Ofrivilliga pionjärer mot fördomar och rasism
Pionjärer väljer sällan själva sina roller i historien, utan det är ofta rådande omständigheter som gör att de banar väg för framtiden. Däremot brukar det alltid finnas ett mod utöver det vanliga.
Säsongen 1978/79 skulle den magiska trion med Brendan Batson, Cyrille Regis och Laurie Cunningham förgylla ligan med sitt fina spel i West Bromwich Albion. Tre svarta spelare som fick utstå mycket från läktarplats såväl som av med- och motspelare. Tillsammans med Viv Andersson (Nottingham, Arsenal och Manchester United) plöjde de i en obehaglig fåra som sedan skulle leda till att fler kunde följa och fotbollsvärlden bli så mycket bättre. Fyra pionjärer för en bättre fotbollsvärld.
Två pionjärer som inte fått lika stor uppmärksamhet hittar vi redan på 60- och tidigt 70-tal.
Clyde Best och John Charles var två vanliga killar med talang som ville spela fotboll för West Ham United, men med den skillnaden att nästan alla andra i deras omgivning hade en annan hudfärg, vilket de i varje match, sannolikt på varje träning och i allt som rörde deras dagliga fotbollsmiljö ständigt blev påminda om. Alltifrån små okunnigt generaliserande skämt till rasism i dess tarvligaste form.
Clyde Best
Den 25 augusti 1969 debuterade en 18-årig Clyde Best för sitt West Ham på Upton Park i en 1-1 match mot Arsenal. Första målet kom i en ligacup-match mot Halifax Town lite senare i september samma år. Det skulle bli 58 mål på 218 matcher för The Hammers under perioden 1969-1976.
Redan som 15-16-åring hade Best debuterat i Bermudas landslag i en märklig landslagskarriär som endast skulle resultera i ytterligare en landskamp. Best är dock ansedd som den kanske främste idrottsmannen i Bermudas historia och blev invald i Bermuda National Sports Hall of Fame 2004 samt fick även av drottningen ta emot den mycket prestigefyllda MBE (Member of the Most Excellent Order of the British Empire).
Kraftfull, atletisk och stark, såsom en typisk engelsk centerforward skulle se ut på den tiden med den skillnaden att Best var svart. En av dom som mer eller mindre ofrivilligt fick bana väg bland ideliga rasistiska påhopp på och utanför planen. I omgivningen – på plan såväl som på läktarna – fanns nästan bara vita män. Bananer, apljud och nötter tillhörde rekvisitan hos läktarmobben.
En del menar att Clyde Best aldrig blev den spelare han kunde blivit och själv aldrig insåg vilken stjärna han egentligen var.
Han skapade också historia när han i april 1972 i en match mot Tottenham för första gången var en av hela tre svarta spelare på plan. Unge Ade Coker nätade och den tredje - Clive Charles - var lillebror till John Charles, mannen som i sin tur banade väg för Clyde Best.
John Charles
Eller Charlo som han kallades, var den första mörkhyade lagkaptenen att lyfta en trofé i en större turnering, då han 1963 som lagkapten för West Hams ungdomslag vann FA Youth Cup.
Charles debuterade för West Ham i maj 1963 mot Blackburn Rovers. Det blev 118 matcher, men endast ett mål innan flytten 1971, då Charles var back och ofta kamperade ihop med den store West Ham-legendaren Bobby Moore.
Blott 26 år gammal fick Charles lägga skorna på hyllan efter en efterhängsen skada i baksida lår. Vid det laget var han på gränsen till alkoholism.
Supkulturen var stark i West Ham (som på så många andra ställen) på den tiden. En återkommande slogan var:
”Win, Draw or Lose, we ´re on the booze”.
Charles gav sig dock snabbt in i familjeföretaget i grönsakshandlarbranschen och tjänade faktiskt 200 pund första veckan som grönsakshandlare, vilket skulle jämföras med hans lön som fotbollsspelare på 65 pund i veckan. Han blev relativt framgångsrik i livsmedelsbranschen i Kent med omnejd, men i och med de stora snabbköpens framväxt på 90-talet började verksamheten gå sämre och Charles drevs allt längre in i alkoholism och sviktande mental hälsa. Han dog i cancer 2002, 57 år gammal.
Den gamle lagkamraten Brian Dear sa på begravningen:
”Football is surely indepted to him as he undoubtedly paved the way for his black brothers who now enjoy the fame, riches and adulation, which he most certainly helped make possible.”
Inte minst banade han väg för Clyde Best, som i sin tur banade väg för Charles lillebror - Clive Charles - såväl som Ade Cokers mål mot Spurs den där historiska dagen 1972.
Supkultur och unikum
Idag är Clyde Best en hyllad och högt ansedd personlighet som får ses som en ambassadör för idrotten på Bermuda, men som ung är det inte alltid lätt att reda sig i en miljö där supkulturen var en central del.
Brian Dear var för övrigt med om en incident som sannolikt gav en nyttig läxa åt den blott 19-årige Clyde Best. En sen kväll, som blev till tidig morgon, följde unge Best Brian Dear, Bobby Moore och Jimmy Greaves ut på en mycket blöt tillställning. Med tanke på att det var dagen/morgonen före en FA-cupmatch mot Blackpool som därmed också förlorades med 0-4, blev medierna, men framförallt managern Ron Greenwood rasande. Greenwood ville avskeda spelarna, men lugnade ned sig. Dear lämnade dock klubben strax därefter medan Jimmy Greaves la skorna på hyllan. Legendaren Bobby Moore stannade kvar och Best höll låg profil.
Sannolikt var det Best smala lycka att Moore varit med denna olycksaliga natt.
John Charles och Clyde Best var delaktiga i något unikt. Faktum är att efter bröderna Charles, Best och Coker skulle det dröja till 1979/80 innan ytterligare en svart spelare representerade West Ham. Dale Banton blev ingen större fotbollsmässig succé och det var först med spelare som George Parris och Bobby Barnes som fler kom fram ur främst de egna leden, men då är vi inne en bit in på 80-talet.
Crystal Palace vs West Ham 0-3, 1971. Målskyttar: Ade Coker, Billy Bonds och Clyde Best:
West Ham vs Tottenham 2-0, 1972. Med Clyde Best, Clive Charles och Ade Coker. Målskyttar: Trevor Brooking och Ade Coker:
Källor: Wikipedia, ex-hammers.com, westhamtilidie.com, bernews.com, Documentary – Racism in Football: “It´s not black and white”.
