Tipsextra-resan 2018: jakten på den heliga fotbollsjälen
Den som söker han skall finna, eller vad man nu säger, men Tipsextraresans kärna handlar om att söka oss tillbaka till känslan när fotbollen var lika passionerad och okonstlad som när programmet slog igenom i svensk tv på 1970-talet. Den första resan tog oss till West Bromwich och Stoke.
Fredag
Alltid samma känsla. Jag skådar det engelska landskapet i från ett tågfönster. Det susar förbi och erbjuder kanske inte så mycket annat än risiga hus och en känsla av förväntan och… ja, att vara hemma. Visst, jag är medveten om att England har så mycket vackert att erbjuda i form av naturscenerier som för oss till känslan av Morden i Midsummer, men mitt England handlar om något annat.
Det handlar om slitna byggnader, usla hamburgare med stekt lök i kylan, öl på pubar som sällan platsar i trendiga magasin, pajer med ett alldeles för varmt innehåll och så vita smaklösa trekantsmackor. Helst med gurka och tonfisk. Som den jag sitter och avnjuter på min tågresa som kommer att ta mig till miljöer som stadsplanerarna gett upp för länge sedan, men för mig är en känsla av trygghet, gemenskap och rent av kärlek.
”Welcome to shelter city.”
Taxichauffören som för bara några veckor sedan tagit oss från Blackburn till Liverpool, kunde inte varit mer uppriktig. Det han kanske inte visste var att vi precis körde på en parallellgata till Goodison Park. Evertons hemmaarena och ett område jag inte kan få nog av. Genom årens lopp har jag lagt ned åtskilliga steg på att bara gå runt arenan och dess närområde. Insupa allt. Lukter, kyrkan på hörnet, pubarna, de slitna byggnaderna och inte minst dörren till den bostad där det sägs att gamle managern Howard Kendall satt och drack innan matcherna.
Tar en ny tugga på trekantsmackan och myser, på min väg från Manchester till Stoke-on-Trent för den allra först Tipsextra-resan. Arrangerad av Nickes.com där jag och mitt Old School hänger på som – enligt mitt eget mandat – anekdotbevarare och fotbollstraditionsonanist.
Stoke-on-Trent
När man kliver ut från tågstationen i Stoke-upon-Trent möts man av en staty av Josiah Wedgwood. Charles Darwins morfar, men framförallt skapade han 1762 flintporslinet vilket gav honom tillräckligt med resurser för att starta en framgångsrik affärsverksamhet i keramikens tjänst. Stoke Citys smeknamn är ju dessutom The Potters (krukmakarna). En hantverkstradition som än idag lyfts fram med stolthet. Två av herrarna i Tipsextra-gänget begav sig faktiskt till en krukmakare och mottogs med en sådan enorm stolthet och entusiasm att tanken att bara titta in för att kolla lite övergick till en lång föreläsning som nog var lite svår att dra sig ur.
Stoke-on-Trent består egentligen av sex olika samhällen. Alla med sitt eget lilla centrum, vilket ger stället en unik kombination av att inget är särskilt stort, men ändå är det ofta för långt för att gå. Det lärde jag mig redan vid mitt förra besök för några år sedan då jag tog personbästa i antal steg för en helg. Så det blev taxi direkt till hotellet Tollgate, vilket i sig är något av ett Mecka för Stoke City-supportrar. Ägaren Adrian Oldfield är själv hängiven supporter och den trivsamma baren är smyckad av Stoke-memorabilia. Det finns en historia bakom varje bild på väggarna och Adrian kan dem allihop. Längst in vid darttavlan finns plaketter för supporterklubbarna från Sverige, Norge och Kina. Det är alltid något gäng på plats. Förra gången jag var där så fylldes baren av norrmän. Denna gång fanns där givetvis några norrmän och så en liten supporteravdelning från Tyskland (German Baltic Coast Stoke City Supporters Club) … Den svenska supporterklubben – Swedish Stokies – var för övrigt ett oöverträffat stöd inför resan och väl framme på Tollgate var det bara att hälsa från Swedish Stokies och famnen öppnades.
