The Great Escape
Great Escapes finns det många av och alla betyder något för de som var med. Ibland är det nästan så att en Great Escape etsar sig fast i minnet mer än en titel. Det är en större lättnad. Rädslan att förlora något slår nästan alltid möjligheten att vinna. Min stora Great Escape-upplevelse inträffade 1994 framför text-tv:n.
Säsongen 1993/94 lyckades sammanfatta allt som var illa med Everton. Efter ligatiteln 1987 var klubben på nedåtgående. Först gick det sakta, men efter FA-cupfinalen 1989 kändes det som fritt fall. Vi hade också en idiot (ursäkta uttrycket, men jag har inga andra ord) till ägare.
När ligan skulle avgöras i maj hade Tipsextra-säsongen släckt ned för länge sedan och man var hänvisad till diverse BBC-sändningar med ett evigt rattande på frekvenserna eller att helt enkelt följa matchen på text tv. Det är en för länge sedan bortglömd charm med att sitta och stirra på sidan 377 eller någon av de följande tre till fyra sidorna och bara vänta på att det ska blinka till med rätt resultat.
En ödesdiger dag i maj 1994
Den 7 maj 1994 satt jag i köket i min studentkorridor i Uppsala. Eftersom det inte fanns text på min lilla tv på rummet och matchen var av sådan avgörande karaktär för mitt välbefinnande resten av året, ja, eller livet, så parkerade jag helt sonika framför korridorens tv. Nu skulle det ses på text-tv och inga repriser av Beverly Hills, eller vad det nu var som gick den tiden på lördagar innan man begav sig ut på fest.
Everton hade inte alls figurerat i Tipsextra det året, trots att Anders Limpar spelade i laget. Jag vet inte varför, men antagligen var de för usla helt enkelt Har för mig att Everton vann de tre första matcherna i ligan för att sedan inleda en Golgata-vandring av sällan skådat slag.
Jag kommer inte att gå in på min fruktsansvärda berg-och-dalbana i supporter-känslornas allra mörkaste hålor och kanske största lättnadshöjder. Det orkar jag inte och ett referat av verksamheten på en text-tv skärm kommer av naturliga skäl att sakna vissa levande inslag.
Istället har jag valt att ge Ian Snodins version, vilken rimligtvis måste vara bättre, då han ändå var på plan.
Snods vs The Crazy Gang
Ian Snodin blev inte särskilt känd för eftervärlden då hans karriär inte blev vad den kunde blivit på grund av skador. Men han ansågs under en period som en av de mest intressanta engelska spelarna på marknaden och gjorde sig känd för att tacka nej till Kenny Dalglish Liverpool till förmån för Howard Kendalls Everton. Följande år blev han ligamästare. Sedan gick det utför med laget och Snodin halkade med, även om han definitivt var en av dem som stod för ljuset. Ibland blir det dock så att befinner du dig bland medelmåttor, hamnar du till slut själv i samma mörker.
Snods eller Snowy - är de smeknamn han gick under - var inte särskilt förtjust över motståndet i den sista matchen. Wimbledon – The Crazy Gang – hade haft en riktigt bra säsong och låg en bit upp på den övre halvan med flertalet profiler som Dean Holdsworth och Vinnie Jones. Mentaliteten i ett sådant gäng passade oerhört illa inför en avgörande sista fight.
Vid halv två på eftermiddagen anlände Snodin till Goodison och normalt sett brukade det vara en 300 fans som ville in tidigt på arenan, men denna dag var det runt 6 000. Det var också under en period som Evertons Park Stand renoverades, så för att göra det än mer ödesmättat bestod ena kortsidan av en byggarbetsplats och arenan tog endast in dryga 30 000. Atmosfären bland fansen var dock fantastisk, enligt Snodin. De hade gett sig f-n på att göra sitt jobb.
"...fucking hell Anders, what are you doing mate?"
När klockan ringde för att treslaget och avspark närmade sig gick de med klapprande dobbar genom Goodisons smala gångar upp till planen. På vägen hörde de Wimbledons berömda hårding Vinnie Jones skrika och gorma:
”Come on. Let´s send these down today.”
Ord som inte påverkade någon av de rutinerade Evertonspelarna. Ian Snodin var taggad till tusen och han visste att han hade några med sig som gick att lita på när de klev ut till Goodison-publikens berömda ”roar”.
”The atmosphere was fantastic and the ground was absolutely rocking. We had some decent characters who loved a battle; Barry Horne, myself, Dave Watson, Neville Southall.”
Managern Mike Walker var dock en person som ingen av ovan gubbar var särskilt imponerad av. Snodin såväl som Southall sågar honom rätt hårt i sina självbiografier. Everton hade byggt sin framgång på gemenskap och en förmåga att ta fram en vilja av stål när det behövdes. Kanske lite adrenalinstint ibland, men det var så klubbens mest framgångsrike manager genom tiderna – Howard Kendall – motiverat sina gubbar. Snodin, Southall och lagkaptenen Watson vara alla produkter av denna anda. Mike Walker var det inte.
”Keep it tight, don´t give anything away”, var de enda ord Walker yttrade innan matchen enligt Snodin. Adrenalinet hämtade de istället inifrån sig själva och varandra.
Av den anledningen så blev det inte så ”tight” heller. Tidigt i matchen hoppar Anders Limpar upp i eget straffområde och tar bollen med handen på ett nästan oförståeligt sätt (se gärna klippen). Härdsmälta. Snodin:
”We´re all thinking: fucking hell, Anders, what are you doing mate?”
