Dansk dynamit fick EM att explodera av glädje
Danmark i EM 1984 är en av de där vackra sagorna i fotbollsvärlden. Visst, de vann inte, åkte ut redan i semifinalen, men de erövrade hjärtan, skratt och beundran. För boll kunde detta gäng lira!
Den tyske förbundskaptenen Sepp Piontek anlände som förbundskapten 1979 och såg till att strukturera upp en samling hyperindividualister. Ja, så långt det nu gick. Tidigare hade Danmarks landslagsfotboll präglats av ett amatörideal och ofta ansetts lite oseriös. Piontek förde in professionalismen, men han hade också tillgång till det kanske mest talanfulla spelarmaterialet i dansk fotbollshistoria.
EM-kvalet och gamle Simonsen som blev förbannad
I EM-kvalet vann man borta mot England med 1-0 på en straff av Danmarks store stjärna Allan Simonsen. En tydlig milstolpe hade nåtts, då det på 1980-talet för nordiska landslag sågs som oerhört meriterande att vinna över just England. Simonsen var en Europeisk gigant, trots sin litenhet. En gång Europas bästa fotbollsspelare. Firade stora triumfer i ett Borussia Mönchengladbach när de var som allra bäst. Fortsatte sedan till FC Barcelona, vilka han tog till en cupvinnarcuptitel under en period då Barca stod i skuggan av klubbar som främst Real Madrid och Real Sociedad. När så Diego Maradona köptes in för att spela ihop med det tyska mittfältsgeniet Bernd Schuster och Simonsen plötsligt sågs som den tredje utländske spelare att tävla om de två platser som ligan tillät, blev han förbannad och tog det hela som en förolämpning. Flertalet storklubbar var dock redo att få över den lille dansken, men istället tog han det besynnerliga beslutet att dra sig bort från rampljuset till Englands andradivision och Charlton. Givetvis gjorde han bra ifrån sig, bland annat mål i en Tipsextramatch mot Newcastle, men Charlton fick problem att betala hans lön, så istället drog Simonsen hem till Vejle, vilket var den klubb han spelade i när det var dags för EM 1984.
Motorcykelpolisen som sökte tjänstledigt för att delta i EM
Inför EM gick det dock sådär i träningslandskamperna 0-6 mot Holland, visserligen med ett reservbetonat lag, 1-2 mot Spanien och 0-1 mot Tjeckoslovakien sågs nästan som ett steg framåt. Man vann dock mot Sverige med 1-0. Västtysklands inte alltid så ödmjuke förbundskapten konstaterade att det danska laget var överskattat. Belgiens förbundskapten Guy Thys menade att danskarna inte verkade intresserade av att spela fotboll i träningsmatchen mot Spanien och att det antagligen berodde på den stora förlusten mot Holland.
Ungefär samtidigt gjorde sig en dansk motorcykelpolis vid namn Ole Qvist redo för att följa med till EM. Den 34-årige Qvist var knappast påtänkt som förstaval och Danmark hade problem att finna en bra lösning på målvaktsplatsen. De flesta ville att Piontek skulle ta tillbaka Birger Jensen, vilken då ansågs som den bäste, men aldrig fick en plats i Pionteks lag. Andra var Ole Kjaer och Troels Rasmussen. Qvist fick tjänstledighetsansökan (utan lön) beviljad för att få följa med i truppen till EM.
Ett getingbo till grupp, svårast möjliga premiär och Simonsens skada
Åtta lag hade kvalificerat sig fördelade på två grupper. Danmarks grupp var ett riktigt getingbo med det alltid så respekterade Jugoslavien och Belgien som kommit till semifinal i VM 1982. Ja, och så värdnationen Frankrike som gjort sådan succé i VM 1982 med magiska mittfältsspelare som Jean Tigana, Alain Giresse och så den störste magikerna av dem alla – Michel Platini.
Det var också Platinis Frankrike som stod som motståndare i premiären på Parc des Princes i Paris. Ole Qvist fanns med i uppställningen, vilken nog får ses som den kanske mest stjärnspäckade i Danmarks fotbollshistoria. Med tanke på alla offensiva krafter ställde Piontek upp med en trebackslinje bestående av Sören Busk, Ivan Nilsen och så lagets ledare Morten Olsen.
Framför fick Bundesliga-stjärnan Sören Lerby lägga upp spelet, stödd av de hårt arbetande Jens Jörn Bertelsen och Klaus Berggreen. Till höger bidrog storstjärnan Frank Arnesen med kreativitet och till vänster Allan Simonsen. Längst fram supertalangen Michael Laudrup och Preben Elkjaer.
Tyvärr skulle detta bli första och sista gången alla dessa stjärnor startade tillsammans, men strax före halvtid kolliderade Allan Simonsen med Frankrikes Yvon Le Roux. Ljudet hördes ända upp på läktarplats när Simonsens skenben gick av och turneringen tog slut innan den ens börjat i den match Simonson sannolikt laddat ett helt liv för.
Platini avgör, trots punktmarkering
För övrigt gick det rätt bra för danskarna, men matchen skulle ändå avgöras av vad som skulle bli EM:s store stjärna – Michel Platini. Om Diego Maradona bar sitt lag till titeln under VM 1986, var det nästan samma sak för Platini och Frankrike 1984. Möjligtvis med den skillnaden att Frankrike hade betydligt fler världsklasspelare i truppen än Argentina. Men det vara Platini som avgjorde och vann skytteligan. Danmarksmatchen var inget undantag.
