
Men Bowles blev rastlös och ville bort från Crewe. Han var 21 år och hamnade därefter i Carlisle i andra divisionen, där det blev 13 mål på 36 matcher innan Queens Park Rangers köpte honom för 112 000 pund i september 1972.
Stan Bowles tvekade aldrig att ta över Loftus Roads store hjälte Rodney Marsh tröja nummer 10, faktum var att Bowles inte hade så mycket till övers för Marsh, vilket i och för sig inte var och är något ovanligt. Stan Bowles har alltid varit frikostig med att såga folk lite till höger och vänster.
Två spelare har han dock stor respekt för. I början av Bowles tid i QPR spelade han ihop med rutinerade Terry Venables, vilket enligt Bowles själv, är det bästa samarbetet han varit del av och dessutom den spelare ha respekterar mest. Därefter var det Gerry Francis, QPR:s store stjärna under den gyllene perioden i mitten av 70-talet. Bowles och Francis fick tyvärr aldrig göra en landskamp ihop, men i QPR kunde de framställa magi.
Klippet är en sammanfattning av QPR:s fantastiska säsong 1975/76 med extra fokus på Stan Bowles och Gerry Francis.
Kort karriär för England
När Bowles debuterade mot Portugal 1974 var det Sir Alf Ramseys sista match som förbundskapten. Stan Bowles landslagskarriär tog dock aldrig riktigt fart. Återigen föll han på eget grepp. Illavarslande nog utnämndes hans gamle baneman Joe Mercer som tillförordnad förbundskapten. När England mötte Nordirland 1974 överhörde Bowles Mercer strax innan matchen, där den gamle managern berättade att han tänkte byta ut Bowles i början av andra halvlek, oavsett insats. Kanske inte så ovanligt i landskampssammanhang, men inget som en superindividualist som Bowles gillade. Lite tröst såg han dock i att bytet skedde med Frank Worthington som fick sin allra första landskamp. Samma andas män.
Worthington har en gång summerat Stan Bowles fotbollsliv:
"Stan has spent all of his money on gambling, booze and birds."
Bowles svar på påståendet:
"Well, at least I didn't waste it!"'
Det var dessutom en sammanfattning Worthington kunde använt om sin egen fotbollskarriär.
Faktum är att Worthington, Bowles och en annan problematisk elegant – Alan Hudson - inte ens tillsammans fick ihop till fler landskamper än exempelvis Carlton Palmer. Och med all respekt för Palmer och det engelska landslaget på 90-talet, så var han ett äkta träben, långt ifrån internationell nivå i elegans och teknik.
Efter att ha blivit utbytt mot Nordirland, bad Bowles landslagsledningen att stoppa upp matchen mot Skottland någonstans och så drog han direkt från hotellet dagen efter. Rumkompisen Mick Channon, menade att så här gör man inte när man spelar för England. Det triggade dock bara Bowles. Istället fick Worthington starta mot skottarna.
Bowles gjorde också bort sig med sin något arroganta humor på en landslagssamling där de diskuterade ersättningsnivåer för landslagsspelarna. Nytillträdde förbundskaptenen Don Revie hade lyckats få till en ökning av ersättningarna, något som inte gillades av alla. Lagkaptenen Emlyn Hughes ställde sig upp och höll tal om att spela med The Three Lions var en ära och inte bara handlade om pengar, varpå Bowles replikerade rakt ut i rummet:
”If you don´t want the money, I´ll have yours.”
Ingen talade med honom på tre dagar efter det.
Det blev bara fem landskamper för England
QPR, Shanks och ”Översten”
I QPR var han dock på god väg att bli en legendar. Det blev 315 ligamatcher under perioden 1972 till 1979 och han var i allra högsta grad delaktig i det lag som leddes av Dave Sexton och nästan vann ligan 1975/76.
En sur Bowles blir utbytt.
I Sunderland är han dock inte välkommen, som 1973 var regerande FA-cupmästare och visade stolt upp pokalen i samband med en hemmamatch mot QPR. Då antog Bowles ett vad med lagkamraten Tony Hazell att de skulle försöka skjuta ned bucklan, vilket de också gjorde. En gång var. Det blev dessutom en buckla i bucklan. Fansen blev fullkomligt galna och det ska ha varit upplopp efteråt, tusentals fans stormade planen i jakt på Bowles som skyndsamt tog sig in i spelargången. QPR vann matchen med 3-0. Bowles gjorde två av målen. Stämningen efteråt var minst lika hotfull såväl utanför arenan som utanför hotellet.
Bästa kompisen i QPR var dock en viss Don Shanks. Eller som Bowles själv konstaterade:
“Sexton signed Don Shanks from Luton to keep me happy. He was my best mate – and a bigger gambler than me!”
