Positiviteten fortsätter
Efter en tuff period med 5 raka matcher mot storlagen så har Palace nu plockat poäng i de 3 senaste matcherna.
Crystal Palace tog sig igenom den tuffaste perioden av säsongen levande. Trots att man mötte storklubb efter storklubb 5 matcher i rad och endast kammade hem 1 poäng så har Roys mannar fortsatt positiva vibes inför framtiden.
Palace inledde den tuffa kampanjen med att möta titeljagande Manchester City på hemmaplan, Arsenal borta, Leicester hemma, Chelsea borta och avslutade mot ligaledande Liverpool hemma.
Säga vad man vill om poängmässig form men spelmässigt fanns det mycket positivt att hämta ur nästan alla dessa matcher.
Roys mannar har spelat disciplinerat i defensiven och med all rätt försökt att genomlida den jobbiga vågen så smärtfritt som möjligt. Det är klart att förhoppningarna på skrällar alltid finns djupt inom mig, då jag älskar mitt lag, men man kan inte förvänta sig att Palace ska ta poäng i någon utav dessa 5 matcher.
Mot Arsenal spelade Crystal Palace bra långa stunder och efter 0-2 tog de succesivt över matchen och lyckades rättvist även hämta upp det till 2-2 efter straff mål av Luka samt ett fint nickmål av Ayew i den 52:a minuten.
Manchester City chockade Palace med 2 snabba mål efter varandra strax innan halvlek, där det andra målet görs i en kontring efter att hemmalaget tappat boll i anfall. Palace växer sig in i matchen och det är tydligt att man har mer och ge när inbytte Benteke nickar i ribban, men närmare än så kom man aldrig.
I Matchen mot Chelsea gör Palace en defensivt mycket bra första halvlek men tack vare att offensiven uteblir och Chelsea trycker på framåt så kommer tillslut målen, både 1 och 2-0 i andra halvlek. Rättvis seger, men man håller ändå ner siffrorna.
Mot Liverpool var det endast ett VAR beslut ifrån att troligtvis få en helt annan utgång än det fick. Den eviga debatten om VAR’s beslutsfattande fortsätter, men utan att gå djupare in på just den situationen så får man inte glömma att även Palace tidigare haft fördel utav VAR i mycket diskutabla situationer. Det var en jämn match där Zaha äntligen fick öppna målkontot till 1-1. Jag kan tycka att Crystal Palace förtjänade åtminstone en poäng, men Liverpool fick med sig alla 3 efter att försvaret bjuder Firmino på målet efter slarv i rensningen efter en hörna i 85:e minuten.
Det är bara i en match som det såg hopplöst ut, och det var mot Leicester City. Trots en på förhand stor fördel i inbördes möten så kom Vardy’s Party till Selhurst Park och totalt spelade ut oss. Det enda roliga att hämta ur matchen är att den brittiska sarkasmen mellan fans och spelare fortfarande lever. Efter att hemmafansen sjungit hånande sånger om Jamie Vardys frus uppmärksammande twitterbråk så fick han till sist sin chans till revansch vid firandet av 0-2 målet. Vardy springer fram till Holmesdale Stand och på ett sarkastiskt sätt efterlikna en örn genom att flaxa med armarna.
Nu kan Hodgson äntligen ändra fokus från att anpassa sin spelstil med att ligga kompakt mot välspelande offensiver till att nu istället fokusera på hur vi ska spela ut och ta oss igenom motståndarnas murar. De kommande 8 matcherna är mot lag som jag anser att Palace i grunden är bättre än eller åtminstone bör ligga före i ligan. Med det sagt betyder det inte att det är lätta matcher. Eftersom vi alla ligger i samma spann mellan toppen och botten så är varje poäng extremt viktig för att hålla sig kvar på trygg mark.
För första gången på 3 månader fick Palace lämna London för att åka upp till ett för tillfället formstarkt Burnley. De flesta förväntade sig nog en hemmaseger efter att ha kolla statistik de 5 senaste matcherna, men för oss som håller på Palace var det en match där chans för poäng fanns redan på förhand.
Det såg ut som att Palace glömt bort helt att man förlorat 4 raka matcher och totalt dominerade Burnley. Zaha hittade nät för andra matchen i rad precis innan halvtidsvilan efter vad som såg ut som en liten målvaktstavla. Däremot gör Jeffrey Schlupp ett otroligt snyggt mål efter att ha sugit ner en hög boll på låret och avslutar i utkanten av straffområdet.
