Uppäten av likgiltighet
För första gången i min snart 20 åriga relation till Newcastle United känner jag ingenting när jag ser matcherna. Inga starka känslor. Ingen ilska, inget hat eller förtvivlan.
Rummet som tidigare fylldes med så många starka känslor gapar tomt. Möblerna är övertäckta med vita linnedukar.
Det känns lite som att vara bakis på en söndag. Ligga trött och matt i soffan och titta på Martin Beck på fyran. Filmen har man sett innan men man ligger där som en halvdöd säl och tittar uttryckslöst på platt-tven.
United in Hate. Mike Ashley out movment. Kanske skulle jag kunna hitta någon drivkraft i att mobilisera min avsky gentemot hur klubben sköts. Men jag pallar inte. Jag håller inte på Newcastle för att hata någon. Jag håller på Newcastle för att de alltid givit mig nerv i tillvaron och puls på lördagseftermiddagen.
Just nu är den pulsen försvunnen.
Alla förhållanden har sina ups and downs och ibland räcker det med små justeringar för att få skutan på rätt köl igen. Men inte denna gång. Jag och Newcastle behöver en total nystart.
