The Iron Manager – när Wolves var bäst i världen
Han stod tyst och skådade sina spelare som under ljudliga former var på väg att tvätta bort lera och svett efter en seger som var så mycket viktigare än en pokal. Stan Cullis Wolverhampton Wanderers hade precis besegrat ungerska superlaget Honved med 3-2 hemma på Molineux Ground.
Året var 1954 och bara några månader tidigare hade Englands landslag fått på nöten med 1-7 mot Ungerns landslag i Budapest och den stora stöten sköt ungrarna in året före när England för första gången besegrades på Wembley med 6-3. Fotbollens hemland var därmed skakat och ifrågasatt.
En passionerad puritan
Stan Cullis – The Iron Manager - blev, var och i viss mån fortfarande är Wolverhampton Wanderers. En passionerad puritan med hög grad av integritet.
Han återkom ofta till:
”There is no substitute to hard work.”
Cullis byggde sin filosofi på tre ledord: spirit, fitness, tactics.
Laganda var inget ovanligt för managers på 60-talet, där kollektivet alltid var viktigare än individen, vilket också avspeglades i nästan livegna förhållanden för spelarna, även efter lönetaket togs bort runt 1960/61. I huvudsak fanns det också två metoder att skapa sammanhållning, dels genom att tillsammans med laget skapa gemenskap som bygger på att lyfta spelarnas självbild (åtminstone de som för närvarande var i A-laget, övriga fick aldrig särskilt mycket uppmärksamhet), dels att via benhård disciplin och management by fear skapa sammanhållning hos spelarna mot dig själv som manager. Culllis tillhörde den senare kategorin.
Cullis var en benhård manager. Han var inte The Motivator som Bill Shankly i Liverpool, utan en fruktad boss som höll sina spelare i herrans tukt och förmaning. Respekterad, men ofta hatad. Utskällningarna var legio, dock utan att svärord någonsin kom från hans läppar, istället överanvände han ord som flipping och flopping när han var riktigt förbannad. På bänken flög han upp och ned, skrek och gestikulerade. Levde med i varje spark och rörelse, faktum var att det ansågs som lite farligt att sitta bredvid. Passionen var hans drivkraft tillsammans med disciplinen.
Dennis Wilshaw (centerforward och engelsk landslagsman):
”I think the team spirit in the Wolves side stemmed from the fact that we hated his guts.”
Churchill, Montgomery, och en hedersmans fall
Det var dock ett ledarskap som passade the Iron Manager som byggde sin filosofi på gamla ideal. Faktum var att han nog såg sig som en fotbollens Winston Churchill när han drog ut i ”krig” för England under alla de där vänskapsmatcherna som kulminerade i segern mot Honved. Dessutom patriotisk med ett enormt intresse för militärhistoria. En gång sände han krigshjälten Bernard Montgomerys biografi till fältmarskalken själv med frågan om han ville signera boken. Men det fanns fler intressen. Stan Cullis brorsdotter Rita Cullis är operasångerska, vilket var en konstart Stan själv älskade.
Som spelare i Wolves var han känd som en sann hedersman. En elegant back som alltid försökte spela boll. Han vann dock aldrig någon titel, trots att det var nära flera gånger. Men närmast kom han i sin allra sista match. Och det blev just hans syn på sportmanship som fällde Wolves möjlighet att bärga ligatiteln. I efterhand stod det helt klart att Cullis val var att inte obstruera eller ruffa på Liverpool-spelaren vars ryck till slut ledde till avgörandet, eftersom det skulle givit honom samvetskval resten av livet. Själva matchen var nästan som en film, fast med ett olyckligt slut. Säsongen 1946/47 (den första efter kriget) fick Cullis veta att han inte skulle klara någon mer huvudskada och läkaren ansåg att det enda sättet var att sluta spela fotboll med omedelbar verkan. Med risk för egen hälsa deltog dock Cullis i säsongens sista match hemma mot Liverpool FC. Vid vinst skulle han som lagkapten få lyfta ligabucklan, vid förslust skulle Liverpool sannolikt vinna (för Liverpools del hängde det också på resultatet i en annan match några dagar senare). På hotellet strax innan match gav Cullis ett känsladdat tal till överraskade lagkamrater. Dessutom höll han ytterligare ett - och än mer känsloladdat tal - inför minst lika förvånade 50 000 åskådare på Molineux.
