Var som helst men inte här
På söndag är det på dagen sex år sedan Newcastle gick in säsongens sista match med nedflyttning flåsande i nacken.
Vi är här igen. En veckas blint stirrande mot avgrunden. En vecka att hålla andan.
När det väl bär av mot giljotinen är varje scenario redan inspelat. Generalrepetition på lördag och sedan upp för en guidad tur i helvetet utan lunchpaus. I sömnen, på jobbet, på bussen, i tunnelbanan, på ICA, framför reprisen av På Spåret, när han eller hon tror att du lyssnar är du mitt uppe i tankekonstruktionen av Stewart Downings sena straff som är den dåliga uppföljaren till Damien Duffs självmål på Villa Park.
Eller Papiss Cissés övertidsskarv som tar i stolpen och ut.
Eller in.
Om det går fel på söndag är det farväl, adjö och alla andra avskedsfraser som Sir Bobby garderade sig mot. Så känner många. Ner i Coca-Colakladdiga träskmarker och bortaresor till Rotherham. Omöjliga att se på TV och på gränsen till irrelevans. Bye bye Ayoze och alla andra som betytt något. Lämnade åt våra våndor i en annan del av världen där franska landslagsspelare inte förgyller föreställningen om en bättre morgondag. Och förödmjukelsen, det pinsamma. Newcastle kan inte simma. Ett porträtt av 2014/15 där vi står med byxorna nere.
Men skitsamma, säger andra. Vad gör vi ens här? En parentes i en liga som kommit att handla om helt andra saker än oss och just våra drömmar. När allt summeras kan vi som bäst konstatera att Newcastle också sprang. Skådespelet ska äga rum och manus kräver att vi är på plats och uppträder som lustig schablon. Cirkus i nordöst, en galen match med galna fans och galna ägare och famous number 9. De där knäppgökarna, de håller visst alltid på.
Sedan finns den hårdaste domen av alla. De våra som vill att St. James' Park bevittnar en begravningsceremoni på söndag medan Steve Bruce manövrerar Hull till säkerhet. För att det här är Mike Ashleys nedflyttning. Sports Directs. Wongas. Lee Charnleys. John Carvers. Alan Pardews. Joe Kinnears. Derek Llambias. Sports Direct Arenas. Girighetens och apatins nedflyttning. Nedflyttning är den misslyckade planen att förvandla Newcastle United till en reklamskylt utan betydelse. Kvittot på att det inte fungerade. Det är flykten från fansen. Därför är det inte vi som åker ur, det är ni. Vi gör inte det här tillsammans längre. Vi rör oss inte mellan A och B. Inte mellan Premier League och The Championship. Ni gör det. Det finns inget vi, säger dem.
När Leroy Fers 2-1-mål skickade oss till den här platsen slog det mig att jag inte vet vad jag vill eftersom jag bara vill ha Newcastle United tillbaka. Om det sker i Premier League eller The Championship eller Tippeligan spelar mig ingen roll.
När vi spelar nästa ödesmatch av den här karaktären, nästa gång Sam Allardyce tar sina antika metoder till nordöst för att sätta vår existens på spel, då vill jag att min klubb är din klubb. Att vår klubb är Newcastle United. Då vill jag att vi möter varje risk och chans med gemensamma farhågor och drömmar.
På söndag möter Newcastle United sitt öde och det känns som att du, jag, vi, ni, dem och alla andra gör det på varsitt håll när vi behöver varandra som mest. Vi kan vara var som helst, men inte där.
