Rivalitet – Med eller utan hat
Jag hatar inte Sunderland. Jag tycker inte heller om dom. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om Sunderland AFC överhuvudtaget. Men av en eller flera anledningar älskar jag Newcastle. Och då bör jag ju ha en stark åsikt om laget på andra sidan floden. Eller?
”Dem som vi kan älska, kan vi också hata”, skrev den amerikanske författaren Henry David Thoreu i mitten av 1800-talet. Jag tycker det vilar väldigt mycket klokhet i hans ord. Men innan jag fördjupar mig i det bör en kort bakgrund beskrivas.
Tyne wear derbyt i nordöstra England är ett av landets mäktigaste och mest laddade derbyn. Rivaliteten mellan Sunderland och Newcastle sträcker sig långt utanför fotbollsplanen. Under det engelska inbördeskriget (1642-1651) hamnade städerna i konflikt. Newcastle stöttade Royalisterna som hade försett Newcastle med monopol på kolhandeln. Grannarna kring floden Wear ogillade detta och stöttade i sin tur den parlamentariska sidan och anslöt sig till rundhuvudena, (Roundheads).
Under den industriella revolutionen fortsatte kampen. Både städerna, med tunga industrier byggde järnväg och fartyg. Rivaliteten växte sig starkare. Konkurrensen ökade.
Ni förstår grejen. Städerna har alltid tävlat och konkurerat. Oavsett om det gäller kolindustrin och gruvnäringen eller expandering av universitetet och dessa beslut och fajter har såklart påverkat städerna och präglat de människorna som lever i dem.
Men som svensk supporter, uppväxt i Göteborg har jag svårt att anamma samma laddade, bittra rivalitet då den inte påverkat mig i någon större utsträckning.
Jag blev förälskad i Newcastle (95/96) utan att ens veta om Sunderlands existens. När jag blev varse om den på riktigt (99/00) tyckte jag att de hade rätt schyssta tröjor, två sköna anfallare i Kevin Phillips och Nigel Quinn och framförallt den svenska mittfältsgalningen Stefan Schwarz som jag tyckte om sen tidigare.
Folk sa till mig att jag inte kunde gilla Sunderland om jag ville vara en äkta Newcastlesupporter. Jag begrepp aldrig riktigt det där. Plötsligt skulle jag hata Sunderland för jag ville ju vara ett äkta Newcastlefan. Men jag lyckades aldrig riktigt med det. Lagen jag ”hata” eller ogillade var Manchester United och Liverpool. De två dryga och arroganta storfräsarna i ligan.
Åren gick. Newcastle hade en guldålder med Bobby Robson vid rodret och Sunderland var inget lag jag ägnade några djupare tankar åt. Förvisso var derbyna väldigt häftiga och jag började sakteligen förstå hur viktiga dom var när jag kämpade mig igenom engelska tidningar på en långsam ADSL-uppkoppling.
***
Förra året var jag över och upplevde det förnedrande derbyt live. Jag kände att jag var tvungen att fördjupa mina känslor kring derbyt och kring Sunderland. Människor jag pratade med i Newcastle, Geordies, hade en blandad inställning till Sunderland. Fast en nämnare fanns där alltid. Matchen mot Sunderland är den viktigaste på hela året oavsett tabelläge. Den måste vinnas till varje pris.
Människorna och de andra skatorna i Newcastle påverkade mig. Men bara för stunden. Idag, ett halvår senare känner jag en vis tom ambivalens gentemot det rödvita laget vid wear-floden. Jag har helt enkelt inga starka känslor för dem.
Kan jag inte ogilla dom kan jag inte heller gilla dom. Det enda jag göra är att önska dom lycka till i en match jag hoppas att mitt älskade Newcastle vinner. Nästa vecka vet jag inte vilka Sunderland spelar mot och i ärlighetens namn bryr jag mig inte.
Däremot vet jag att vi spelar mot City i en mycket viktig match i ligacupen på onsdag och mot Chelsea hemma i ligan nästa lördag. De två matcherna är lika viktiga för mig som morgondagens match mot Sunderland.