Klaus Berggreen var satt att punktmarkera Platini, vilket var ett synnerligen lämpligt val. Berggreens lungkapacitet var vida beryktad och han älskade att springa. Långt och mycket. Gav inte Platini någon ro, förutom vid ett tillfälle… Då han tog bollen av den franske storstjärnan och avancerade själv, bara för att bli av med den till Jean Tigana som i sin tur passade Alain Giresse som nådde Bernard Lacombe som dock inte fick till skottet och bollen studsade på danska försvarare och i en andravåg kom han – Michel Platini – fri från markering och satte 1-0, vilket också blev slutresultatet.
Roliganerna tvingas dricka vin
Grymt, men Danmark hade sannerligen inte gjort bort sig. I samband med tröjbytet ska Alain Giresse ha sagt till Lauridssen (som bytte av Simonsen):
”Vi ses i finalen.”
Det danska laget fick många vänner. Totalt avslappnade inför möten med press och supportrar charmade man hela Frankrike. Och inte blev det sämre av att de danska fansen – Roliganerna – visade sig bara bli gladare och gladare ju längre turneringen pågick och desto mer öl de fick i sig. Ett ovanligt fenomen i de huligantider som rådde på 1980-talet. Vid ett tillfälle i Lyon hade man tömt hela restauranggatans inrättningar på öl, vilket tvingade Roliganerna att dricka vin. Men inte ens det kunde slå ned på det goda humöret.
Vissa dagar gick inte Danmark att stoppa
Jugoslavien var ett lysande fotbollslag. I den andra gruppspelsmatchen fick åskådare och tv-tittare uppleva ett fyrverkeri i anfallsfotboll. Det danska laget hade ingen broms. De funkade inte så. Stänga matcher var inget begrepp de kände till eller ens skulle acceptera. Till slut vann Pionteks mannar med hela 5-0, men i ärlighetens namn så kunde den lika gärna slutat med dubbla antalet mål för Danmark och säkert en fyra-fem för Jugoslavien, vilka bjöd upp till dans och hade en hel del otur. Vissa dagar gick inte Danmark att stoppa. Detta var en sådan.
Andra bullar mot Belgien
Mot Belgien skulle det dock bli andra bullar, vilket alla visste. Klimatet i Belgien och den stora klubben Anderlecht, vilka hade åtta spelare i den belgiska truppen och tre i den danska, var tufft. Rent av fult. Dessutom spelade sex danskar i truppen i belgiska ligan och i Belgien var det endast målvakten Jean-Marie Pfaff (FC Bayern Munchen) och Ludo Coeck (Inter) som inte spelade i den inhemska ligan.
Det blev också stenhårt. Belgarna går dessutom upp i en 2-0-ledning genom mål av kaptenen och stjärnan Jan Ceulemans samt Franky Vercauteren med ett oerhört vackert skott tack vare sin magiska vänsterfot efter blott 39 minuter. Belgien var därmed i semifinal. Men bara några minuter senare får Danmark en straff som Frank Arnesen placerar enkelt i mål. I andra halvlek öser danskarna på och man tar ut backen Ole Rasmussen och sätter in ytterligare en forward - Kenneth Brylle - vilket betalar sig när inhopparen gör 2-2 och Danmark är därmed i final. Dock vill Preben Elkjaer sätta pricken över i:et, vilket han också gör när han tar sig förbi belgiska försvarare och lyfter bollen över målvakten Jean-Marie Pfaff till 3-2.
Partaj men därefter Spanien
Efter matchen visste den strikt tyske Piontek att detta danska landslag inte skulle acceptera något annat än ett rejält party. Ödet skriver ibland manus som en kratta, men likafullt går det inte att värja sig. För Danmarks del på 1980-talet kan det sammanfattas i ett enda ord – Spanien. I de två stora mästerskapen – EM 1984 och VM 1986 – var det just där det tog stopp. Men när det stod klart där och då att Spanien och inte Västtyskland skulle stå som motståndare i semifinalen trodde nog en hel fotbollsvärld att det var klart med drömfinalen mellan Frankrike och Danmark. Men ödet ville annorlunda, vilket också var rätt karakteristiskt för detta danska lag.
Spanien hade – som vanligt på den tiden – inte rosat marknaden, men ändå hackat sig fram till en semifinal efter ett sent mål i sista gruppspelsmatchen. Det började också bra för Danmark. 1-0 redan efter sju minuter och de flesta insåg att det bara var en transportsträcka fram till finalen, för inte kunde väl detta magiska Danmark förlora mot mediokra Spanien? Men danskarna lyckades inte förvalta sina chanser och till slut kvitterade Spanien. I förlängningen blev dessutom Klaus Berggreen utvisad och det hela slutade med straffar, där till slut den mest självsäkre av dem alla – Preben Elkjaer – sköt över och Spanien var i final.
Tomhet men eko i fotbollshistorien
Tomheten var total. Inte ens öl hjälpte för att få det danska laget på bättre humör. Motorcykelpolisen Ole Qvists tjänstledighet var över, men nu var han ett namn i fotbollshistorien efter ett lysande EM. Men han var inte ensam. De danska namnen klingade likt idel ädel fotbollsadel hos världens fotbollsfans och skulle så göra under en period. Morten Olsen, Frank Arnesen, Preben Elkjaer, Michael Laudrup, Sören Lerby med flera.
De hade satt dansk dynamit på kartan. De hade underhållit och visat att när de är på gång, är de ostoppbara. De hade charmat, de hade festat, de hade Roliganerna och de såg fram emot VM 1986, vilket skulle bli ännu en fest med dansk dynamit, som dock ändade med förskräckelse i ett möte med just Spanien. Alltid detta Spanien.
