Sweet, sweet Cottage dreams
Det här var ju onödigt. Att man stressade upp sig alltså. Matchen mot Fulham kommer att bli ihågkommen som det den faktiskt var, nämligen en perfekt genomförd fotbollsmatch. Mot ett halvknackigt motstånd.
Vi tar det från början. All min skräck och oro inför matchen igår, alla ord om Craven Cottage skrämmande uppsyn och ljudkuliss var bortblåst i samband med att spelarna stegade in på planen till ljudet av 12 Cantonas. United får ofta ta skit för att det inte är något tryck på Old Trafford men varje bortamatch bevisar att vi är minst lika passionerade som andra och kan skapa mäktigt tryck. Så när Craven Cottage blivit helt avklätt och som förbytt till Uniteds hemmaplan var det här aldrig något snack. Så hårt vågar jag dra det.
Det var det gamla United som rullade igång, det United där maestro Giggs höll i taktpinnen på mitten och lät Carrick städa bort alla eventuella försök. Ända sedan Welbeck kom tillbaka från skada har jag suttit och bett för att han skulle få göra ett mål och igår kom det då äntligen. Formstarke Nani gled förbi både Ruiz och Baird som om dem inte fattat att matchen börjat, Welbeck var på plats och matchen var i hamn på riktigt.
Hela första halvlek var egentligen en lektion från Uniteds sida. Både sättet man kontrollerade matchen på samt effektiviteten när de riktigt farliga lägena uppstod. Nanis mål är ingen slump, det är inövat och det ser väldigt bra ut när den väl går in. Giggs mål är...ja kanske lite typiskt för Fulhams kväll. Det var felpassningar till höger och vänster, oorganiserat och lite småtjurigt från vissa håll. Det som hade varit intressant och se är om Fulham hade vågat kliva högre upp redan från början. Deras presspel i första och andra halvlek var som natt och dag och i just andra lyckades man ju skapa ett gäng bra lägen men dansken stod emot bra.
Ryan Giggs, ja vad ska man säga, 38 år ung och lika säker med bollen som när han var tonåring. Han börjar se mer och mer ut som en Scholes i sättet han kontrollerar tempot och sätter passningarna. Samtidigt skiljer dem sig på flera punkter där dem samtidigt komplleterar varandra perfekt. Scholes stod för de långa svepande crosspassningarna och Giggs står för det korta intensiva klapp-klapp-spelet. Men just förmågan att även på äldre dagar lugna ner och börja om när det kör fast är något otroligt imponerande. Samtidigt måste man ta i beaktning att det var ju Fulham och inte Arsenal vi mötte. Danny Murphy är ju inte heller han direkt purung längre.
Phil Jones match visade väl i princip allt om vem Phil Jones är som person. Tar en riktigt ful armbåge i sin första närkamp, ser ut som att han gått en boxningsmatch efteråt men springer likt förbannat in och köra ändå. Det var nog tur att även han insåg sina begränsningar till slut, att spela vidare med en eventuell hjärnskakning skulle man inte rekommendera sin värsta fiende ens. Personligen hoppades jag på Rafael in och Smalling som mittback i det läget, mest för Valencias skull. Han har ju trots allt kommit igång nu, Antonio alltså och det brukar inte se ut som att han direkt stormtrivs på högerbacken. Men med Youngs urusla form och nu eventuella skada är han självskriven i startelvan ändå plus att han t o m såg att gilla högerbacksplatsen. Viktigt!
Det här var det gamla United på det sättet som matchen utvecklar sig. För om man bortser från att det blir lite för många lägen för hemmalaget i andra halvlek, så stänger vi egentligen matchen redan i första för att sedan bara spela av andra halvlek. När sedan motståndet blivit slutkört går vi upp och stänker dit ett par till. Notera att Rooney såg gladare ut när Berbatov gjorde mål än när han själv stänkte dit den. Bokstavligen alltså.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
