The Wind Cries Högerback
Fyra matcher in på säsongen och en vecka efter transferfönstrets sista dag. Efter en krampaktig seger i premiären har Newcastle skrapat ihop en säsongsinledning som resultatmässigt inte är någon katastrof. Den är heller inte en indikation på att fjolårets triumfer är på väg att återupprepas. Föga överraskande efter en sommar utan vilja, ambition eller utvecklingsagenda.
Tre matcher, en vinst, ett kryss, en förlust och tre dåliga förstahalvlekar. Lördagens match mot Aston Villa var en i raden av matcher där Alan Pardew välkomnar en halvtidssignal lite för mycket. Målen uteblev helt på Stamford Bridge och det fanns anledning att börja undra varför Alan Pardew sedan i våras hela tiden vill spela en rak 4-4-2 även fast hans Newcastle spelat väldigt bra med 4-3-3.
Jag anser att den fotboll Newcastle spelar har utvecklats sedan förra säsongens inledande 11 matcher långa förlustfria svit, som noterades med 4-4-2. Jag anser också att 4-4-2 passar sig i vissa matcher. Det är icke att förglömma hur Newcastle stod för en strålande insats på Villa Park (1-1) och i synnerhet Yohan Cabaye – som enligt många supportrar försvinner i 4-4-2 – var helt ospelbar den dagen. Vi lyckades även bemästra Chelsea på Stamford Bridge med den uppställningen, och detsamma gäller 3-0-segern mot Manchester United på St. James’ Park.
Det ska heller inte vara en sådan vansinnig skillnad på systemen, då Demba Ba gärna droppar ned i hålet när han och Papiss Cissé bildar anfallspar, likt det sätt han gjorde mot Aston Villa ”den där matchen” (som jag nu bygger upp alldeles för mycket). Med 4-4-2 spelar Newcastle ett ganska direkt anfallsspel där disciplinen och den taktiska kompetensen lyser igenom. Det är ett spelsystem som passar spelare i Pardews smak, spelare som gör sitt jobb och som står rätt. Det är också ett spelsystem som kräver en annan typ av fysik och mentalitet.
Vilka är fördelarna med 4-3-3? Till att börja med har vi ett spelarmaterial som så när som på en spelare presterar ett bra passningsspel längs marken. Danny Simpson borträknat är det i och med Steven Taylors återkomst till förstaelvan numera tio startspelare som behärskar ett tålmodigt passningsspel som bygger på metodik och självförtroende. Med 4-3-3 får vi kortare avstånd mellan lagdelarna. Vi får ett dynamiskt innermittfält där Cabaye tillåts komma längre fram i banan, där Vurnon Anita kan droppa djupt och sköta uppspel och där Cheick Tioté kan vara mur tillsammans med denne. Dessutom blir det mer yta för den entusiastiske Davide Santon att trava fram på. Det ger även Hatem Ben Arfa möjligheten att lägga mer fokus på sina offensiva kvaliteter, som vi gärna ser i full flärd.
Borde ämnet vara föremål för så pass mycket debatt? Förmodligen inte. Så länge klubbens elva bästa spelare är på planen ska inte denna lek med siffror göra så stor skillnad som den verkar göra varje gång den mindre lycklige Demba Ba tar klivet ut till vänster. Således är formationsfrågan lite av ett mysterium. Värvningen av Vurnon Anita tyder dock på att Pardew lutar åt tre innermittfältare.
Innermittfältet är också den position där klubben valde att förstärka under sommaren. Vurnon Anita ger Pardew möjligheten att spela med både två och tre naturliga innermittfältare. Som vi såg mot Aston Villa ger det honom även möjligheten att spela med en högerback som inte lider av akut bollfobi.
Men försvaret behövde kvalitet. Lika mycket behövde anfallet kvantitet.
Vi är många som frågar oss vad poängen med Graham Carrs omtalade arbete är när klubben vägrar värva de spelare han ägnar ett år åt att scouta. Carr – som fick ett nytt åttaårskontrakt i somras! – hade på Pardews inrådan identifierat en högerback (Mathieu Debuchy, Lille), en mittback (Douglas, Twente) och en anfallare (Luuk De Jong, Twente). Ledningens ovilja att betala de efterfrågade, rimliga priserna resulterade i att Vurnon Anita fick bli lösningen på innermittfältspositionen, där han var tänkt, men även som ytterback. Det är ganska tomt bakom Davide Santon, samtidigt som varken Simpson, Ryan Taylor eller James Tavernier är spelare vars kvalitet går hand i hand med klubbens ambition. Med Ryan Taylor och Simpson skadade blir situationen än mer självklar.
Den ekonomiska saneringen och klokheten i all ära, men den sportsliga agendan blir nu eventuellt lidande. Den sportsliga agendan är ju vad vi supportrar egentligen bryr oss om.
Danny Simpson förblir således förstaval på högerbacken. Det är statiskt beteende, bristande ambition och rent utsagt snålt av klubben att inte investera i högerbackspositionen.
Simpson verkar dock vara en oerhört professionell spelare som trots sommarens jakt på en högerback stannat och inte gnällt. När en streakare tog sig in på planen under hemmamatchen mot Atromitos (en av de tråkigare Newcastle presenterat för sin hemmapublik sedan millenniumskiftet), ropade Simpson enligt egen utsago åt honom att gå av planen. Streakaren ska ha svarat ”I’m doing it for NUFC!”.
Frågan är om inte konversationen egentligen utspelade sig åt andra hållet.
När det gäller anfallsbesättningen och det uteblivna köpet av Luuk De Jong blev konsekvensen en annan, lite mer positiv sådan. De Jong – som gjorde självmål när Mönchengladbach åkte ur Champions League-kvalet – var tänkt som komplement till Demba Ba och Papiss Cissé. När det politiskt infekterade beslutet att försöka plocka tillbaka Andy Carroll från Liverpool inte gick att driva vidare, valde man istället att ge ett truppnummer till Adam Campbell, 17. Campbells introduktion exalterar många, mig inkluderad. Det verkar onekligen inte vara uppåt väggarna att långsamt introducera honom för a-lagsfotboll, men att lita på honom vid eventuella skador på Cissé och Ba är smått vansinne. För gudarna vet att Shola inte kommer leda linjen på ett sätt som är klubben värdigt. Om vi inte möter Sunderland i varje match det vill säga.
Framför Simpson har dock säsongens största glädjeämne visat upp sig från sin bästa sida. Hatem Ben Arfa verkar så fantastiskt sugen på att spela fotboll. I premiären ledde han laget med bravur och såg på egen hand till att vinna matchen. Mot Chelsea var han en av få som faktiskt gjorde ett helhjärtat försök, och mot Aston Villa räddade han en blek insats med ett mål som fel fot aldrig ska göra.
Scenen är riggad för att Hatem ska ta ligan med storm 2012/13. Hittills har vi bara sett indikationer på att han planerar att göra just det. Vi får hoppas att hans högerkantskompanjon och tränare inte placerar bollar på läktaren eller sura anfallare centralt. Det kan innebära om inte dystra så stillastående utsikter för både Hatem och Newcastle United.
