Veckans avspark: Old Farm
På lördag avgörs semifinalen i The Championship playoff mellan två bittra rivaler i vad som idag kallas för Old Farm. Norwich City tar emot Ipswich Town på Carrow Road. Old School Football ser tillbaka på en vattendelande Tipsextramatch 1983.
Första derbyt gick av stapeln redan 1902 när de båda lagen spelade på amatörnivå. Totalt sett har det blivit 142 möten med 60 segrar för Ipswich mot 56 för Norwich. Old Farm är en relativt ny beteckning, vilket anspelar något humoristiskt på Glasgow-derbyt Old Firm samt de något agrara omgivningarna i East Anglia. Ipswich går ju exempelvis under smeknamnet Tractor Boys. Men humorn till trots, det är två bittra rivaler. Enligt Football Rivalries Report 2008 är det Englands näst bittraste efter Black County-derbyt mellan West Bromwich Albion och Wolverhampton Wanderers.
Efter 1-1 på Portman Road förra helgen kommer det bli en ruskig holmgång nu på lördag, men Old School Football riktar kikaren bakåt och finner en Tipsextramatch från den 19 februari 1983. FA-cupens femte omgång och Carrow Road. East Anglias två stoltheter var nog inte medvetna om den vattendelare matchen skulle bli.
Ipswich 1978-1983
Ipswich hade sedan FA-cupvinsten 1978 mot Arsenal byggt ett lag som utmanade de allra främsta och nästan nådde ända fram. Regissören var en man vid namn Bobby Robson som senare skulle ta över lag som England, Barcelona och Newcastle och numera tituleras Sir Bobby Robson. En manager som sedd ur historiens ganska så hänsynslösa facit faktiskt garanterade framgång. Kanske inte alltid titlar, men Robsons lag var alltid med i kampen om dem.
Säsongen 1978/79 blev det en sjätteplats i ligan och 1979/80 var lagbygget färdigt, vilket bevisades med en tredjeplats i ligan och kvartsfinal i FA-cupen, där Everton blev för svåra. Men helt tydligt var att lilla Ipswich hade byggt ett lag som kunde utmana de allra främsta.
I mål fanns stabile Paul Cooper. Fyrbackslinjen bestod av skotske landslagsmannen George Burley till höger och den engelske landslagsmannen Mick Mills till vänster. I mitten ett lovande mittbackspar i form av Russel Osman och Terry Butcher. Båda skulle göra landskamper för England.
Terry Butcher kan man till och med beteckna som en legendarisk engelsk mittback. I en VM-kvalmatch mot Sverige 1989 fick han ett jack i pannan och efter några stygn och bandagerande, begav han sig ut för att spela igen. Det ideliga nickandet gav dock att bandage, ansikte och tröja blev helt nedblodade, vilket i sin tur resulterade i epitetet ”Captain Blood”. Än idag lyfts den matchen fram när man talar om Butcher, som gjorde hela 77 landskamper för England.
Som back up till Osman/Butcher fanns rutinerade Kevin Beattie och även nordirländaren Allan Hunter. Mittfältet styrdes av skotten John Wark och till sin hjälp hade han två holländare, Arnold Muhren och Frans Thjissen. I bakgrunden fanns även en Steve McCall som efter lagets storhetstid tog en ordinarie plats och blev känd som en defensiv men elegant mittfältare. Yttern Kevin O Callaghan kunde snurra upp de flesta om han var på humör, men han fick ofta börja som avbytare när Ipswich var som bäst. Trion Eric Gates, Paul Mariner och Alan Brazil var nämligen ett anfall av allra högsta klass. Unge Mich D´Avray stod på tillväxt och FA-cupmålskytten från 1978 – Roger Osbourne – fanns det ingen plats för. Aldrig någonsin har Ipswich haft en generation fotbollsspelare som denna, vilken dessutom klickade samtidigt under några år i början på 80-talet. Idel landslagsmän.
Säsongen 1980/81 stormade Ipswich fram från alla håll och kanter. Den lilla klubben med den kompetenta men tunna truppen samverkade med en begåvad manager som sammanfört en fantastisk generation spelare och därmed hade fog för att sikta på en trippel. Det blev dock för mycket. Den förhållandevis tunna truppen orkade inte hela vägen fram. I FA-cupens semifinal skrällde Manchester City och gick vidare till Wembley bara för att efter omspel förlora mot Tottenham. Ipswich hade varit favorit i den finalen, men ödet ville annorlunda. Aston Villa snuvade dessutom Ipswich på ligatiteln, men det blev seger i UEFA-cupen.
