Uppföljaren är alltid bäst
Manchester United vann sin tjugonde ligatitel igår kväll när Aston Villa besegrades hemma på Old Trafford med klara 3-0 i vad som var höjdpunkten av en alldeles lysande säsong för de med röda sympatier.
Vad som i flera månader verkat packat och klart blev officiellt igår kväll: Manchester United är inhemska mästare återigen. Det var en säsong som saknade större spänning, där topplagen inte nådde sina högsta nivåer och det länge fanns betydligt mer att önska. De röda hade dock en klar fördel, ett vinnande recept som resulterade i gårdagens triumf. Kontinuitet. Vi behöver inte överanalysera det hela om vi inte vill, för det räcker kort och gott med detta: Manchester United var det jämnaste laget. Briljanta? Nej, men jävligt bra under större delar av säsongen. Och vem minns inte hur vi läckte in mål under hösten? Det var patetiskt att se Uniteds försvarsspel. Horribelt och plågsamt när man visste att just denna trupp har så mycket kvalitet i sig och kan erbjuda en solid defensiv om viljan finns. Men den fanns inte, inte då. Vi var mer inriktade på att göra mål än försvara vårt eget, oavsett vad resultattavlan visade. Och det sorgliga var att man vid få tillfällen, och då menar jag få tillfällen, såg hur hög högsta nivån kunde vara. Denna nivå lade grunden för framgångarna i ligaspelet under våren. Vi ville ha ett defensivt förbättrat Manchester United, som kanske inte gjorde fyra framåt men definitivt inte släppte in tre. Och det fick vi.
Någon gång under vintern förändrades allt. Kanske var det självklarheten att ett stabilt försvarsspel behövdes för att slå Real Madrid. Men David de Gea fick hålla nolla efter nolla efter nolla. Om inte spanjoren briljerade med sina räddningar var det för att han inte behövde. Försvararna gjorde sitt jobb - äntligen. Nemanja Vidics återkomst innebar en ledare och massvis med stål. Bara hans närvaro gav laget en boost. Nemanja är inte lika bra som han var för två-tre år sedan, men med åldern växer rutinen och med rutinen följer ledarskap. Vi fick se den förändring som länge förespråkats och som ett resultat blev spelet betydligt mindre attraktivt men det var okej, så länge segrarna togs. Dagens Manchester United har svårt att kombinera bra fotboll med stabilt försvarsspel, så om man ska välja en av dem, vilken blir det? Svaret är självklart. Vacker fotboll ledde till en kollaps av sällan skådat slag förra säsongen och Manchester Citys första ligatitel sedan Citizen Kane visades på bio.
Premier League 2012/13 har varit långt ifrån den mest spännande. Faktum är att hela fotbollssäsongen varit en besvikelse under våren. Barcelona avgjorde ligan i november, Bayern Munchen runt jul, Juventus lite senare och även PSG har dragit ifrån i Frankrike. Den som efterlyser dramatik på hög nivå kan knappast ha varit nöjd. Men återigen, sådant spelar ingen större roll eftersom allt ingår i ett större sammanhang: ligatiteln. I slutet av dagen kan den neutrala säga att "Manchester United vann ligan utan någon direkt konkurrent" och visst, det kanske stämmer. Men icke desto mindre är det ett styrkebesked. Och kanske var konkurrensen så svag eftersom United var så starka? Kanske var Manchester United på en lägre nivå förra säsongen, på Manchester Citys nivå, men utvecklats som lag nu? Sanningen är den att sedan Uniteds generationsväxling verkligen tog fart under sommaren 2011 har laget enbart blivit bättre och bättre. Pusselbitarna har fallit på plats, spelare har växt och ledare - även om det inte varit till den grad man önskat - klivit fram. Manchester United förfogar nu över Premier Leagues framtid, spelarna som ska dominera ligan i flera år. Men en viktig del i det hela har rivalernas supportrar missat: framtiden är nu. Det är nu vi verkligen slår igenom och lagmaskinen, den nya och förfinade lagmaskinen, tar fart. Ett Manchester United som spelar på sin högsta nivå är bättre än Manchester City och således bättre än alla andra lag i ligan. Inte heller behövde man spela på sin högsta nivå, men man kom närmare den nivån än City gjorde och det är svaret på frågan "varför saknades konkurrens?". KONTINUITET. Förmågan att vara bra utan att vara bra, att vinna utan att briljera men viktigast av allt resultaten av en långsiktig process som ALLTID kommer besegra köpelagens brist på tålamod och jag-vill-ha-allt-nu-på-en-gång-inställning. Fråga bara Chelsea, aka blivande Europa League mästare (?).
När Manchester City vann ligan förra året var det dramatiskt, nästan för dramatiskt. Men det behövde vara så. Fotbollen är som en film, men ödet skriver manuset. Det kunde inte ske på något annat sätt än att de ljusblå tappade sin ligaledning, återtog den och besegrade QPR i sista sekund samtidigt som Manchester United i förtvivlan fick se sin stadsrival lyfta pokalen. Det där var film nummer ett i the Manchester Title Race-serien. Och den första är alltid bäst. Star Wars, Sagan om Ringen, Back to the Future, Rocky, Die Hard...you name it. Orginalet är alltid den bästa i serien. Så då var det dags för uppföljaren. För den neutrala var denna uppföljare helt okej men inte i närheten av film nummer ett. Handlingen och slutet var allt för dramatiskt och kunde inte toppas. I uppföljaren handlar det inte om dramatik utan ordning. En ordning som måste återställas. Manchester United har gjort detta så många gånger förr, den neutrala bryr sig inte längre. "Ännu en ligavinst för Sir Alex och Co.". Så denna uppföljare får mediokra recensioner och ses som en hyfsad film men inte mer än så. Men den röda djävulen, han njuter. Han njuter av uppföljaren mer än orginalet. Detta är en handling han gillar och ett slut han älskar. Han uppskattar de små detaljerna som den neutrala supportern missade. Han njuter av Michael Carrick som tog klivet upp bland de allra bästa i världen och fick den bekräftelse som borde kommit för flera år sedan. Han njuter av ironin i att Robin van Persie, med nr 20 på ryggen, avgjorde i sista stund borta mot Manchester City, som förgäves försökte värva honom, och senare blev en viktig del i laget som vann ligatitel nr...20 såklart. Han njuter av Jonny Evans framfart, de Geas utveckling, Rafaels frenesi och Vidics återkomst.
Mest av allt njuter denne supporter av det faktum att Manchester United är ligamästare igen, Ordningen är återställd. Vem bryr sig om dramatik och konkurrens nu? Handlingen var kanske inte den bästa men Manchester United växte som lag, spelarna enades, vi fick se den förändring som så länge varit eftertraktad och guldet är hemma. Nästa steg är att bli en dominerande maktfaktor i Europa återigen. Matcherna mot Real Madrid och den totala överlägsenhet laget visade upp i ligaspelet bekräftar att denna nya utmaning är en möjlighet och inom kort en verklighett. Detta var den perfekta säsongen och det är svårt att kräva mer. Vanligtvis är orginalet alltid bäst, men idag, endast några timmar efter att Manchester United blivit mästare igen, gör vi ett undantag. Uppföljaren är det bästa jag sett.
