VM 1978 - slutet på en era
FC Barcelonas Asensi satte punkt för en era inom svensk fotboll som nådde sin absoluta peak i VM 1974 och dog i Argentina-VM fyra år senare. Mitt under ett brinnande taktiskt fotbollskrig.
Förbundskapten Georg “Åby” Ericson var en del av det gamla Sverige, vilket tilltalade många då hans folklighet byggde på tanken om ett tryggt Sverige med brukssamhället som förebild, där finansminister Gunnar Sträng höll i landets plånbok och där inga spelare tilläts växa till himlen. Alla skulle veta sin plats och stå med stadiga fötter i den folkhemsromantik som Åby var en del av. Han kunde tillrättavisa sina spelare om de hade snusdosor i bakfickan eller spelade med nedrullade strumpor.
Estradören Åby och ideologen Laban
Samtidigt var Åby en estradör. Älskade att spela piano och uppträda. Skrev “Vi är svenska fotbollsgrabbar” inför VM 1974, som framfördes vid flera tillfällen. Fotbollsfilosofin handlade också om underhållning, där taktik aldrig fick någon framträdande roll. Länge fanns Lars “Laban” Arnesson vid Åbys sida vars uppgift var att sköta träningar och taktik, något han gjorde med stort engagemang och framgång, men ledsnade då det alltid var Åby som stod i centrum. Under VM 1978 var det istället Tord Grip som assisterade, något som i sig var ett tecken på den nya tid som var på väg.
Laban skulle under 1970- och 80-talen utvecklas till portalfiguren för en fotboll som även Åby skrev under på, det vill säga offensiv, rörlig och i mångt och mycket inspirerad av Bundesliga. Tord Grip inspirerades snarare mot en annan syn, som revolutionerade svensk fotboll på 1970-talet, under ledning av två unga och ambitiösa engelsmän.
Bob
1974 anlände en ung engelsman vid namn Bob Houghton till Malmö och introducerade snabbt en helt annan fotboll än den Laban och Åby förespråkade. Här handlade det om disciplin, press med understöd, offsidefällor, zonmarkering och knappast någon strävan till en flytande och underhållande fotboll där individerna fick fritt spelrum. Istället fanns ett tydligt ramverk för alla spelare. Redan samma säsong vann han allsvenskan och det hela följdes upp av ännu en titel 1975. Dessutom pressade man FC Bayern München i Europacupen på ett sätt som kändes som om de låg på samma höga nivå, det vill säga Europeisk toppklass. FC Bayern vann ju Europacupen tre säsonger på raken mellan 1974 och 1976.
Roy
1976 anlände Bob Houghtons gode vän och ännu en ung tränarbegåvning – Roy Hodgson – till Halmstad BK. Tack vare samma principer tog HBK allsvenskt guld 1976, bara för att Malmö FF skulle höja bucklan 1977 och nu var Laban less på sakernas tillstånd, då han verkligen hatade den nya fotboll som engelsmännen stod för. Laban tog tjänstledigt från förbundet för att ta över Östers IF i syfte att visa på att hans fotboll var den bästa. Han hade ju ändå varit taktiskt ansvarig för VM-succén 1974 då Sverige hamnade på femte plats. Öster vann visserligen allsvenskan 1978 och Laban slog in en kil i engelsmännens taktiska hegemoni, men det blev blott en kil, även om Östers IF hade en storhetsperiod i början av 1980-talet som gick i Labans anda.
Taktiskt krig
Inför VM 1978 stod det taktiska kriget i full blom. Åby hade 1974 baserat landslagstruppen på Åtvidabergs-spelare, vilket på många sätt var en perfekt match, lite urtypen av det lilla svenska samhället med den stora arbetsgivaren Facit som höll ihop allt. Men inför VM i Argentina gick det inte att undvika Malmö FF längre. Hela åtta spelare togs ut i truppen, dessutom fanns där Schalke 04:s Lennart “Lie” Larsson med bakgrund från Hodgsons Halmstad BK. Det fanns dock inga tankar från Åbys sida att släppa in MFF:s syn på fotboll, vilket givetvis skapade problem.
Diktaturens Argentina
VM:et präglades dessutom en omfattande debatt om huruvida Sverige överhuvudtaget skulle åka till det av militärjuntan styrda Argentina. En hård diktatur, där dessutom svenskan Dagmar Hagelin försvunnit under mystiska omständigheter hos en regim som inte hyste någon respekt för mänskliga rättigheter eller liv över huvudtaget. Åby valde att se det som hans ögon kunde se, det vill säga ett bra mottagande för landslaget i en tillrättalagd verklighet, något han släppte iväg flera tveksamma uttalanden om, vilket i sig gav ytterligare sorgkant på hans avslutande tid som förbundskapten.
Åldrande lagbygge
Truppen såg stark ut på papperet, men vid närmare inspektion fanns en hel del orosmoln. Inte minst det taktiska diket mellan ledning och flera av de mest framträdande spelarna. Dessutom hade centrallinjen med Ronnie Hellström, Björn Nordqvist och Bosse Larsson knappast blivit yngre. Åbys stora fynd som förbundskapten - anfallaren Ralf Edström - gick halvskadad och höll knappt på att komma med i truppen.
