- -
Steve "Pilgrim" Bruce vs the World
Det blev ytterligare tre poäng för Steve Bruces Newcastle som fortsätter att likt vildlaxen framgångsrikt vandra emot strömmen.
Det blev ytterligare tre poäng för Newcastle som är på god väg att avsluta höstsäsongen på övre halvan. Detta är en av de främsta höstarna under Mike Ashley-eran. Endast säsongen 2011/12 kan hota då Alan Pardew lotsade Newcastle till en 5:e plats.
Det är verkligen fascinerande och ett ytterligare ett bevis på denna oberäknelighet som präglar sporten och som gör den så enastående fantastisk.
Vad är källan till Steve Bruces framgång hittills är frågan? Som jag var inne på i införrapporten så har fotbollens utveckling på sätt och vis gått bakåt snarare än framåt. Vi har kommit längre ifrån att förstå oss på fotboll fullt ut snarare än närmare vilket gör att det finns mycket att vinna genom att vara lite gammalmodig och bakåtsträvande.
Detta är dock ingenting som Newcastles sportsliga ledning har lyckats listat ut. Det fanns ingen plan eller röd tråd i Ashley och Charnleys rekryteringstänk under sommaren. I princip samtliga tränare som var lediga sägs ha fått ett erbjudande från Newcastle. Allt från Claude Puel och Gennaro Gattuso till Mikel Arteta till och med. Enligt rykten som spreds inifrån klubben så var Steve Bruce 11:e valet för Ashley & CO.
Rafael Benitez gjorde ett riktigt bra jobb med Newcastle som helhet, det kan man inte säga någonting annat om såvida man inte vill få folk att se på en som en jubelidiot. Med i princip inga pengar alls satte han en av PL:s främsta försvarslinjer på plats(Dubravka, Schär och Fernandez kostade 14 miljoner pund tillsammans) och Newcastle står nog för det främsta kollektiva försvarsspelet i hela serien. Detta är Benitez eftermäle som Steve Bruce har kunnat byggt sin framgång på. Men hur många andra tränare med tanke på vart vindarna just nu blåser hade använt detta som utgångspunkt egentligen?
Min bild av Steve Bruce har förändrats en aning sedan han blev Newcastles tränare. Jag har alltid upplevt honom som en sympatisk gubbe med stor mysfaktorn. Men jag börjar nu ana att han är mycket skarpare i hjärncentralen än han ger intrycket av att vara. Han tvingade sig bort mer eller mindre från Sheffield Wednesday på ett väldigt osympatiskt sätt för att få jobbet i Newcastle. Slutsatsen som drogs då var att han nog gjorde detta för att han insåg att detta nog var hans sista chans att träna i Premier League. Många köpte även det romantiska upplägget att han alltid sett Newcastle United som sitt drömjobb. Jag tror det finns mycket sanning i detta men jag tror också Bruce insåg vilken potential som faktiskt fanns här. Att pusselbitarna för att detta skulle kunna bli hans stora Magnum Opus fanns där. Rafael Benitez är i princip den bästa tränaren Steve Bruce skulle kunna efterträda. Deras syn på fotboll är väldigt likartad. I en intervju nyligen så berättade Rafael Benitez att det mest vitala i fotboll är att inte släppa in några mål, om du inte släpper in några mål så ökar chansen till seger avsevärt. Denna synen och tänket delar Steve Bruce helt och hållet och det har lotsat Newcastle till övre halvan hittills.