Samtidigt satt Liverpools spelare och lyssnade till det öronbedövande ljudet som nådde ända in i omklädningsrummet. Ett ljud de inte visste orsaken till. Det som avgjorde allt var när The Reds Albert Stubbins gör ett ryck mot ett ställe där han vet att bollens ska komma. Stan Cullis hänger inte riktigt med, men allt han hade behövt göra var att - som så många backar har gjort genom alla tider - dra Stubbins i tröjan.
Stubbins berättar:
"But all he had to do was pull my jersey and he´d have stopped me in my tracks. I could hear him behind me, but he was too big a man to stoop to that kind of tactic, even though in those days he probably wouldn´t even have been booked, never mind sent off. He couldn´t bring himself to do it and I really admired him for that."
Manager i Wolves
Titlarna skulle dock komma, eftersom han 1948 tog över Wolves som manager och tillsammans med värste konkurrenten och gode vännen Matt Busby i Manchester United skulle de dominera engelsk fotboll under 50-talet. De skulle också bli ikonerna som tog lagen in i 60-talet och därmed också Old Schools nostalgins apostlar. Faktum var att även en annan apostel – Joe Mercer – och Cullis var vänner sedan skoltiden i Ellesmere Port.
Läs mer om Joe Mercer och Ellesmere Port.
De följde sedan varandra genom livet, bland annat gjorde de matcher med engelska landslaget, där Cullis var centerhalv och Mercer halvback. Båda var två av ett antal spelare som före, under och efter andra världskriget var kända av alla supporters runt om i England. Under kriget blev Mercer, Cullis och Matt Busby rekryterade till The Army Physical Training Camp.
Busbys United kallades under andra halvan av 50-talet för Busby Babes, medan Cullis Wolves kallades för Cullis Cubs. De båda lagen dominerade i allt, från ungdomsfotboll till seniortitlar. De två vännerna präglades av allt för korta egna fotbollskarriärer på grund av andra världskriget. Passionen för fotbollen var gemensam, men synen på det taktiska upplägget var väsensskild.
Matt Busby fokuserade på underhållning och var kanske inte så intresserad av taktiska detaljer. Hans utgångspunkt var att köpa rätt spelare som passade in i laget och då växer den vackra fotbollen fram. Stan Cullis var – trots hans bakgrund som elegant back – en ivrig förespråkare av långbollandets konst. Dessutom extremt fokuserad på detaljer. Cullis idé var att med långa svepande bollar finna snabba och flinka yttrar, vilka sedan kunde pricka inrar och centerforwards med precis inlägg. På så sätt gjorde man mest mål och blev därmed också mest underhållande. Kortpassningsspel var emot Cullis grundläggande syn på fotboll.
Läs mer om Sir Matt Busby.
Taktik, ideologi och Honved
Därför var också matchen mot Honved så viktig. Ungern var stället där världens bästa och mest eleganta fotboll spelades och även den mest framgångsrika. Englands förödmjukelse av det ungerska landslaget satt hårt i den engelska folksjälen och ännu hade varken Europacupen eller Mässcupen startat, så Wolves seger mot Honved ansågs – inte minst av Cullis själv – som beviset på att Wolverhampton Wanderers var världsmästare för klubblag. Lägg därtill fler vänskapsmatcher mot Europeiskt motstånd som Wolves vann, så var det faktiskt lite av orsaken till att en UEFA-kongress hölls i Wien där utkastet för Europacupen för mästarlag presenterades efter den kampanj av tidningen L´Equipes dåvarande redaktör Gabriel Hanot.
För Stan Cullis just denna stund i omklädningsrummet på Molineux 1954, var det inte bara en underbar seger, utan upprättelse för den engelska fotbollen och hans allra finaste stund.
Stan Cullis ledde Wolves till tre ligatitlar, två FA-pokaler och dessutom kontinuerliga topplaceringar under hela 50-talet och i inledningen av 60-talet.
Sammandrag från ett lerigt Molineux i december 1954, då Wolves slog Honved och blev bäst i världen.
Källor: Wikipedia, Stan Cullis - The Iron Manager, Holden, Jim (DB Publishing 2000)