The Hawthornes
Undan för undan anlände de tjugo deltagarna på vår Tipsextra-resa. Olika åldrar, olika bakgrund och olika… Eller nja, vi var väl mest män som vuxit upp med Tipsextra med ett friskt ungt inslag av några killar med anknytning till Stryktipspodden. En tredjedel av oss hade en minibuss som väntade för vidare färd mot West Bromwich för att på kvällen se Albion ta emot Aston Villa i ett mäktigt derby.
Jag gillar egentligen inte att anlända på kvällen till en arena jag aldrig besökt tidigare. Mörkret tar ifrån en möjlighet att rekognosera och ta in alla delar av närområdet. Dessutom hade vi inte så mycket tid över för att gå runt, men sällskapet var riktigt trevligt och när ljuset från The Hawthornes kom allt närmare, så kändes det ändå helt okej. Vi hann ta oss en burgare och jag köpte en halsduk med min gamle idol Cyrille Regis som tyvärr gick bort under 2018. En av medlemmarna i den magiska trion The Three Degrees (Brendon Batson och Laurie Cunningham). Vi passerade också statyn av Tony ”Bomber” Brown. En gammal hjälte som jag skrivit en del om på Old School och som vi svenskar kan alldeles för lite om.
The Hawthornes visade upp sig från sin allra bästa sida. En tät arena. Dessutom välfylld, kvällen till ära. Stämningen var det definitivt inget fel på, särskilt som vi satt rätt nära Villa-klacken och fick uppleva fansens banter mot varandra. Ibland kan det vara riktigt kreativt och med viss espri, men för det mesta är det wanker-tecknet som gäller, då det är den grundläggande uttrycksformen för arenornas primadonnor vars känslor helt plötsligt exploderar när matchen är igång och i huvudsak normala familjefäder kan bete sig som en Paolo Di Canio på speed. Det saknades inget av detta på The Hawthornes i en match som slutade oavgjort och på bussen hem sov vi alla rätt gott. Givetvis efter sedvanlig engelsk trafiklogistik, vilket gör att det tog lika länge att ta sig ut från parkeringen som att åka mellan West Bromwich och Stoke. Och då bodde ändå busschauffören bara några minuter från arenan, så jag utgår ifrån att han parkerat på det smartaste stället…
After Breakfast med nostalgi och stryktips
Lördag
Klockan 09.30 var det dags för After Breakfast, det vill säga ett unikt inslag för just Tipsextra-resan. Med andra ord tid för anekdoter från min sida. Denna gång fokuserade jag på dagens möte mellan Stoke och Ipswich och dess historia, särskilt under Tipsextra-tiden och sådant som är dråpligt, smaskigt och till övervägande del sant. Dessutom blev det en liten exposé rörande Tipsextras skyttekungar, som Ian Rush, Tony Cottee, Dean Saunders, Bob Latchford, Tony ”Bomber” Brown, Jimmy Greenhoff, Cyrille Regis och några till. Stoppade vid Steve Archibald. Utan att överdriva, fanns där rätt mycket fotbollskompetens bland deltagarna. Inte minst var många beresta med många matcher under bältet. En personlig höjdpunkt var dock att få ta del av ett alldeles lysande producerat program för resan av en av deltagarna, där man kunde frottera sig i historia om West Bromwich Albion, Aston Villa, Tipsextra, Stoke och Ipswich såväl som fakta om Stoke-on-Trent. Därefter vidtog stryktipsförhandlingar under ledning av våra experter på Stryktipspodden. En intressant övning i konsensus, där experterna fick sista ordet i en process som gav heder åt fin svensk diplomati.
