"Tänk Zinedine Zidane som engelsk slarver"
Mannen bakom artikelserien om säsongen 1974/75 får bekänna färg genom att berätta vem han är och varför han ger sig i kast med 50 artiklar om en säsong som gick av stapeln för 50 år sedan. Dessutom de fem viktigaste profilerna, den bästa engelska förstaelvan och de största utmanarna till ligatiteln 1974/75.
Denna vecka har vi premiär för en artikelserie som spänner över hela säsongen 1974/75. En av de mest dramatiska i Englands fotbollshistoria. I över 50 artiklar kommer Torbjörn Karlsson att skildra dramatiken omgång för omgång. Det är också en säsong som på många sätt kan beskrivas som en vattendelare, då flera stora managers lämnar för att nya förmågor ska ta vid. Fokus är på högsta serien, men det kommer finnas utblickar såsom det engelska landslaget.
Torbjörn Karlsson är sedan länge en SvenskaFans-skribent. Tongivande på Derby-sidan samt Allsvenskan 100 år. Han är född 1965 och därmed uppväxt med Tipsextra, som startade 1969. 1974/75 blev den första säsongen han följde med viss noggrannhet. Dock är den stora anledningen det faktum att hans favoritklubb Derby till slut fick lyfta pokalen, vilket kan sägas utan att spoila för mycket, då det är en oerhört dramatisk säsong och en riktigt intressant tidsmarkör för ett 1970-tal där fotbollen inte alls hade samma glamorstatus som dagens Premier League.
Nämn de fem viktigaste profilerna (managers, ägare och spelare) när vi går in i säsongen 1974/75, och varför väljer du just dessa?
Viktigaste managers var Brian Clough i och med sin nya tjänst i Leeds, Bob Paisley som nytillträdd i Liverpool, Bobby Robson i Ipswich och frågan om han som relativt ung fortsatt skulle ha framgångar i lilla Ipswich.
Ägare i bemärkelsen företag fanns inte på denna tid men om vi pratar om inflytelserika och/eller excentriska ordförande så vill jag ändå nämna Sam Longson i Derby. Han var ambivalent till Brian Clough; å ena sidan ordnade Clough stora framgångar till klubben, å andra sidan var Clough så stark och karaktärsfull att han blev större än klubben (läs styrelsen) och det gillade inte Longson så Clough fick lämna hösten 1973, bara 1,5 år efter klubbens första ligatitel. Övriga klubbars ägare/ordförande känner jag inte till så mycket om.
Liverpools Kevin Keegan går inte att undvika att nämna när det gäller viktig spelare. Han var den som tydligast efterträdde George Best som fotbollsstjärna som blir så stor att han blir ”a household name”, lite åt rockstjärnahållet. Billy Bremner i Leeds måste också nämnas, slitvargen som kombinerar hårdhet med fältherreblick. Till sist måste även Stan Bowles i QPR nämnas, en bohem där annat i livet var viktigare än att spela fotboll, men en gudabenådad spelare, tänk Zinedine Zidane som engelsk slarver som fick spela på oftast leråkrar och med domare som tillät betydligt tuffare spel än vad senare generationer skulle stå ut med.
Om du - istället för Joe Mercer - skulle ta ut en engelsk förstaelva i augusti 1974, hur skulle den se ut?
Mv: Ray Clemence (Liverpool)
Hb: Dave Clement (Queens Park Rangers)
Mb: David Watson (Sunderland)
Mb: Colin Todd (Derby County)
Vb: David Nish (Derby County)
Ymf: Colin Bell (Manchester City)
Mf: Emlyn Hughes (Liverpool)
Mf: Trevor Brooking (West Ham)
Ymf: Stan Bowles (Queens Park Rangers)
Fw: Kevin Keegan (Liverpool)
Fw: Malcolm MacDonald (Newcastle United)
Tyvärr så åkte Roy McFarland på en nästan årslång skada i maj 1974, annars hade han varit given som mittback. Malcolm MacDonald snabbhet och stridsvagnslika spelstil hade effektivt röjt väg för fantastiske Keegan. Brooking och Hughes hade stått för det box-till-box-spelet på mittfältet som två kloka gubbar, Brooking lite mer offensiv, Hughes som städgubbe framför backlinjen. Bell och Bowles skulle fokusera på offensiven, speciellt den sistnämnde. Todd hade – precis som ofta skedde i hans klubblag Derby – gärna fått vara spelmotor i anfallsförsök och gå på offensiven och då hade Hughes droppat ner som mittback. Nish hade på klassiskt engelskt manér löpt mest av alla på sin vänsterkant. Jag hade låtit Dave Clement göra sin landslagsdebut på högerbacken, men det är den plats där jag känner mig som mest osäker. Ray Clemence är förstås gjuten i målet, hans säkerhet i sitt agerande gör att han är ohotad engelsk etta på denna position, långt före t ex Peter Shilton
Oavsett ligaplacering, vilka klubbar skulle du rangordna som de fem största utmanarna till ligatiteln i augusti 1974?
Liverpool, Everton, Ipswich, Leeds och Manchester City.
