Via Anfield mot väntrummet
Liverpool och är scenen för slutsekvensen av 2013/14. En viktig säsong för engelsk fotboll på många sätt, en säsong som rubbat etablerade föreställningar. Vi återfinner inte Newcastle bland de som bidragit, utan snarare våra motståndare i säsongsavslutningen, en klubb som återtagit sin faktiska plats bland makthavarna. För Newcastle väntar däremot en tid av väntan.
"Tell me ma, me ma, I won't be home for tea, we're going to Italy, tell me ma, me ma."
Det är maj 2004 och det firas på Anfield. Newcastle hade kryssat för mycket, men det var just ett kryss som till slut skulle innebära att Europeisk fotboll garanterades på St. James' Park även till säsongen 2004/05. Shola Ameobis tidiga ledningsmål hade kvitterats av Michael Owen, men med 56 poäng höll Newcastle undan från Blackburn och slutade 5:a. Matchen igenom sjöng de tillresta Sir Bobby Robsons namn. Veckorna innan hade nämligen präglats av spekulationer gällande dennes framtid – klubben var missnöjd med 5:e platsen. Detta trots en semifinalplats i Uefacupen och det faktum att Sir Bobby endast tillåtits värva Lee Bowyer gratis sommaren innan.
Vi återvänder till Anfield tio år senare för att avsluta en helt annan typ av säsong. Fansen kommer återigen att sjunga om sin tränare, men den här gången med helt andra avsikter. Alan "Thank god we're not in Europe" Pardew kunde inte resa sig från bänken utan att bli utbuad under hemmamatchen mot Cardiff förra helgen. Temat från publikens håll var ett entydigt och dömande budskap, Newcastles tränare har gjort sitt. Tre poäng mot ligans sämsta lag på hemmaplan ändrade inte på den åsikten, inte heller lär en sommar där distans kan hjälpa honom få folket på Tyneside att åter ta honom till sina hjärtan.
Veckan efter matchen mot Cardiff har kantats av märkliga reaktioner från olika håll. Samtidigt som många supportrar uttryckt en lättnad över att hemmapubliken äntligen sa ifrån, har före detta spelare och vissa journalister uttryckt sympatier för den hårt ansatte Pardew. I synnerhet Bob Moncur, lagkapten och Uefacupvinnare på 60-talet, skred till Pardews försvar. Han uttrycker en oförståelse för fansens missnöje. "Vilka lag ska vi egentligen sluta före i tabellen?", frågar han sig.
Moncur likt en liten återstående skara supportrar missar helt poängen med missnöjet. Der beror möjligtvis på att man köpt Pardews förklaring till ilskan; de sex raka förlusterna i mars och april. Eller att man ser problemtiken som så enkel att vi "ligger där vi bör göra". Men det handlar inte om 9:e-platsen eller vår förmåga att konkurrera med de största klubbarna i landet. Jag skrev i veckan en text för engelska The Mag som dissekerar denna typ av argumentation ytterligare.
Nya vägar till tronen
Det har som sagt varit en viktig säsong för engelsk fotboll. Två av de främsta institutionerna har genomgått förändring som kommer att gagna konkurrensklimatet och dessutom luckra upp underhållningsvärdet för den som inte är supporter till en av klubbarna i framgångsmonopolet.
Jag vill peka på tre saker som gjort den här säsongen till just viktig. Det första är Liverpools förvandling från anrik förening med stolt historia till nutida maktfaktor. Istället för att svepa in sin klubbkultur i historiska sammanhang utan koppling till dagens Premier League, kan man nu stoltsera med en taktisk och spelmässig innovation som nästan varje lag i hela Europa avundas. Liverpool har spelat på rätt sätt, den fotboll man som fotbollsintresserad vill bli underhållen av. Lägg därtill att man nått enastående resultat och utvecklat några av landets mest begåvade ungdomar till riktigt bra spelare, Jordan Henderson i mitt tycke det tydligaste exemplet. Istället för att manifestera sin storhet och självklara roll i den Europeiska fotbollen med hjälp av tillbakablickar, kan man nu blicka framåt med hjälp av en tränare som inte räds någonting och verkar beslutsam i sin ambition att skriva ny historia. Liverpool har återtagit en plats man länge tillskrivit sig i teorin, och det är bra för engelsk fotboll. Att man missar titeln på målsnöret gör ofrånkomligen att paralleller dras till den ligatitel som Newcastle slarvade bort 1996. Det spär på sympatierna för Rodgers charmerande manskap.
Samtidigt har en annan betydande pjäs möblerat om och på så sätt släppt greppet om hela ligans hierarki. Manchester United har varit en konstant som alla lag behövt förhålla sig till under Sir Alex dynasti. Oavsett vilka uppstickare som gjort livet surt för hans lag, visste man någonstans att det alltid var en tidsfråga innan den röda sidan av Manchester återtog sin plats på tronen. I och med att klubben nu tvingas in i en ny era, öppnas fler vägar till tronen. Herren på täppan kommer inte längre att vara en rödklädd tidsfråga. Det ska även sägas att beslutet att frångå de nostalgiska principerna, som länge användes för att försvara David Moyes, var nyttiga för Manchester United. Ju snabbare klubben stöpte om sig själv och tog klivet in i nuet, desto mindre risk löpte man att likt Liverpool fastna i en historiskt influerad och krampaktig strävan efter något som varit.
Min tredje anledning till att den här säsongen varit viktig är Everton. Öppensinnighet och en monumental hunger på utveckling från Roberto Martinez och hans unga, fantasifulla lag har varit en förebild för alla klubbar som saknar guldbyxor. Föreställningen om att våldsamma investeringar krävs för att man ska hävda sig i trakterna runt fjärdeplatsen har rubbats, och det ger förhoppningsvis resten av ligan mer mod att söka oprövade vägar framåt istället för att fortsätta i den urkarvade tränarkarusellen där olika lag ledda av Mark Hughes, Steve Bruce och Sam Allardyce turas om att sluta som 11:a, 12:a och 14:e bästa lag.
I kontrast till dessa tre ställer vi vårt Newcastle. Medan Premier League genomgått en säsong som med stor sannolikhet signalerar något av ett paradigmskifte, har Newcastle gått på autopilot och skrivit ett innehållslöst kapitel i en berättelse som inte handlar om någonting (på ett dåligt sätt, inte som Seinfeld). I själva verket finns det inte mycket mer att säga eller göra än att vänta på förändring. För att skicka med klubben och Alan Pardew ett budskap in i sommaren har jag och många andra supportrar donerat pengar till ett antal banderoller som följer med till Anfield imorgon. En sista desperat vädjan om steg i rätt riktning innan vi förhoppningsvis inte återser varandra i augusti.
Pardocchio - en av banderollerna som följer med till Anfield
