70-talets Birmingham:Talangfullt lag slutade med pyspunka
I början av 70-talet fanns en hel del talang i Birmingham City som i och med förlusten i FA-cupsemifinalen mot Fulham 1975 drabbades av pyspunka. Lagkaptenen Howard Kendall var inte bara delaktig utan också ett förvånat ögonvittne.
I februari 1974 kallas Howard Kendall till Evertons träningsanläggning Bellefield. Den rutinerade mittfältaren inser nog vad klockan är slagen. Det lär bli flytt till nordöstra delarna av England, sannolikt Sunderland i utbyte mot Dennis Tueart. Evertons manager Billy Bingham meddelade dock torrt:
”It´s Birmingham City.”
Birmingham var indragna i nedflyttningsstriden och managern Freddie Goodwin behövde mer pengar och fler rutinerade spelare. Kendall befann sig därmed mitt i en rekordaffär. Den store centertanken Bob Latchford var en av två guldkalvar hos Birmingham. Den andre var superlöftet Trevor Francis. I en affär värd 350 000 pund och där Kendall ingick slog därmed Everton nytt brittiskt rekord för en spelarövergång.
Latchford hade varit en viktig del av den fruktade anfallstrio som tog Birmingham till semifinal i FA-cupen 1972, bland annat efter två matcher i Tipsextra. Trevor Francis, Bob Latchford och rutinerade Bob Hatton var så vassa som det gick att bli.
När Kendall anlände var det slutet för Latchford i Birmingham, men istället fanns där en lovande Kenny Burns som skulle ta ta plats bredvid Hatton och Francis för ännu en cup run 1974/75, vilken också slutade i semifinal.
Birmingham City var raka motsatsen i jämförelse med Everton FC, där Howard Kendall haft tillgång till den tidens mest moderna träningsanläggning Bellefield och en manager i Harry Catterick som fokuserade på varje detalj i spelarnas dagliga tillvaro desstom stöttad av Littlewoodsägaren John Moores resurser.
Birminghams träningsanläggning låg nära en flygplats med omklädningsrum som mer påminde om skyddsrum och hela stället beskrevs av Kendall som en soptipp. Träningskläderna som delades ut var dessutom inte tvättade och redan första dagen kom backen John Roberts fram till Kendall och sa:
”You´re the biggest signing here, why don´t you go to the manager and complain about the kit?”
Managern Freddie Goodwin hade ett talangfullt lag som ändå varje år fick slåss för att klara sig kvar. Kanske var det till och med det mest talangfulla laget i Birminghams historia. Åtminstone ett av dem. Uppflyttningen till högstadivisionen ledde till en FA-cupsemifinal samma säsong, där mäktiga Leeds blev för svåra och vann med 3-0. Men laget hade ändå fått känning på vad de var kapabla till.
Sammandrag från semifinalen med en kommentator som uppenbart inspirerats av Göran Zachrissons ordsparande kommentatorsteknik.
Latchford, Hatton och Francis var en dödlig anfallstrio och 1972/73 kom laget på tionde plats i ligan. Men redan säsongen efter 1973/74 fick de kämpa mot nedflyttning. Rutinerade spelare krävdes och den ”säljbare” Latchford fick offras för att få Howard Kendall och Archie Styles.
Plats i högstaligan säkrades den allra sista omgången, vilket Kendall beskrev:
”On the final day of the season, with safety secured, we were ordered out of the dressing room by Freddie Goodwin to go and applaud the waiting fans. A few years earlier I´d done the same at Everton. Then, we´d won the title. Here, avoiding the drop was considered a triumph.”
Linjedansen skulle fortsätta för Birmingham med placeringar som 17, 19, 13, 11 och till slut 21 och nedflyttning.
Säsongen 1974/75 kan nog betecknas som början på slutet för Birmingham. Trots halvtaskig form, så fanns där rutinen hos Kendall och anfallskraften hos Francis, Hatton samt Kenny Burns och helt plötsligt var laget framme i en FA-cupsemifinal mot andradivisionslaget Fulham. The Cottagers hade veteranerna Bobby Moore och Alan Mullery i laget, men borde ändå vara en betydligt rimligare uppgift än några år tidigare då Leeds stod för motståndet.
Första matchen var tät och präglad av hård kamp och med ett 1-1 i ryggen väcktes hoppet om att Birmingham skulle nå finalen och tredje gången gillt ta hem bucklan (förluster 1931 mot WBA och 1956 mot Manchester City).
Lite längre sammandrag av den första semifinalen 1975.
Omspelet präglades dock av käbbel om diverse saker, något som Howard Kendall flera gånger irriterat sig över när det gällde klubbens kultur. Det var mycket förhandlingar hit och dit eftersom det lönade sig i syfte att få lite mer betalt. Bland annat hade Kenny Burns fem pund extra i veckan om han spelade forward istället för back. Det stora diskussionsämnet på spelarmötet ett par dagar innan omspelet handlade om att bussen för spelarfruarna fick betydligt sämre parkering än Fulhams motsvarighet. Innan första matchen hade det dessutom diskuterats om skopengar. Goodwins assistent Willie Bell (en gammal Leeds-spelare) hade fått höra om ett erbjudande från ett skoföretag. Totalt handlade det om 110 pund vardera om spelarna skulle använda sig av skomärket. Alla gnuggade händerna och tyckte det var en strålande idé, men Trevor Francis också ville vara med. Han och Kenny Burns var inte inräknade i dealen då de redan var sponsrade av ett skomärke, men efter diskussion och sura miner fick Francis vara med och andelen sjönk till 95 pund per spelare. Kenny Burns avstod dock.
Returen på Maine Road blev en katastrof. Det slutade visserligen bara 1-0 till Fulham, men efter en usel insats av Birmingham. Freddie Goodwin var förkrossad, såsom resten av laget och de flesta söp till så pass att flertalet spelarfruar fick dagen efter söka med ljus och lykta efter spillrorna till män. Goodwin och det talangfulla laget hade fått pyspunka och det skulle inte gå att laga. Det hade varit nära, men nu fanns ingen återvändo, annat än nedåt.
Målet i returen.
Och så avslutar vi med en liten hyllning.
Källor: Wikipedia, Love Affairs and Marriage – My Life in Football, Howard Kendall (de Coubertin, 2013), Encyclopedia of British Football, Phil Soar and Martin Tyler (Willow Books, 1984).
