West Bromwich Kina-resa 1978 - en annorlunda uppladdning
Uppladdningen inför West Bromwich succésäsong 1978/79 blev kanske inte vad spelarna och managern Ron Atkinson önskade sig. Istället för klassiska och efterlängtade partyaktiviteter på den spanska solkusten styrdes kosan till ett Kina där badtofflor, obegränsat med öl och nattklubbande till sent på morgonen inte ens var att tänka på.
Nio dagar efter säsongsavslutningen är ofta en tid då fotbollsspelare lever upp, inte minst West Bromwich Albions trupp sommaren 1978. Centern Cyrille Regis, vänsterbacken Derek Statham och mittfältaren Bryan Robson hade så sent som runt nyår 1977/78 blivit uppkallade till deras lagkamrat och ledare på plan - John Wile - som då agerade som caretaker manager och passade på att utdela en reprimand till ungdomarna avseende deras alltför vidlyftiga nattliv. Något som enligt Regis helt passerade revy utan någon form av åtgärd från spelarna själva. Inte minst eftersom Wile bara tills nyss varit en vanlig lagkompis, vilket de flesta trodde han skulle förbli när klubben funnit en långsiktig ersättare. Dessutom tyckte många att han drabbades av högmod då han helt plötsligt inte ville dela rum med lagkompisen Tony “Bomber” Brown.
Ron Atkinson
De unga stjärnorna såg därmed ingen anledning till att trappa ned på tempot. Cyrille Regis konstaterade dock senare i sin biografi att Wile hade rätt, det var ett destruktivt leverne som skulle få konsekvenser framöver. Men där och då kände dem sig oövervinnerliga. Wiles tid som manager blev dock kortvarig.
Istället tog en viss Ron Atkinson över i början av 1978. Det hela resulterade i en semifinal i FA-cupen och ett lagbygge på uppgång. Atkinson var en stor personlighet som gärna befann sig i centrum av all uppmärksamhet och gillade det sociala livet utanför plan. Han var kanske inte den som drack mest, men han syntes, hördes och hade en fantastisk förmåga att på varje tillställning bli den stjärna kring övriga planeter gick i omloppsbana. Lite på samma sätt som han motiverade och ledde sina fotbollslag.
Inget Alicante
Den lovande mittfältaren Bryan Robson var en av många som såg fram emot den efterlängtade sommarresan med laget. I total frånvaro från fotboll, lagförpliktelser såsom att representera klubben för media eller i andra sammanhang och att helt enkelt - som engelsmännen säger - “let your hair down.” En rejäl partyresa till exempelvis Alicante kunde väl inte bli annat än en succé med detta glada gäng.
West Bromwich ordförande Bert Millichip hade dock i andra planer. Han var en av de mer inflytelserika personerna i FA:s styrelse och när det engelska landslaget tackade nej till en inbjudan från Kina såg han en unik möjlighet för hans klubb att agera ambassadörer för engelsk fotboll.
Ambassadörer för engelsk fotboll
Kina var då ett än mer stängt land med ett betydligt hårdare icke-demokratiskt styre än idag. Den gamle ledaren Maos stora kulturrevolution skapade en strikt regim och 1978 - två år efter hans död - var det dags för landet att öppna upp sig mer för omvärlden. Millichip drog i de rätta diplomatiska trådarna och plötsligt var Robson, Regis, Cunningham och gänget representanter för inte bara WBA utan England och i någon mån hela västvärlden.
En idé som mottogs med stor skepsis hos spelartruppen, men de hade inget val. Istället väntade fyra matcher samt en rad officiella tillställningar där även media fanns med under en arton dagar lång vistelse. Spelarna kunde definitivt hålla sig för skratt. Och sannolikt blev det inte bättre då de inför resan kallades upp till Utrikesdepartementet för att skolas i grundläggande uppförande och ta emot budskapet om vikten av att inte göra bort sig som ambassadörer för engelsk fotboll.
Har man sett en mur...
