Second season syndrome
Ligans bästa defensiv. Säsongen inledd med tolv matcher utan förlust. En uppsjö nyförvärv som tagit ligan med storm, en uppsjö ungdomar som mördar för varje chans de får – och en tränare som inte riskerar att knivhuggas av ledningen. Det är lätt att vara kaxig, men är det befogat?
Det brukar heta att den ”andra säsongen är svårast” för lag som kommer upp till Premier League och tar ligan med storm. Nu ska det sägas att Newcastle med en stomme av erfarna spelare från den högsta ligan inte var som alla andra nykomlingar. Men ändå, vad är det som händer?
Jag tror att min röst var den kanske gällaste i gnällkören när Chris Hughton fick sparken, när Andy Carroll såldes och när vi inte köpte någon anfallare under sommarens sista dagar. Jag är där med också den förste att hålla upp händerna, tar ner dem till en normal höjd och applådera klubbledningen i deras metodiska och planerade bygge av detta underbara Newcastle. Ett lag som bibehållit andan från ifjol men vågat börja spela fotboll på ett helt annat sätt.
I måndags listade eminente Erik Niva ligans hittills bästa spelare på sin blogg, och vi hittar hela fyra Newcastlespelare på de första tolv platserna. Rättmätigt har hittills obeveklige Tim Krul placerats som fyra, medan centrallinjens giganter Fabricio Coloccini, Cheik Tioté och Yohan Cabaye alla tar plats längre ned.
Innermittfältet är dynamiskt som aldrig förr, och spelmässigt kommer saker och ting att bli ännu bättre när de båda herrarna på mitten får sällskap av en Hatem Ben Arfa i full flärd och form. Överarbete, överambition och frustration har präglat fransmannens comeback hittills, men vi ser också att han hittar en position som länkar samman mittfältet och anfallet på ett helt annat sätt än vad Demba Ba gör i samma roll.
En spelare som lätt glöms bort är vår Kapten Krok-lookalike till vänster – Jonas Gutierrez. Argentinarens spelstil är densamma, aviga finter och konstiga beslut, men hans benägenhet att trockla med sig bollen och nyttja ytor har accelererat. Det defensiva arbetet har han alltid visat upp, och det blir allt mer tydligt när till och med Ryan Taylor ser hyfsad ut med Jonas jobb att luta sig mot. På samma sätt har vi kunnat se José Enrique lite mer exponerad i Liverpool där han inte skyddas på samma sätt.
Så nej, något tal om ”andra säsongen är alltid svårast” har det inte varit. Med detta sagt kommer resultaten att se annorlunda ut nu när vi ställs mot Stoke, Everton, Manchester U & C samt Chelsea, men att hoppa på Charlie Nicholas och de andra i SkySports usla lördagsstudio med analysen om att Newcastle ännu inte testats – det är fel.
Du går inte 12 tävlingsmatcher utan förlust utan någon form av spets. Du klarar inte bataljerna mot Arsenal och Tottenham med sådan bravur och mersmak om du inte har något extra. Dessutom talar lagets karaktär för sig själv när man krigar ned Wolves och Sunderland på bortaplan.
I takt med att problemen hopar sig för Liverpool (Dalglish, Carroll, Henderson, Comolli – vem ska man skylla på när januari kommer?), och när van Persies form planar ut – då öppnar sig ett oväntat gap rakt in i kampen om topp 6-placeringarna. Detta är inte att säga att Newcastle är ett bättre lag än ovanstående, men med den målmedvetenhet, realism och karaktär som Alan Pardew lyckats implementera i sitt manskap kan saker och ting hända i toppen av tabellen. Trots de förestående förlusterna i Manchester lär vi se en nordöstpjäs som reser sig och fortsätter att förvåna.
I skuggorna av Manchester City och Tottenhams förändring av fotbollskartan i England har en nygammal gestalt gjort sig påmind i toppskiktet. Känslan har saknats länge, men för första gången på många år lever klubben och laget upp till sitt namn. Man är återigen en stolt skata. Long may it continue.