Shanks spelade flera år i QPR, men under bästa säsongen 1975/76 hade han knappt någon roll alls – på plan. Tillsammans med Bowles hittade han på en massa utanför dock. Bland annat blev de oerhört involverade i en verksamhet med en bookmaker som gick under namnet ”översten”. På fredagkvällar (de hade match på lördag…) spelade de kort med ”översten” och förlorade hela tiden. De insåg att ”översten” hade något fuffens för sig, men gick till motattack, genom att använda sig av egenhändigt komponerat kortfusk.
“The Colonel” was up to something and came up with a scheme to get their own back. If Don needed a five to make up a winning hand, he’d say: “Frank McLintock must be one of the best centre-halves in the game”, and since Frank was always No 5, Stan knew that Don wanted him to discard a five if he had one. Stan would then say something like: “Yes, but Ian Gillard [no 3] was a good left-back”, and Don would chuck in a three. They ended up taking “The Colonel” to the cleaners.”
Don Shanks är också känd för att ha haft en flickvän vid namn Mary Ann-Catrin Stävin från Örebro, men som blev berömd som Mary Stavin och var bland annat Bond-brud i ”Octopussy” såväl som "A View to a Kill”. Hon har också spelat in en låt med George Best – ”Shape up and Dance”. Best och Bowles blev för övrigt kompisar, vilket kanske inte är så märkligt, och Bowles erkände att en dag med Best klarade inte ens han. Best kunde dricka konstant utan att det märktes, enligt Bowles, medan han själv blev drängfull.
Tagit mutor för matcher har dock inte Bowles gjort, enligt egen utsago. Ja, förutom en gång då. I en nationell five-a-side-turnering med QPR fick han ett erbjudande av en gammal kompis till lika Orient-supporter som gick under namnet Jewish Dennis. Om QPR såg till att förlora finalen mot Orient skulle Bowles få 1000 pund.
En bra deal, då segerpremien var på 200 pund. Bowles gjorde visserligen ett mål, men QPR förlorade med 1-6. Efteråt påpekade spelande managern Gerry Francis att Bowles sett lite trött ut i andra halvlek.
Kort reportage om Terry Venables och Stan Bowles.
Kollison med Brian Clough
Allt gott har dock ett slut, vilket även tiden i QPR hade. Brian Clough i framgångsrika Nottingham Forest köpte Bowles 1979, vilket skulle utveckla sig till en katastrof. Det blev bara 19 matcher för Bowles innan han såldes vidare till Orient.
Clough och Bowles funkade inte alls ihop.
“Going to play for him was a big mistake for both of us. I was paid 50 grand as a signing on fee and wanted to give it back after two weeks. That big ‘eaded ******* drove me mad, he was always poking his finger in my chest when he spoke to me. And he only wanted to play me in the home games, I don’t know why.”
Under samma period fans även Charlie George på plats, och även där sket det sig. Clough kallades ”Big Head”, eftersom han höll sig själv oerhört högt. George och Bowles var ju själva egon och individualister som vägrade att foga sig för auktoriteter som Clough.
Droppen för Bowles kom när Clough nekade honom att spela i John Robertsons testimonial. Robertson och Bowles hade blivit bästa kompisar, sannolikt eftersom båda rökte som borstbindare (Bowles har alltid legat på runt 60 cigg om dagen), knappast gillade fysisk träning och njöt av att ha det bra vid sidan av plan.
“John Robertson was my best mate at Forest and when Clough wouldn’t let me play in his testimonial, that was it as far as me and him were concerned. I told him if he wanted to be like that, I wouldn’t play in the European Cup Final either, and I walked out. He apologized, but I wasn’t having it. I had a right go at him – nowadays I’d get 25 grand from the papers for what I said.
“Clough obviously had something about him, but I don’t know what it was. He was always pissed and he never took any of the training. He’d walk around with his dog, or with Peter Taylor, and let his coaches run it all.”
Stan Bowles kommer aldrig att glömmas av fotbollsfansen och det ger honom fortfarande lite inkomster att åka runt och dra historier om förr samt det liv han har levt. Sliten, gammal och utan att någonsin ha uppfyllt sin potential eller egentligen klarat saker som så många andra gör varje dag, hela tiden.
Men hos fotbollsfansen finns förlåtelse och en boll kan inte missbrukas av en begåvning som Stan Bowles. Det blir han plats i världshistorien – en dyrkad fotbollsmagiker.
Källor: Wikipedia, The Independent, indyrs.co.uk, dailymail.co.uk, wearetherangersboys.com