Bet 365 Stadium
Gemensam färd med taxi till Bet 365 Stadium där Stoke Citys biljettansvarige Rob Pass tog emot för en Stadium Tour i det allra innersta av klubben, vilket förvånade och imponerade på många av oss som deltagit i Stadium Tours förr, eftersom den genomfördes på matchdagen, bara några timmar innan avspark. Vi fick ta del av en modern arena som inte saknar något egentligen, alltifrån VIP-platser till moderna omklädningsrumsfaciliteter. Matchställen var redo och upphängda i omklädningsrummet inför den kommande drabbningen, inklusive den lilla lådan där spelarna kunde värma sina skor, så de höll precis rätt temperatur runt fossingarna innan de sprang ut för avspark. Överhuvudtaget är ju bekvämlighet något som präglar alla nya arenor numera. Vet inte vad managers av den gamla skolan skulle sagt om en sådan sak? Kanske vänder de sig i sina gravar eller så tycker de bara att det äntligen var dags? Gräset var dessutom inte bara gräs, utan till tjugo procent plast och undan för undan verkar man täta till hörnen med nya sittplatser, så snart är det inte ens blåsigt på arenan. Något som ju alltid varit ett av de stora kännetecknen för klubben. Inte minst på gamla Victoria Ground, där idrottslegendaren Putte Kock blev frustrerad över att han i Tipsextras begynnelse inte ens fick eld på cigarren när han motvilligt skickades på kommentatorsjobb till Stoke. Dessutom tog ju klubbens storhetsperiod på 1970-talet slut tack vare att taket på en läktardel blåste av och kostnaderna för reparation blev så stora att man blev tvungen att sälja sina bästa spelare. Men det är nya tider nu och Bet 365 är en arena som stod klar i slutet av 1990-talet och där det inte finns några dåliga sittplatser. Inga pelare eller för låga tak. En arena för hela familjen.
Uppladdning på Delilahs
Rob Pass hade sedan ordnat så vi fick möjlighet att gå in på klubbens egen medlemspub Delilahs som också ligger i arenan. Men innan dess tog vi del av monumentet över Stanley Matthews, en av Englands bästa spelare någonsin. Uppvuxen i Hanley i Stoke med två sejourer i klubben. Och så bysten av den gamle skyttekungen John Ritchie (vilken inte ska förväxlas med Wolves lika legendariske anfallare John Richards, något som jag inser är lätt hänt…). Det finns även en staty av en av världens bästa målvakter någonsin – Gordon Banks – som också blev världsmästare för England. Dessutom en för evigt älskad stjärna i Stoke. Men den låg lite längre bort i riktning mot vägen och vi var hungriga, så den fick vänta. Inne på Delilahs blev det öl och mat. Faktum var att vi gjorde slut på deras lager av hamburgare. Just dessa stunder är när Tipsextra-resan är som bäst. I paus mellan upplevelser och tid för att i trevliga miljöer sitta och snacka om fotboll och allt annat som rör livet.
Jag avrundade med att strosa runt arenan. En nödvändighet. Att se, känna och lukta in miljön. I klubbshopen fick jag dessutom tag på en bok om Stokes mest legendariska manager genom tiderna – Tony Waddington – vilket överraskade, då klubbshopar numera ofta är alldeles för befriade från bra böcker till förmån för nyckelringar och annat viktigt. Dessutom passade jag på att köpa matchprogram och strax utanför shopen såldes ett av Englands mer berömda Fanzines – The Oatcake – som tyvärr är inne på sitt sista år, då kampen mot online-världen inte går att vinna.
Stoke City vs Ipswich Town
Matchen i sig kanske inte var Stokes allra bästa, men man vann ändå med 2–0 mot ett Ipswich som låg fast förankrade i botten. Inför matchen hade jag intervjuat Swedish Stokies-profilerna Henrik Claesson och Jens Johnsson såväl som Ipswich motsvarighet Niklas Nygårds (Se Läs mer-länkar nedan). Intervjuer som andades en dålig start på säsongen för båda klubbarna, såväl som en stor portion självironi vilket alltid kännetecknar alla vi supportrar som inte håller på någon av de handfull klubbar som tar pokaler var och varannat år och alltid är med i kampen om Champions League. Inte minst sjöng den tappra skara av tillresta Ipswich-supportrar, vilka knappast hade mycket att glädjas över.
Därefter middag på Tollgate där samtalen flöt på. Några av oss satt kvar och resonerade om allt möjligt. Och för en dryg tredjedel av gänget tog sedan en frågesport vid som skulle pågå till långt in på småtimmarna. En frågesport som kan beskrivas som en symbios av ”På spåret”, ”Trivial Pursuit”, ”Prat i kvadrat” (om ni minns den) och ”Monty Python”. Kampen blev så pass hård att någon vinnare inte kunde koras.
