Krönikedags
Det är tungt just nu. Väldigt tungt.
Det lyser igenom så väldigt att tryggheten och självförtroendet saknas i laget för närvarande. Jag har pga. militärtjänst inte kunnat se så många matcher i år. Matchen igår var den första jag såg live sedan Frölunda hemma. Den matchen innehöll rappt kortpassningsspel, en Abder Kabous i högform och frejdig offensiv, som grundade sig på en stark defensiv. Sen dess har mycket hänt.
Min granne Håkan pratar alltid om IFK med mig. Så fort han ser mig är det klagan, beröm, frågor, funderingar och analyser. Härom dagen kom han fram och frågade mig vad de styr med i föreningen egentligen. "Varför spelar de så illa?", "Varför vinner de inte?".
"Tryggheten" svarade jag. Tryggheten i spelet saknas, framför allt bakifrån. Gårdagens match var ett klart steg i rätt riktining, där både Andreas Lindberg i målet och lagkaptenen Mikael Roth stod för riktigt stabila insatser. Andreas räddning på Costas nick i första halvlek var den grymmaste på parken i år! Anders Whass har vuxit in i superettan tempot och visar definitivt att han platsar i laget. Han skulle för övrigt platsa i vilket superettanförsvar som helst.
En kille som verkligen saknas just nu är Patrik Jönsson. "Hjälten Jönsson" har förmågan att lyfta sina lagkamrater det där extra lilla snäppet. Med sin
löpvilja, sin aggresivitet och sin inställning är han oumbärlig för laget.
Samma sak med Andreas Alm. Han har inte riktigt stått att känna igen i säsongsupptakten, men han har petat in en boll här och en boll där och är oerhört viktig för laget, speciellt med sin rutin.
Det är just det här som gör det så svårt just nu. IFK Norrköping saknar en ny spelare till varje match, minst. Mot Boden var det Stefan Thordarsson, Patrik Jönsson och Patrik Svensson som var borta p.g.a. avstängingar och skador. Igår mot Örebro var det Andreas Alm som var avstängd och Patrik Jönsson och Viktor Rönneklev som saknades p.g.a. skador. Just de där rokaderna på mittfält och i anfallet gör att det blir en kvalitetssänkning.
När Stefan Hellberg tillträdde som tränare var det en långsiktig lösning, just för att få bort det här med alla plötsliga tränarbyten, panikvärvningar och ständiga byten av spelsystem. Den senaste månaden har Stefan tvingats till förändringar inför i princip varje ny match.
Det är inte hållbart.
IFK Norrköping anno 2005 är ett lag för toppen av Superettan och jag som IFK-supporter sedan födseln tror och hoppas av hela mitt vit-blåa hjärta att klubben ska ta sig tillbaka till svensk fotbolls finrum i år. Men ska det bli något av det måste vi ha mer tur med skador och avstängningar. Vi måste få bygga på kontinuitet och hitta tryggheten i spelet. Tvingas man till ideliga skiften mellan spelare i de olika lagdelarna blir det svårt att hitta den där tryggheten, den där stabiliteten. Om man får en ny spelare bredvid sig i varje ny match känner man inte att man kan slå den där lite vågade passningen som gör att det kan bli en målchans. Eller, än värre, man slår den ändå och misslyckas.
Sådana saker måste försvinna och det illa kvickt. Gärna redan till östgötaderbyt mot Åtvidaberg på tisdag. En seger där och vi är med igen. En seger där och formsvackan är över. Det är jag övetygad om. Stefan Hellberg är en slug psykolog och hans lilla utspel i Boden förra veckan var säkerligen lika mycket psykologi mot spelarna, som tvivel på sig själv.
Det kommer att vända, när laget hittar tillbaka till tryggheten i spelet. När man står upp för varandra, som man ska i Idrotts Föreningen Kamraterna 17.