Det var dock en makalös säsong av ett fantastiskt lag. Säsongen därefter hamnade Ipswich återigen tvåa i ligan. Undan för undan splittrades sedan laget, då det fanns gott om spekulanter på spelarna. Även Bobby Robson lämnade 1982 för att bli förbundskapten i England. Då hade han varit manager för Ipswich sedan 1969, så nog var det hans lagbygge alltid!
I februari 1983 fanns fortfarande kärnan av spelare kvar och hoppet om ny framgång var inte borta, men säsongen skulle sluta med en medioker niondeplats och Norwich drog längsta strået i FA-cupens femte omgång. Ipswich åkte ur högstadivisionen 1985/86 och har sedan dess aldrig nått upp till fornstora dagar.
Norwich 1983-1993
Den 19 februari 1983 slog därmed Norwich ut Ipswich ur FA-cupen med 1-0 efter mål av Keith Bertschin. Allt kommenterat till svenska folket av Leif Larsson. Laget skulle åka ut ur FA-cupen redan påföljande omgång, men framtiden var betydligt ljusare för Norwich än för Ipswich. Visserligen åkte de ned till tvåan säsongen 1984/85, men blev historiska på köpet när de vann ligacupen och därmed blev det första laget som vunnit en stor pokal och åkt ur ligan under en och samma säsong.
I semifinalen slog de dessutom ut Ipswich efter mål av John Deehan och Steve Bruce. Den senare skrev därmed in sig för evigt i Norwich ärorika historia och bildade tillsammans med Dave Watson ett riktigt bra mittbackspar. Watson var engelsk landslagsman, medan Steve Bruce blev årets spelare i Norwich och skulle sedan göra en fantastisk karriär i Manchester United.
Lagkapten Dave Watson fick lyfta sin första pokal i och med segern i ligacupen (The Milk Cup) i finalen mot Sunderland. Asa Hartford sköt på en Sunderland-spelare och bollen ändrade riktning på sin väg in i nätet. Sunderland missade även en straff. Glädjen i Norwich visste inga gränser när laget paraderade med pokal och buss längs gatorna. Det skulle bli ytterligare ett pokallyft för Watson på Wembley, nämligen 1995. Då som lagkapten för Everton.
Men The Canaries var åter i högstaligan 1986/87 och hamnade på en sjätteplats. Det toppades av en FA-cupsemifinal 1989 som visserligen förlorades mot Everton, men Norwich hamnade på fjärde plats i ligan och var nu en klubb som åtnjöt respekt. Från mitten av 80-talet fram till slutet fanns spelare som landslagsmålvakten Chris Woods senare ersatt av Bryn Gunn. Backar som Dave Watson, Mark Bowen och Steve Bruce till Ian Culverhouse och Andy Linighan. Mittfältare som Asa Hartford och Dale Gordon till Andy Townsend, Ian Crook och Mike Phelan (även som back). Forwards som John Deehan till Robert Fleck och Malcolm Allen. Även en viss Åge Hareide gjorde 40 ligamatcher mellan 1982-84.
Den 28 januari 1989 krossades stackars Sutton i en FA-cupmatch i Tipsextra med hela 8-0. Malcolm Allen gjorde fyra mål och Robert Fleck tre. Det var endast Evertonyttern Pat Nevins mål i FA-cupsemifinalen som hindrade Norwich från en resa till Wembley i en säsong som förmörkades av Hillsboroughkatastrofen i den andra semifinalen mellan Nottingham och Liverpool.
Norwich var också ett av de lag som led mest av de engelska lagens bannlysning från Europaspel efter Heysel, då laget missade två UEFA-cupturneringar. The Canaries fortsatte dock att utvecklas och tog sig till en ny FA-cupsemifinal 1992 och säsongen 1992/93 var laget ack så nära att vinna ligan. Ledde under stora delar av säsongen, men slutade trea. I laget fanns bland andra målskytten Chris Sutton och yttern Ruel Fox. De hann även med att bli det första och enda engelska lag som vann över FC Bayern Munchen på Olympiastadion.
Det är lite andra förutsättningar i dagens Old Farm och nog känns riktigt stora framgångar långt borta. Inte minst på grund av ekonomiska förutsättningar.
19 februari 1983, Norwich vs Ipswich, 1-0, FA-cupens 5:e omgång
Mål: Keith Bertschin
Norwich: Chris Woods, Paul Haylock, Åge Hareide, Peter Mendham, Steve Walford, Dave Watson, Mark Barham, Dennis van Wyk, John Deehan, Keith Bertschin, Greg Downs.
Ipswich: Paul Cooper, Trevor Putney, Irvin Gernon, Frans Thijssen, Russell Osman, Terry Butcher, John Wark, Steve McCall (Robin Turner), Paul Mariner, Alan Brazil, Kevin O Callaghan.