Benitez och Bruce är på samma sida av en konflikt som genomsyrar fotbollen. På andra sidan av den står den största moderna fotbollsideologen Josep Guardiola. Pep ser på fotboll på ett helt annat sätt. Hans tänk är att bygger man en tillräckligt bra offensiv så behöver man inte egentligen bry sig särskilt mycket om det defensiva, anfall är således det bästa försvaret. Men vad händer egentligen då när offensiven inte presterar tillräckligt bra, när effektiviteten inte är bra nog? Det är detta som plågat Manchester City i år och anledningen till att de trots ett fint spelarmaterial inte har lyckats hänga på Liverpool i toppen. I samtliga matcher som Manchester City har tappat poäng i under hösten har de missat för många målchanser vilket gör att de målen de släpper in på grund av undermåligt försvarsspel har fått dystra konsekvenser. Hade man haft ett starkare försvar hade målchanserna och målen de genererar räckt till, försvar är med andra ord också det bästa anfallet. Pep Guardiola har haft ett enormt inflytande över engelsk fotboll. Någonting man blir påmind om på twitter varje gång ett lag slår mer än två kortpassningar i rad. Men hans inflytande har gett effekten att man helt plötsligt kan uträtta väldigt mycket genom att bara kunna konsten att försvara. De flesta lagen och tränarna lägger det mesta av fokuset på offensiven nuförtiden i jakten på Pep Guardiolas vision snarare än att att forma sin egen.
Rafael Benitez stora synd under sin tid i Newcastle var inte det som många sportjournalister skrev om eftersom journalisters yrkesroll nuförtiden går ut på att känna av vart någonstans vindarna blåser och sedan mana på den utvecklingen och tänket i jakt på fler klicks. Casha in på vad som är trendigt med andra ord. Det är inte journalisters fel dock då deras underliggande motiv är att se till att det finns mat på bordet. Ett exempel i alla fall är när hyllade sportjournalisten och medelåldersmannen Gabriele Marcotti skrev i samband med Evertons anställning av Carlo Ancelotti att allt det som tränare uträttade för 10-15 års sedan är irrelevant. Han skrev detta ungefär samtidigt som Benitez i ett inslag med Jamie Carragher avslöjade att han använde samma spelsystem och samma taktik i Newcastle som under sin tid i Extremadura i slutet av 1990-talet. Så korkad Benitez är som inte inser att historien och hans tidigare erfarenheter är irrelevanta och bör inte användas som en källa för kunskap och förståelse.
Benitez stora synd var inte hans "föråldrande" syn på fotboll, tvärtom faktiskt det var hans vilja att förnya sig och vara i linje med var som för stunden anses vara det normala. I de flesta sammanhang är det positivt att vara öppen för nya idéer så länge dessa idéer inte helt och hållet suger vilket dessvärre råkar vara det sammanhanget och situation som vi befinner oss i för stunden.
Aleksandar Mitrovic fick som alla vet ingen plats i Rafael Benitez Newcastle vilket få människor var förtjusta i. Den vanligaste förklaringen till detta som supportrar valde att ta till var att Benitez helt enkelt inte litade på Mitrovics huvud och temperament. Detta tappar ju lite grann trovärdighet om man tar i åtanke att Jonjo Shelvey fick nya chanser hela tiden trots att hans track-record gällande att "tappa huvudet" är mycket värre än serbens. Chronicles lokala journalister gjorde ett kompetent arbete när de valde att gå till botten med detta. Då kom det fram att anledningen till att Benitez inte spelade Mitrovic berodde på det analytiska-teamet. Varenda klubb nuförtiden har ett team av analytiker och teoretiker som står för statistiska analyser som alltid visar sig vara felaktiga men som tränare är tvungna att lyssna på. Dessa människor har ett oändligt stort inflytande just nu inom toppfotbollen. Enligt deras uträkningar var Mitrovic Newcastles sämsta anfallare. Det kvittade att alla med ögon att se med enkelt kunde dra slutsatsen att serben var hästlängder bättre än Joselu.
I intervjun med Allegri som jag nämnde i införrapporten så avslöjade italienaren att han spenderade en stor del av sin tid i Juventus med att argumentera emot klubbens team av analytiker och teoretiker som hela tiden gav Allegri sina statistiska uträkningar som italienaren såg som mer eller mindre överflödiga och rätt meningslösa. För att ta ett exempel, enligt statistiken är Nuri Mustafi en bättre mittback än Van Dijk. Och sanningen är ju givetvis att holländaren är klasser bättre vilket man ser om man faktiskt kollar på fotboll. Denna besatthet kring statistik måste avta inom ftobollen, den gör fotbollen så otroligt korkad. Människor nuförtiden kan på riktigt se en spelare briljera på planen för att sedan läsa av statistiken och då helt plötsligt ändra uppfattning. De litar mer på siffror skrivna på ett papper av 32-åriga nördar som är bra på football manager än de litar på sina egna sinnen och människor med mångårig erfarenhet inom sporten.