Stoke Ladies vs Leeds United
Söndag
Nästa After Breakfast gick av stapeln vid 10.00 och med magen fylld av en mastig Oatcake till frukost (en form av fylld pannkaka som är en specialitet i just Stoke) drog jag anekdoter om de femton mest visade klubbarna i Tipsextras historia, förutom att vi konstaterade tio rätt på gårdagens konsensusbaserade stryktips. Dessutom informerade vi att nästa Tipsextra-resa går till Leeds i april 2019 i vad vi hoppas blir en tradition. Därefter vidtog fria aktiviteter, men Swedish Stokies hade tipsat om att damlaget lirade ligacup-match mot Leeds och det var bara att hämta biljetter i receptionen på Tollgate.
Ett gäng hade redan åkt vidare medan några andra kollade in Stoke och olika krukmakare, men några av oss tog oss ut till en arena som inte hade särskilt mycket gemensamt med Bet 365, förutom att det även här inte fanns några dåliga platser. Vi hade dessutom fått biljett till en av huvudläktarna som bestod av två rader med sittplatser i vad som kan betecknas som ett skyddande plåtskjul. I sann engelsk supporteranda ignorerade vi dock restriktionerna om att det var förbjudet att stå på sittplats. Motsvarigheten till Delilahs, eller snarare, en kombination av Delilahs, mediarum och VIP-platser med mera, erbjöds kaffe för ett pund och gemenskap där vi alla trängdes för att ta del av den enda värme som kunde erbjudas i en i övrigt kylslagen dag i Stoke.
Stoke Ladies spelade i vad som motsvarar tredjedivisionen och Leeds ytterligare en division nedåt, men det märktes inte. Istället bjöd man på en lysande tillställning som hade allt en sann vän av äkta engelsk fotboll kan önska. Passion med tacklingar som man trodde var en bortglömd konst numera. Stoke spelade dessutom en fin fotboll där bollen gick efter marken. Leeds körde mer långbollar och var definitivt ett nummer för litet, men gjorde samtidigt efter förmåga en lysande match. En hel del vackra mål fick vi se. Bland annat en språngnick och det hela slutade med 6–3 till Stoke. För en äkta fotbollsnörd var detta en tillställning som hade allt.
Middag och avslut
Efter den vädermässigt kylslagna men fotbollsmässigt värmande upplevelsen var det dags för middag på en pub i närheten av Tollgate som vi fått tips om av Swedish Stokies. Det ständigt pågående samtalet fortsatte och efteråt blev det frågesport i Tollgate-baren, där vi också bjöds på goda snacks av en något äldre dam som ansvarade för någon form av ballroom-danskväll i ett anslutande rum. Men vi fokuserade på en riktig holmgång i en frågesport som inte bara handlade om allmänbildning, utan kanske än mer om allt annat än allmänbildning.
Måndag
Vi åkte åt olika håll, men alla i riktning hemåt. Personligen tog jag tåget upp till Liverpool för att se Everton mot Watford innan hemfärd på tisdag. Men jag hann byta några ord med hotellägaren Adrian Oldfield som hälsade oss välkomna åter och menade att Stoke Citys prestationer kan han inte påverka, men att vi ska trivas på Tollgate det fixar han. Stoke vann ju visserligen med 2–0, men spelet kanske inte värmde och det säger en hel del om hur fansen ser på sin klubb. Det handlar inte bara om segrar, utan också lokal stolthet som ska underhålla och ge publiken det de förtjänar. Fotboll är passion.
Jag gav mig återigen ut på det engelska tågnätet. För mig väntade ett sedvanligt byte i Crewe, där det räckte med en tågvagn för att ta mig vidare till Liverpool. Nästan som att åka taxi. Tänkte med värme tillbaka på det trevliga sällskapet, Tollgate, Rob Pass mottagande på Bet 365, Swedish Stokies ovärderliga tips och engagemang, Stoke Ladies och en hel del annat som helgen bjudit på. Samtidigt som det engelska landskapet susade förbi utanför tågfönstret kände jag att detta är något jag vill göra igen.