Jag slåss för min gräsmatta
Jag och Johan Cruijff har någonting gemensamt. Vi slåss en kamp vi inte kan vinna.
Varje sommar har jag stått på Bananbacken i Lund och stirrat ut över det gula rapsfält som är beläget på stadens högsta punkt. Sedan ett par år tillbaka är det inte länge ett rapsfält, men fortfarande lyser det gult varje sommar. Varför har jag aldrig riktigt begripit. Kanske finns det någon bra förklaring, som att total frånvaro av skugga och omvårdnad torkar ut gräset. Kanske har någon bestämt sig för att det bara är så det ska vara, Lunds högsta punkt ska lysa med en drömsk, gul färg som är så vacker och magisk som man aldrig kunde tro att gul skulle kunna vara.
I dag är situationen mörk.
Det dröjer inte länge innan denna vackra gräsmatta är bebyggd med något modernt skrytbygge som skrytsamt kommer att blänga ut över sin vackra omgivning. I fem-tio år efter att byggnaden uppförts kommer de lundabor som slipper bo nära skrället njuta av denna vackra, moderna arkitektur som förärar staden. Men vad händer efter det? Vem är egentligen nöjd med 70-talets brutalism så här 30 år senare? Vad säger att det som är modernt i dag kommer att vara det om tio-tjugo år?
Nej, så kan vi inte ha det.
Jag tycks vara den ende som har ens ett uns av insikt kvar. Jag har skrivit flera insändare, dokumenterat platsens skönhet med film, bild, text och musik. Går planerna längre kommer jag även att gå runt med en namnlista och om bygget någonsin kommer igång kommer ni att få se prov på medeltid. De kommer att få ha vakter dygnet runt. Vinter, sommar, julafton, midsommarafton. Jag ska kriga för min sak. Gräsmattan ska få vara kvar. Den enda kompromissen jag kan tänka mig är om man gör platsen till stadens nya deponiområde. Ett behov av ett nytt sådant lär snart behövas eftersom Klosterängshöjden snart är fullt.
Jag och Cruijff har det här gemensamt. Vi slåss för det omöjliga.
Cruijff vill att Holland spelar en attraktiv 4-3-3-fotboll trots att vi alla vet att det aldrig kommer att kunna bli så. Han vill det så gärna att han försvarar det med alla medel han kan. Han tillsatte en annan 4-3-3-älskare i form av Marco van Basten. Han skriver jämt och ständigt om behovet att spela 4-3-3, att ett relativt litet land som Holland måste ha sin egen stil, med offensiv, attraktiv och dominant 4-3-3-fotboll.
Tyvärr går det inte om man inte har spelare som passar in i ett sådant system, precis som att det inte går att låta bli att bygga en skrytbyggnad på en plats som är tänkt att vara centrumet för en ny stadsdel. Men Johan Cruijff har skapat den holländska fotbollen. Det är klart att han inte vill att den ska försvinna in i de tråkspelande nationernas vagga. På sätt och vis antar jag att jag skapat mitt gula fält också, för de allra flesta är det nog inte mer än en stor gräsmatta med högt, visset gräs.
Få David mot Goliat-kamper likt dessa har vunnits av David. Men så länge det finns hopp så måste man slåss för sin sak. Holland producerar fortfarande tekniskt skickliga spelare, bara inte lika många och inte längre på alla positioner. I dag rensar vissa av de moderna holländska backarna bort bollen istället för att i alla lägen försöka spela den till en medspelare. Det är inte godkänt, tycker Cruijff, men djupt inombords vet han nog att det antagligen är så det kommer att se ut i framtiden. Den holländska skolan med totalfotboll rostar på så många ställen att alla särdragen kommer att bytas ut mot det eviga resultatjagandet alla andra länder håller på med.
Finns det en räddning så är det ingen som lyckats hitta den. Kanske om Holland kan hitta tillbaka till ett spel som återigen trollbinder världen och som får alla holländska ungdomar att förstå hur fotboll ska spelas. Holland och de holländska klubblagen måste återigen visa att man kan spela en förbehållslöst attraktiv fotboll och fortfarande lyckas åstadkomma stora resultat. Man måste bevisa att 95-generationen inte bara var en once in a million-grej. Man måste bevisa att fotbollen faktiskt inte är särskilt mycket annorlunda mot igår.
Så länge Cruijff slåss för sin sak kommer jag att stötta honom. Det är en mycket vacker sak han slåss för. Jag förväntar mig inte att han tänker göra samma sak för mig, men om han kommer hit någon dag ska jag berätta för honom om min kamp. Jag är alldeles övertygad om att han skulle ge mig några uppmuntrande ord.
