Svart eller Vitt: Carrolls svek gör ont i själen
Så verkar det då till slut vara klart, Andy Carroll säljs till Liverpool. Men tyvärr för oss supportrar så är det så mycket mer än drygt 90kg fotbollsspelare som säljs
.Låt oss först klargöra två saker väldigt snabbt: Den här bloggen brukar försöka vara sansad, resonerande och personlig. Idag kommer den enbart vara det sistnämnda.
Den andra saken är hur dramaturgin i Newcastle United Football Club fungerar. Väldigt kortfattat så har vi en väldigt impopulär ägare i Mike Ashley. Detta grundar sig i en mängd felbeslut och en girighet som är på nivå med Joakim von Anka. Således är vår badguy, antagonisten i spektaklet Newcastle United självskriven. På andra sidan ringen har vi Andy Carroll. Supertalangen som vuxit upp i staden, skolats i juniorfotbollen och med sin chockartade utveckling de senaste två säsongerna fått bära tröja #9. Detta nummer är stort i fotbollen överlag men i Newcastle är det något speciellt med just det numret och alla legender som burit det stolta numret på sin tröja.
Protagonisten Carrolls väg till toppen har definitivt inte varit spikrak utan den har präglats av en mängd olika incidenter. Allt från påstådd flickvänsmisshandel, inneboende hos lagkaptenen till handgemäng med Steven Taylor. På något konstigt sätt har däremot allt detta bara lett ännu mer till Andy Carroll – the man, the myth, the start of a legend. Andy har således blivit enormt älskad av fansen och blivit lite av vår hjälte.
De senaste veckorna i allmänhet och idag i synnerhet har transferfönstret hettat till rejält rörandes Big Andy. Det som i början var ett par storartade försök från spurs blev sedan något som olustigt nog blev väldigt verkligt när det märktes att Carroll var Torres tilltänkta ersättare. Efter en berg å dalbana i olika transferchattar verkade det till slut som att Ashley nekat sista budet på Carroll. Underbart. £35m är visserligen en hutlös massa pengar, även sett till fotbollsövergångar. Den skulle landa någonstans runt 5-6.e dyraste övergången någonsin. Men.. Carroll är så mycket mer för oss supportrar. Carroll är hoppet. Hoppet om ett nytt Newcastle United på väg emot en ny era som en stark maktfaktor. Carroll är vår hjälte. Carroll är den som detta nya lag efter uppflyttningen ska byggas kring med ett färskt femårskontrakt och ett vackert klingande ”jag vill stanna resten av karriären” citat.
Då kommer bomben. Carroll lämnar in en transferbegäran – Newcastle godtar Liverpools nästa bud. £35m+ är en sjuk summa för någon som gjorde färre mål förra säsongen i Championship än Peter Wittingham . Hade Ashley godtagit ett bud utan transferbegäran, vilket många av oss supportrar knappast blivit förvånade av, så hade allt varit som vanligt. Antagonisten Ashley säljer hjälten Carroll så han ska ha råd med ytterligare 35st casinobesök. All ilska skulle rättmätigt riktas mot Ashley och hans girighet. All ilska till trots så skulle jag ändå förstå det, det finns ju där, hela upplägget är ju glasklart. Egentligen. Men Carrolls transferbegäran ändrar verkligen allt. Det är inte bara Englands nye #9 som säljs, det är inte bara ligans kanske bäste huvudspelare som säljs, det är inte bara vår bäste målskytt som säljs, det är inte bara den spelare som ska vara grunden i vårt nya lagbygge som säljs – utan det är hoppet som säljs.
Andy Carroll var så mycket mer än bara en fotbollsspelare för oss. Ytterligare ett idiotiskt drag av en ägare har jag utan problem kunnat förstå i längden. Men det här sveket gör ont rakt in i själen.