Martin Åslund sade en klockren sak i senaste Eurotalk. Han sade att det spelar ingen roll vilken "flashig" utbildning du har eller hur många teorilektioner du befunnit dig på. Du kan endast bli en bra tränare och införskaffa dig den nödvändiga förståelsen genom att ge dig ut och träna fotbollslag. Det sammanfaller väldigt mycket med vad den halvtokiga filosofen Jean-Jacques Rousseau predikade. Rousseau hävdade att världen var full av låtsasexperter som hade läst sig till kunskap inom områden där detta läsandet var irrelevant. Att det var många människor som läste om hur man blir en bra hästryttare och sedan trodde att de kunde lära ut till andra hur man rider en häst. Men enda sättet att faktiskt bli en bra ryttare är genom att sätta sig i sadeln och börja rida. "Learning by doing" med andra ord. Ett bra exempel för övrigt var ju när den hyllade "tv-experten" Gary Neville gick in som tränare i Valencia och gjorde sig själv till ett åtlöje inför hela världen. Det visar sig att det inte är samma sak att sitta och snacka framför en skärm som det är att stå vid sidlinjen.
Att Allegri, en ligavinnande tränare och dubbel Champions League-finalist fick se sig själv bli ifrågasatt av 30-åriga teoretiker som inte skolkade från algebralektionerna är ju fullständigt absurt.
Steve Bruce är "old-school" dock, han värdesätter inte vad dessa analytiker har att säga särskilt högt. Han litar mer på sina egna sinnen vilket i just detta sammanhang är en av nycklarna till Newcastles framgång under hösten.
Crystal Palace
Återigen släppte inte Newcastle in några mål vilket betydde att Almiróns mål innebar tre nya poäng. Jag tyckte Newcastles första 20 minuter var bland de bästa jag sett från Steve Bruces mannar den här säsongen sett till underhållningsvärdet på spelet vilket kanske säger en hel del. Man tryckte tillbaka Crystal Palace och tog sig till en hel halvchanser som resultat av finurliga djupledslöpningar från Hayden och Almirón främst. Det fanns antydan till tankegånger och mönster i offensiven som det tidigare har varit lite si och så med. Gillar också att Newcastles segermål kom under en period då Crystal Palace i princip hade tagit över taktpinnen. Det är i dem perioderna som Bruces mannar är som allra farligast. Världen fungerar tvärtom på Tyneside. När motståndarna är inne i en positiv period och trycker på så är Newcastle nära ett ledningsmål tycks det. Det är som att man medvetet försöker eller omedvetet råkar vagga motståndaren in i en falsk känsla av trygghet som slutligen leder till en brist på fokus och då hugger man till likt en kobra. Det var en fin laginsats som helhet men här kommer några bonus utlåtanden riktade till vissa individuella spelare som förtjänar lite extra beröm.
Martin Dubravka - Slovaken borde nog summeras som höstens spelare. Varenda gång Newcastle har klivit av med poäng har Dubravka spelat en vital roll i det hela. Det finns inte en målvakt i Premier League som är såpass betydelsefull för sitt lag utöver Lukasz Fabianski men polacken har varit skadad stora delar av hösten vilket är en stor anledning till West Hams dystra säsong hittills. En av de bästa värvningarna klubben gjort under Mike Ashley-eran.
