Tro och tvivel
Vinden vänder snabbt i nordöstra England . Efter en fenomenal femteplats förra säsongen var förväntningarna höga i de svartvita lägren under sommaren. Men mycket vatten har flutit under Tynesidebroarna sedan dess. Emil Moberg Lundén delar med sig av sina tankar.
Den 27 september kritade Alan Pardew på ett åtta års kontrakt. Derek Llambia gick ut i pressen och talade om kontinuitet. Jag gillade idén. Alan Pardew kanske inte var så medioker ändå. Han hade ju trots allt vunnit pris som årets tränare och fört laget till vår bästa placering sedan Bobby Robsons glada dagar. Hade vi äntligen funnit den tränare vi så desperat letat efter? Jag var hoppfull men inte övertygad.
Ett halvår senare är jag fortfarande fylld av dubier. ”Att tvivla på allt och att tro på allt är två lika bekväma lösningar eftersom både befriar oss från behovet av att reflektera” sa den franska matematikern Henri Poincare. Så låt oss då reflektera lite.
Med 32 matcher spelade ligger vi fortfarande pyrt till. Vems är felet? Vem bär ansvaret? Frågor som är enkla att problematisera men svårare att ge svar på. Nyckelspelare har vart skadade under stora delar av året och de som spelat har underpresterat. Men Alan Pardew då? Vilket ansvar bär han? Mannen som ska inspirera och lägga upp taktiken och spelidén.
Det syns att han brinner för klubben och ambitioner har han säkerligen. Men kunnandet. Finns det där? Carlos Tevez sa efter att Pardew blivit sparkad av West Ham att Pardew inte förstod sig på hur man skulle använda sig av tekniska stjärnspelare. I dagens Newcastle finns mer talang än vad det funnits på åratal. De franska spelarna är alla väldigt tekniskt begåvande men ändå lyckas vi som lag inte spela teknisk offensiv fotboll. Endast en match i årets ligaspel har vi vunnit med tre mål. Den kom mot ett Wigan som spelade med tio man i 80 minuter. Mot Southampton lyckades vi pilla in fyra bollar men släppte in två. Övriga åtta segrar har varit uddamålsvinster. Det är för dåligt.
Jag är ändå bered att ge honom en säsong till. Någonstans har han förtjänat det. Framförallt om vi kan ta oss vidare till semifinal i Europa League och klä av de smutsiga på söndag och fixa en placering kring 12-13 plats. Men någon mästercoach som kan ta oss tillbaka till topp fyra lär han aldrig bli.
Jag hoppas fortfarande på den vithårige mästaren av bortförklaringar. Jag har haft fel förr. Mike Ashley tillexempel. Jag är nog inte ensam om att i vredens smärtstund velat göra en Callum McManaman ”brytning” på den fete entreprenören. Men han har överbevisat mig. Byggt upp en organisation som andas optimism och framtidsutsikter. Kanske kan Pardew göra detsamma med vårt älskade svartvita lag.
