Spaniens seger en förlust för fotbollen
En sammanfattning av EM signerad Simon Berglind.
Spaniens seger kan inte ses som något annat än en förlust för fotbollen.
Jag menar, visst, att länderna håller på att tappa sina fotbollsidentiteter och kliver in i en stor dimma där man inte kan skilja ett lag från ett annat är en sak. Det är en naturlig utveckling när något styrs av pengar och det gör ju dagens fotboll. Pengar förändrar oss inte som människor men förstärker vilka vi är från början. Dagens fotbollsspelare är affärsmän och vinnarskallar snarare än människor med ett gediget intresse för att ha kul och spela fotboll.
Men det verkligt trista i att Spanien vann är faktumet att fram tills för några dagar sedan så brydde sig inte en enda spanjor om vad landet företog sig. Under alla mästerskap är det alltid spanjorerna som är tystast. Våra orangeklädda hjältar, och då pratar jag om fansen, kanske är bråkiga, men de är hängivna och hjälper till att göra alla matcher med Holland till riktiga fester. Något sådant kan man inte beskyllda spanjorerna för.
Det är samma i ligan. Bara Athletic Bilbao och Real Madrid har några som helst fans att tala om. Det kanske låter rått och osmakligt, men de andra skulle behöva en ny Franco. Ständig framgång är inte bra för någon och det är ju det Spanien haft de senaste trettio åren. Nu har man ingenting att slåss för, och istället för att likt holländarna eller engelsmännen försöka driva samhället framåt sitter man i Spanien bakåtlutade och ser ölkaggarna växa i takt med levnadsstandarden.
Vilket land som helst hade gärna fått vinna, utom Spanien, för de bryr sig minst. Birro skrev några rader om att toppfotbollen inte längre tillhör folket. Han menade det inte på samma vis som jag, men jag håller ändå med honom. En seger för Spanien var det absolut pissigaste som kunde hända.
För Holland blev mästerskapet återigen ett ganska tydligt klargörande av det vi vetat sedan 70-talet: vi är bäst i världen på fotboll, men sämst i världen på att vinna.
Precis som efter varje EM-år kommer sydamerikanerna och afrikanerna att dominera nästa säsong. Det ska bli kul att se, särskilt som Sydamerika de senaste åren långsamt börjat förlora sin makt över fotbollen. Kommer man tillbaka? Tveksamt.
Fint EM...
När turneringen började sket de spanska fansen fullständigt i landslaget, precis som vanligt. Så fort man vinner är alla fans och har älskat laget sedan urminnes tider.
Det gjordes exakt lika många mål som i det utdömda och defensivanklagade EM 2004. Kanske är det så att defensiv nu blivit en slags standard som gör oss förvirrade och som hela tiden tvingar fram fåmannakontringar för båda lagen.
Men i EM blev det i alla fall bara två matcher utan några mål alls, vilket är ett nytt lägstarekord. Det senaste rekordet låg på tre matcher utan mål och inträffade 1980, 1992 och 2000.
David Villa blev den förste spanske skyttekungen i ett EM. Grattis. Ha det trevligt i Valencia.
2-0 var det vanligaste resultatet. Sju matcher slutade på det viset.
Största segrarna var Spanien - Ryssland 4-1 och Holland - Frankrike 4-1.
Snabbaste målet gjordes av Luka Modric, en överhypad (ovanligt) kroat som satte en straff efter fyra minuter mot Österrike, varpå Kroatien likt så många gånger förr gnetade till sig en seger.
Spanien gjorde flest mål, tolv stycken. Turkiet släppte in flest.
Bara fem straffar utdömdes, fyra sattes men Rumänien missade.
Holland gjorde nio mål i gruppspelet, ett rekord det också skulle jag tro, i alla fall för holländsk del.
Bara sex matcher slutade oavgjort, precis som i EM 2000.
Nytt rekord i lägst antal röda kort: endast tre stycken. Makabert överskattade Eric Abidal och den i finalen fullständigt värdelöse Bastian Schweinsteiger var två av de skyldiga, medan turken Volkan Demirel fick ett som såg ganska hårt dömt ut.
Även i gula kort blev det ett lägstarekord. 122 stycken, Turkiet plockade sexton med Ryssland på tio på andraplats.