Javier Manquillo - Om man som ytterback är så bra att även slöa sofftittare(som jag själv bland annat enligt Wilbacher) på twitter börjar peka ut hur bra man är, då är man riktigt jäkla bra. Ytterbackar tenderar att ofta tillhöra fotbollens mest underskattade spelare, de har en väldigt otacksam roll då ofta när en ytterback gör det bra så märker man inte av dem. Ytterbackar uppmärksammas nästan bara när de gör misstag. Spanjoren har varit en av Newcastle bästa spelare i år sett till hans prestationer. Och detta är inte en kortvarig trend utan den påbörjades redan ifjol under våren och har sedan fortsatt in på den här säsongen. Med andra ord inge kortvarig toppform utan det är dags att börja omvärdera vår syn på spanjoren. Ur svensk synvinkel är detta lite tråkigt eftersom jag har svårt att se Emil Krafth göra många fler minuter denna säsongen. Lite specifikt beröm för hur Manquillo besegrade Zaha i princip varenda duell, Zahas aviga dribblingar var inte ens i närheten på att lura spanjoren som hade honom placerad i fickan hela matchen.
Florian Lejeune - Hela Newcastles försvarslinje var stabil som alltid. Både Schär och Fernandez har en larvigt hög och konsekvent lägstanivå där jag inte tycker någon av dem har gjort en dålig match i Newcastletröjan ännu under sin tid i klubben. Bland mittbackarna var det dock Florian Lejeune som rättmätigt stal rubrikerna. Fransosen har haft maximal otur under sin tid i klubben med dubbla korsbandskador som är den värsta formen utav skador för fotbollsspelare och karriärshotande. Lejeune klev in i startelvan efter att inte spelat sedan i april och var säkerheten själv. Någonting som jag alltid tyckt är fräckt med Lejeune är att han känns immun mot press ofta. Jag är helt övertygad om att Florian hade varit aktuell för toppklubbarna om han inte åkt på sina skador. För konstant under den här matchen så leker han nästan med anfallarna som försöker vinna bollen från honom. Han tvåfotsdribblar sig elegant förbi eller passar bollen perfekt för att lura byxorna av de pressande spelarna. Och att komma in med det lugnet efter sådan långt skadeuppehåll är imponerande på ett sätt jag inte förmår att uttrycka i ord. Om man vill vara lite överdrivet kritisk så kan man klaga på hans långbollar. När Lejeune befinner sig på planen så tar han per automatik ofta hand om uppspelen i backlinjen på grund av hans passningsfot och det var många långbollar som inte hade den bästa av precision. Men detta är att förvänta sig, det tar tid att återfå touch och tillslag fullt ut när man varit frånvarande såpass länge.
Jonjo Shelvey - Återigen en stark insats från Newcastle vikarierande lagkapten. Shelvey var dominant under den första halvleken och har förvandlats till lagets stora mittfältsmotor. Shelvey kommer göra det obekvämt för Gareth Southgate om han fortsätter såhär.
Miguel Almirón - Matchens lirare och detta inte enbart för det matchavgörande målet. Almirón såg ut att trivas som fisken i havet under vissa skeenden utav matchen. Han är en centralmittfältare och det är centralt han bör spela. Han bevisade det nu en gång för alla i mitt tycke. Han var involverad i Newcastles spel på ett helt annat annat sätt en tidigare, ofta det kreativa navet när Newcastle lyckades mäkta med någonting framåt. Han har en fin förmåga att läsa spelet sista tredjedelen och komma i perfekta andravågslöpningar och detta kan nyttjas bättre om han har en mer central roll och inte är isolerad på en kant. Han stod för fina genomskärare och tog sig till flera avslut. Det var vackert att se hur glada alla blev när han fick göra sitt mål. Steve Bruce hade försvarat honom passionerat på presskonferensen inför och man fick se den gamle glubben släppa en och annan tår i glädje för Miguel. Det var fint att se. Almirón är en älskad spelare i Newcastle på grund av sin otroligt sympatiska personlighet. Jag hoppas han blir den kultspelaren man trodde han skulle bli efter sina tidiga framträdanden i tröjan. På många sätt är han lite som en mer talangfull Jonas Gutierrez. Men Bruce måste se till att fortsätta ge honom patenten och möjligheterna att skina.
Avslutar med några "good feel" bilder från Almiróns målfirande och glädjescenerna efter matchen.