Succé mot Brasilien
Det började dock riktigt bra. MFF:s Thomas Sjöberg gav Sverige ledningen mot självaste Brasilien - anförda av mittfältseleganten Zico - efter ett genialt instick från Sveriges Zico, det vill säga Bosse Larsson. Kvitteringen kom dock senare efter en tveksam försvarsinsats av högerbacken Hasse Borg. Men 1-1 mot Brasilien var ju en lysande inledning. Nu gällde det att hålla ut. Åby hade dock helt andra planer och skickade in Ralf Edström för att bilda ett tremannaanfall tillsammans med Thomas Sjöberg och Benny Wendt, något som Sjöberg själv ansåg vara idiotiskt och vägrade lyda order och drog sig tillbaka ned på mittfältet. Matchens sista spark blev en hörna för Brasilien, på vilken man gjorde 2-1. Men den engelske domaren Clive Thomas (i England beryktad för allehanda märkliga beslut genom årens lopp) dömde bort målet eftersom han blåste av för full tid när bollen var i luften. Men onekligen en lovande start för Sverige.
Laguppställning: Ronnie Hellström (Kaiserslautern) - Hasse Borg (Eintracht Braunschweig), Roy Andersson (Malmö FF), Björn Nordqvist (IFK Göteborg), Ingemar Erlandsson (Malmö FF) - Anders Linderoth (Olympique de Marseille), Bosse Larsson (Malmö FF), Lennart "Lie" Larsson (Schalke 04), Staffan Tapper (Malmö FF) - Thomas Sjöberg (Malmö FF), Benny Wendt (Kaiserslautern). Avb: Ralf Edström (IFK Göteborg).
Straffen som förändrade allt
Allt föll dock ihop i nästa match mot ett Österrike som inte var dåliga, men inte heller magiska. Det påstods att en känsla av att avancemanget var klart hade smugit sig in i det svenska laget efter Brasilien-matchen. Men under några minuter i andra halvlek punkterades allt. Den numera så viktiga mittfältskuggen Staffan Tapper bars av planen på grund av skada i den 36:e minuten. Strax efter fick Österrikes stora stjärna och centerforward en billig straff efter en duell med Björn Nordqvist. Krankl förvaltade straffen och det svenska spelet låste sig. Österrikes seger med 1-0 fick nästan ses som i underkant när domaren blåste av matchen. VM var nog över, men än fanns en liten chans. Seger mot Spanien var då ett måste.
Laguppställning: Ronnie Hellström (Kaiserslautern) - Hasse Borg (Eintracht Braunschweig), Roy Andersson (Malmö FF), Björn Nordqvist (IFK Göteborg), Ingemar Erlandsson (Malmö FF) - Anders Linderoth (Olympique de Marseille), Bosse Larsson (Malmö FF), Lennart "Lie" Larsson (Schalke 04), Staffan Tapper (Malmö FF) - Thomas Sjöberg (Malmö FF), Benny Wendt (Kaiserslautern). Avb: Conny Torstensson (FC Zurich), Ralf Edström (IFK Göteborg).
Fiaskots fullbordan mot Spanien
Åby bestämde sig för att gå över till 4-3-3 redan från avspark, där Ralf Edström fick starta och så gav han chansen åt Olle Nordin på mittfältet samt Torbjörn Nilsson i anfallet, båda från IFK Göteborg. Matchen blev minst lika intetsägande som den mot Österrike och Spaniens Asensi gjorde matchens enda mål på vad som symboliskt nog handlade lite om dålig kommunikation i backlinjen, vilken bestod av hälften MFF:are. Taktiskt olikt drillade, och någon tid att i grunden spela ihop sig hade inte funnits, eller prioriterats.
Laguppställning: Ronnie Hellström (Kaiserslautern) - Hasse Borg (Eintracht Braunschweig), Roy Andersson (Malmö FF), Björn Nordqvist (IFK Göteborg), Ingemar Erlandsson (Malmö FF) - Bosse Larsson (Malmö FF), Lennart "Lie" Larsson (Schalke 04), Olle Nordin (IFK Göteborg) - Thomas Sjöberg (Malmö FF), Ralf Edström (IFK Göteborg), Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg). Avb: Benny Wendt (Kaiserslautern), Anders Linderoth (Olympique de Marseille).
Slutet på Åbys era men kriget fortsätter
Det blev slutet på Åbys stora era som förbundskapten. Han avgick 1979 efter usla resultat och in kom istället Laban, så det taktiska kriget mellan de mest framgångsrika klubbarna och landslaget fortsatte. Sveriges landslag missade VM 1982 samt 1986, såväl som EM 1980, 1984 och 1988 (det var dock rätt svårt att ta sig till EM-turneringen på 1980-talet när endast ett lag i varje kvalgrupp tog plats bland de åtta främsta i Europa som fick spela slutspel), medan Bob Houghton fortsatte att fira triumfer med Malmö FF, vilket nådde sin peak i och med Europacupfinalen 1979. Sven-Göran Eriksson sågs i mångt och mycket som en arvtagare till Houghtons och Hodgsons idéer och gjorde sitt IFK Göteborg till en dominerande kraft i svensk fotboll - tillsammans med MFF - under 80-talet, där man vann UEFA-cupen 1982 och sedan under Gunder Bengtssons ledning även 1987. Lägg därtill en semifinal i Europacupen 1986, där det krävdes straffsparksläggning för att FC Barcelona skulle ta sig vidare till final.
Brasilien - Sverige 1-1
Österrike - Sverige 1-0
Spanien - Sverige 1-0
Källor: Wikipedia, You Tube, Högström, Jesper; Blågult - Historien om Sveriges herrlandslag i fotboll (2018), Lövgren, Stefan; Fotbollsspelarpojken - En biografi om Tord Grip (2018), Fotbolls-VM i Argentina 1978 (podcast från Sveriges radio), Old School Football (podcast).
