Englands EM-fiasko 1980 - tårgas, batonger och misslyckande

Efter en ökenvandring utan stora turneringar på 1970-talet var England åter med i hetluften i och med EM-slutspelet 1980, men det skulle sluta i en turnering England helst ville glömma.

Det började ju så bra. I och med avsparken på Idrottsparken i Köpenhamn den 20 september 1978 sågs ett nytt England. Ett England som inte skulle missa ännu en stor turnering. Redan i den 23:e minuten hade Kevin Keegan gjort två mål. Danskarna ville inte ge sig och i den 28:e minuten stod det 2-2. Matchen skulle sluta 4-3 till England efter att den tunga centerforwarden Bob Latchford (Everton) – som precis nått den tidens drömgräns på 30 mål under en och samma ligasäsong – givit England ledningen med 3-2 och Liverpools högerback Phil Neal ökade på till 4-2 i den 85:e minuten. Visserligen reducerade Danmark minuten senare, men England fick med sig båda poängen (två poäng för seger på den tiden).

Månaden därefter blev det oavgjort mot Irland på Landsdowne Road i Dublin. Latchford gjorde Englands mål. Därefter gick allt som på rull. England skulle inte släppa några fler poäng. Överlägsen etta med sju segrar, en oavgjord och noll förluster. En förkrossande målskillnad på 22-5 och en Kevin Keegan i högform med hela sju mål under kvalet. Därefter Bob Latchford på fyra mål, rutinerade mittbacken Dave Watson på tre, Trevor Francis och Tony Woodcock på två samt Peter Barnes och Glenn Hoddle på ett vardera. Vad kunder gå fel?

Tårgas och batonger - EM-slutspelet 1980

Tårgas, slagsmål, högerextremism och batonger är de synonymer som kommer upp när man tänker på EM 1980, särskilt utifrån ett engelskt perspektiv. Huruvida det är den mest våldsamma EM-turneringen kan visserligen diskuteras, då även Västtyskland 1988 och Holland/Belgien 2000 seglar upp på den listan. Däremot var det ett EM där engelsmännen hade det som tuffast med tanke på fansens beteende på och utanför läktarna. Det var också under en period då högerextrema krafter kanske var som allra starkast. Och även om det var första gången som åtta lag sammanstrålade i en turnering över ett par veckor, var det svårt att fylla läktarna på de olika arenorna i Italien. Spelet värmde knappast heller. Tillknäppt och defensivt.

Belgien först ut

Den 12 juni stod Belgien som motståndare i Turin. Ett anonymt belgiskt lag mot ett stjärnspäckat och i kvalet obesegrat England. Det kunde väl bara gå på ett sätt?

Greenwood valde unge Kenny Sansom på vänsterbacken. Rutinerade Dave Watson tog hand om mittförsvaret tillsammans med Phil Thompson. Även Trevor Brooking fanns med och skulle stå för kreativitet tillsammans med rumskompisen Kevin Keegan och i viss mån Ray Wilkins.

England mot Belgien: Clemence – Neal, Thompson Watson, Sansom - Coppell, Wilkins, Brooking – Woodcock, Keegan, Johnson. Är inte riktigt säker på om man ställde upp med 4-4-3 eller om Keegan drog sig tillbaka på mittfältet.

Våldet eskalerade före och under matchen. Trevor Brooking skriver i sin biografi om hur Ray Clemence stod så långt ifrån mål han kunde. Vid kanten av straffområdet. Men tårarna rann och ögonen sved eftersom italiensk polis hanterade huliganerna bakom mål med tårgas. Fler spelare drabbades och matchen fick stoppas under fem minuter.

Tillbaka på plan gör Ray Wilkins ett drömmål, där han lyfter bollen över belgarnas backlinje och sedan över målvakten Jean-Marie Pfaff redan i den 26:e minuten, vilket ändå tydde på att detta kunde bli Englands EM. Jan Ceulemans kvitterar dock redan i den 29:e minuten, vilket blir matchens slutresultat, men som även leder till nytt bråk på läktarna. Marginalerna mellan framgång och fiasko är oerhört små. Så också för England denna tårgasfyllda och våldsamma kväll i Turin. Tony Woodcock gjorde ett avgörande 2-1 mål som enligt honom själv såväl som gentlemannen Trevor Brooking blev felaktigt bortdömt. Belgien kände sig som segrare och Pfaff berättade senare för BBC Sport:

"They had Kevin Keegan, lots of top players, and everyone said before the game that England would win by four or five goals - but it ended 1-1".

Kvar blev endast en fadd smak av misslyckande i spelet och skam på grund av huliganerna. Förändringar var att vänta i nästa match mot Italien.

Förändringar mot Italien

Ron Greenwood stod i mitten på plan under träningspasset. Det var dags att samla laget och avslöja laguppställningarna. Peter Shilton fick chansen i mål och unge Garry Birtles ersatte David Johnson på topp. Tanken var att Birtles skulle klicka med sin gamle lagkamrat Tony Woodcock från deras gemensamma tid i Nottingham. Mest förvånad av alla blev dock eleganten Trevor Brooking som också petades.

Anledningen var att unge vänsterbacken Kenny Sansom behövde extra skydd och Brooking hade ju en tendens att driva inåt plan, vilket ställde en del krav på ytterbacken bakom. Dessutom opererade Italiens vasse Franco Causio på den kanten. Istället valde Greenwood det lite mer stabila alternativet Ray Kennedy från Liverpool.

England mot Italien: Shilton – Neal, Thompson, Watson, Sansom – Coppell, Wilkins, Kennedy – Birtles, Keegan, Woodcock.

Kennedy gjorde bra ifrån sig och hade ett stolpskott, men det var Italiens Marco Tardelli som avgjorde med matchens enda mål. Ridå redan i andra matchen för England.

Brooking tillbaka mot Spanien

Trevor Brooking var tillbaka i laget mot Spanien och gjorde även matchens första mål. Tony Woodcook satte det andra och England vann med 2-1. Greenwood hade stuvat om rejält med två nya ytterbackar i form av Viv Anderson och Mick Mills. Dessutom var Clemence åter i mål och Terry McDermott tog plats på mittfältet. Även unge Glenn Hoddle fick chansen från start. Men det räckte endast till en tredjeplats i gruppen då Italien och Belgien inte helt oväntat spelade 0-0, vilket var tillräckligt för att båda lagen skulle gå vidare.

England mot Spanien: Clemence – Anderson, Thompson, Watson, Mills – McDermott, Hoddle, Wilkins, Brooking – Keegan, Woodcock.

För England tog turneringen slut där och då och ingen verkar egentligen vilja minnas vad som hände. Förhoppningarna hade varit sådär engelskt stora, men laget kände nog att de gärna bar förväntningarna på sina axlar, då kvalet visat hur bra de var. Tyvärr klickade det inte i slutspelet och framförallt Kevin Keegan stod inte att känna igen. Borta var energin och snabbheten. Ligamentsskadan hämmade mer än väntat. Ron Greenwood hade fram till EM varit förskonad från någon omfattande kritik från engelsk press, men nu skulle den pågå i veckor.