TV-programmet World in Action filmade minsta steg på resan, vilket inte alltid föll väl ut, åtminstone inte om man ville skapa uppfattningen om fotbollsspelare som kosmopolitiska världsmedborgare öppna för andra upplevelser än fotboll. Till exempel filmades Bryan Robson när han släppte ur sig kommentaren att han hellre hade åkt till Alicante.
När mittfältaren John Trewick stod på kinesiska muren och fick en kamera riktad mot sig, fällde han den sedan dess klassiskt ökända kommentaren:
“Har du väl sett en mur, så har du sett dem alla.”
En annan mittfältare - Mick Martin - skojade att han skruvat bollar över större murar.
Tre längsta åren i Atkinsons liv
I övrigt handlade det om ett koppel med marathonlånga banketter och det fanns ingenstans att ta vägen efteråt, då restauranger och andra nöjesetablissemang stängde klockan 21. Dessutom hade man skuggor av partifolk som följde varje steg de tog i syfte att de inte skulle hamna “fel”. Ron Atkinson la ett vad om att han under resans gång skulle få någon av dem att släppa på formaliteterna och ta ett glas champagne samt en Havannacigarr med honom. Han kom inte ens nära att lyckas.
Maten var dock enligt Bryan Robson mycket god, förutom några märkliga undantag som när Ally Robertson fick in sjögurka på tallriken. Höjdpunkten blev ett besök på Shanghai Circus med fantastiska uppträdanden. Annars handlade det mesta om kortspel för att få tiden att gå. Man tackade till och med ja till en femte match, för att ha något att göra. Även Ron Atkinson blev alltmer rastlös eftersom den sociala scenen stängde alldeles för tidigt för att han skulle få utlopp för sin personlighet. Han har i efterhand kallat de tre veckorna för de tre längsta åren i hans liv.
Livräddare Harrison
Journalisten Dave Harrison på Evening Mail passerade Ron Atkinsons hotellrum där dörren stod öppen. Inifrån hörde han en röst:
“Oi, Scoop - in here!”
Väl inne bad Atkinson Harrison att ta med sig rakhyvlar, bälte och skosnören, för att Big Ron inte skulle ta livet av sig av tristess. Det hela ledde till ett samtal om allt möjligt som pågick under en timme och därefter ska Atkinson kallat Harrison för mannen som räddade hans liv.
Olika aktiviteter
De mötte Kinas landslag samt en del kombinationer av regionala lag. Cyrille Regis minns hur publiken strömmade till i massor, de flesta kom på cykel, men det var alldeles tyst under själva matcherna då man inte riktigt hade etablerat samma supporterkultur som i Europa. Dessutom hade de flesta kineser aldrig sett svarta spelare, vilket ledde till udda upplevelser som att de kunde fråga Regis, Batson och Cunningham om det fick känna på deras hår. The Three Degrees utmärkte sig dessutom med att bättre än de övriga passa in i miljön, då de tycktes mer världsvana, klädde sig bättre och tog sig an kulturella upplevelser på ett helt annat sätt än många av de andra som hellre undvek utflykterna och hängde på ambassaden för att spela kort, tennis eller cricket.
Ally Robertson gick exempelvis runt med en hink med iskallt vatten och försökte överraska så många som möjligt, vilket tog ett abrupt slut när han vid ett tillfälle av alldeles för dålig spaningsverksamhet och naivt slumpmässigt agerande hoppade fram bakom en dörr och gav den passerande en rejäl dos. Tyvärr var den passerande Bert Millichip och den normalt sett välartikulerade ordförandens ilska ska ha ekat i hela hotellet. Det blev också det definitiva slutet för Browns sysselsättning för att få tiden att gå.
Summa summarum ansåg Bryan Robson att det resan resulterade i mycket positivt för sammanhållningen, vilket man skulle få stor nytta av när säsongen drog igång igen, men som han sa till media: Han skulle hellre ha legat på en strand i Spanien.