Matchen efter det var de åter på Selhurst Park och tog emot Bournemouth, ännu ett lag Crystal Palace ska vara bättre än. Dock tog det inte lång tid innan den bra känslan inför ändrades till nervositet av rang. Mittbacksgeneralen Sakho var äntligen tillbaka efter långtidsskada men fick se rött redan efter 19 minuter, efter att ha kastat sig in med dobbarna före i en situation vid halva plan. Det var inte mycket man kunde säga om domarens beslut mer än att det såklart var otroligt onödigt av Sakho. Mardrömmen fortsatte när Patrick Van Aanholt skadade sig i den 30:e minuten och vänsteryttern/forwarden Jeffrey Schlupp fick kliva in som vänsterback. Palace höll ut till halvtid och Roy valde då att göra ett taktiskt byte till. James McCarthy klev in istället för Townsend för att säkra upp de centrala delarna på mitten och släppa kanterna lite mer, vilket gav Schlupp mycket yta offensivt på vänsterkanten. Det utnyttjade han till fullo och gjorde en väldigt oväntad räd när han dribblar sig förbi 3 spelare och får ostört avlossa i straffområdet. Selhurst park exploderade och trots 10 man var det en välförtjänt seger, då Palace var bättre än Bournemouth genom hela matchen.
Igår åkte man den korta sträckan från södra London till Vicarage Road för att ta sig an bottenlaget Watford. Watford har tidigare säsonger vart en för många lag jobbig motståndare att möta och placerat sig i mittenskiktet utav tabellen. I år verkar det dock inte fungera alls för klubben, som efter 16 matcher ligger sist med 9 poäng. Man valde nyligen att sparka tränare Quique Sanchez Flores och har nu istället tagit in Nigel Pearson. Kan det kanske vara så att det konstanta tränarbytet och kortsiktiga lösningarna ha tagit ut sin rätt? Watford har nämligen haft 9 olika tränare sedan 2013 varav Sanchez Flores vart tränare 2 gånger.
I den här matchen var det dock den tillfälliga tränaren Hayden Mullins som styrde laget från sidan. Den klassiska effekten av ny tränare märktes av inledningsvis och Watford kom ut väldigt taggade på att jaga poäng.
Ett skadedrabbat Crystal Palace hade åter igen fått tillbaka Cahill i backlinjen och han stängde ner Watfords anfall totalt. Det var en ganska händelsefattig match där slutresultatet kändes givet ganska tidigt. Båda lagen verkade nöjda med att inte tappa poäng. Dock kan man ifrågasätta Watfords gameplan. Det var tydligt redan från start att deras defensiva mål var att stänga ner Wilfried Zaha, vilket är fullt förståeligt. Däremot ska hemmalaget vara glada att ingen av deras spelare fick se rött. Det såg ut som att man turades om att på riktigt försöka skada Zaha, som trots detta dominerade på sin kant. Alla 4 gula kort som delades ut till Watford var i situationer där man på ett eller annat sätt kapat Zaha. Jag brukar främja den hårda fysiska fotbollen England är kända för, men när enda syftet, dessutom tydligt, är att gå in för att skada, så har jag inte mycket gott att säga.
Det är lätt att påpeka att det är sådant som händer i vissa matcher, men mötena med Watford har sett ut så här sedan playoff-finalen 2013, där Palace dessutom fick straff i just en liknande situation. Det märks även på supportrarna från bägge lag att det här på sikt skulle kunna blomma ut till ett hatmöte likt Crystal Palace rivalitet med Brighton & Hove Albion, om nu Watford klarar sig kvar.
Avslutningsvis får vi inte glömma att hylla insatserna från den fenomenala målvakten Vicente Guaita. Han är i mitt tycke den bästa målvakten Crystal Palace haft sedan Julian Speronis storhetstid i de tidigare säsongerna i Premier League.
Guaita och Cahill har det här året vart den största anledningen till att man tog sig så lindrigt igenom storlagsmötena och att man nu har 3 raka matcher med 0 insläppta mål. Guaita har stått för många matchavgörande räddningar och känns som en riktig trygghet att ha i målet.
Härnäst väntar det så omtalade rivalitetsmötet och derbyt mot The Seagulls, Brighton & Hove Albion hemma på Selhurst Park, måndag den 16 december.
COYP