För att göra saken än värre gör Wimbledon 2-0 tack vare ett självmål av Gary Ablett. Och jag har kanske glömt att nämna förutsättningarna, för de var kristallklara innan matchstart! Allt annat än Everton-seger innebar nedflyttning. På spel stod alltså klubbens heder med tanke på att Everton var (och är) det lag som har överlägset flest säsonger i högstadivisionen genom alla tider. Katastrof är inte ett tillräckligt starkt ord för vad en nedflyttning skulle innebära.
Ni kan säkert ana hur det kändes framför text-tv i korridorsköket i Uppsala… 0-2.
Reducering och kvittering
Det fanns inget. Absolut inget som tydde på att Everton skulle kunna klara detta. Publiken tystnade. Vilken punktering!
Så har vi den där Limpar. Han tar sig in i straffområdet och det ser rätt ofarligt ut men som Snodin sa:
”… fucking hell, what a dive that was.”
En riktig filmning, värd en Oscar.
Ingen ville egentligen ta straffen, förutom Graham Stuart som resolut tog bollen, la ned den på straffpunkten och slog in den bakom Hans Segers. Stort.
Från 1-2 var fansen var med fullt ut igen och Snodin minns att det fanns folk som klättrat upp i träd i Stanley Park för att kunna se in över Goodison. Han själv och resten av laget var helt uppumpad av adrenalin även om Walker knappast sa något. På väg ut till andra halvlek bankade Snodin på Wimbledons omklädningsrumsdörr:
”Come on, then. We ´re ready. Come on.”
Väl ute intog han sin högerbacksplats och noterade att det var extremt mycket fler rullstolsbundna än vanligt. Han kände ju igen de som brukade sitta där. Snodin log för sig själv.
Det ville dock inte släppa i andra halvlek. Faktum var att Dean Holdsworth under matchen hade tre galet öppna lägen att avgöra. Istället kliver en viss Barry Horne fram i den 67:e minuten. Horne som jag själv hört tala på ett After Dinner-speech på Goodison Park för några år sedan och erkänna att han kanske inte var världens bäste fotbollsspelare, men en jäkel på att slita och tackla. Bollen lämnade han snabbt ifrån sig till killar med mer förmåga. Tyvärr var de rätt få i Everton på den tiden. Förutom Limpar bestod laget av rätt många Horne. Ett par år senare skulle Evertons mittfält – med Horne – kallas för ”The Dogs of War”, vilket nog var 90-talets brutalaste mittfält. Motståndarlagen beskrev det som att det innan match kunde jämföras med hur det var att förbereda sig inför en komplicerad operation med mycket smärta efteråt.
Men då – i maj 1994 – stänker Horne upp ett långskott i krysset. 2-2 och Goodison exploderar. Några fans kan inte bärga sig utan springer ut på plan, men ganska snart tas spelet upp igen.
Everton-spelarna kastade sig över Horne, medan Snodin firade med supportrarna. Han skickade också en blick bort mot den rutinerade målvakten Neville Southall som inte gjorde en min. Runt tjugo av de rullstolsbundna däremot, hade av pur glädje hoppat upp från stolarna och firade euforiskt.
"Snowy, it´s a fucking miracle."
Tiden gick.
Så spelar Graham Stuart vägg med Tony Cottee i 81:a minuten och placerar in bollen bakom Hans Segers. Såg inte otagbart ut och i efterhand har det funnits en hel del spekulation om att vissa spelare var mutade med tanke på att den undre världen i Liverpool inte skulle tillåta att Everton åkte ur. Men, då bör det inte ha blivit så pass tufft och som Snods konstaterade att från Evertons sida gav de allt. Sedan struntade han nog i resten.
Firandet blev – om möjligt – än mer euforiskt. Snodin stod och skrek vid mittlinjen. Grabbarna i rullstol vara galna. De som inte var uppe och hoppade, gjorde snurrtricks och annat. Några var ute på plan och hängde på Snodins rygg och skrek:
”Snowy, it´s a fucking miracle.”
Southall gjorde inte en enda min, men väl en tumme upp.
Efter målet var det klart. Trycket på Goodison skulle helt enkelt inte tillåta ett baklängesmål och när slutsignalen gick stormades planen. Folk gjorde kullerbyttor, skrek, kastade sig över spelarna. Graham Stuart tog bollen under armen och försökte ta sig in i spelargången, på samma sätt som Dixie Dean 1927/28 när han avslutat med ett hattrick, vilket innebar det oslagbara rekordet på 60 mål och en ligatitel.
Snodin fick några öl av en kompis från läktaren och hade druckit fyra stycken innan han väl var inne i omklädningsrummet.
I Uppsala hade jag ingen aning om detta tumult, men satan vad jag var lycklig. Och lättad.
Ian Snodin menar än idag att den matchen var det bästa han varit med om som fotbollsspelare, och då har han ändå vunnit ligan. Det är något med de där Great
Escape-sagorna. De fogar samma, bildar ett kitt av klubbgemenskap som skvallrar om att man är enade in i till slutet, vilket också är orsaken till att det slutar väl. Vinna, det är enkelt. Förlora, men klara sig kvar, är betydligt svårare.
Ett längre sammandrag av den dramatiska matchen
Kortare sammandrag, dock utan ljud
Ett klipp som handlar om Evertons två Great Escapes under 90-talet. Jo, det blev en till, men då hade jag nästan vant mig vid tanken att Everton förr eller senare skulle åka ur... Gamle managern Howard Kendall var åter 1997/98 och skulle försöka rädda klubben kvar. Det slutade med 1-1 mot Coventry i sista matchen, vilket räckte då andra resultat gick Evertons väg. Är du Evertonian, så kan det vara ett bra tillfälle för självspäkning, men för övriga rätt underhållande.
Källor: Wikipedia, Youtube, Text TV, Snod This for a Laugh; Snodin, Ian (Sports Media)
