Ett kritiserat och tillknäppt England tar hem VM 1966

England tog "hem" VM-bucklan 1966, men det var med hjälp av ett kritiserat och taktiskt tillknäppt spel, där det egentligen lossnade på riktigt först i semifinalen. Och visst finns det likheter med dagens Gareth Southgate och den tidens Sir Alf Ramsey.

Grå, inbunden och rent av hämmad. Det är ingen beskrivning av Englands förbundskapten Gareth Southgate, även om det skulle kunna vara det, utan av Sir Alf Ramsey, den förbundskapten som tog "hem" VM till England. Men visst pyser det om Southgate av tillbakahållen aggression. Faktiskt ur hela kroppen när han med tomma och med uppenbart oförstående ögon sitter på presskonferenser, tar intervjuer och bittert konstaterar att hans taktik har läckt. Varför vill alla honom så illa?

Kriget i Southgates huvud

Det verkar pågå ett krig i Southgates huvud över hur han och hans lag kan vara så fruktansvärt bespottade, trots att man nu är framme i final. Det är dessutom Southgates andra final i EM. Lägg därtill en semifinal och en kvartsfinal. Ändå… det känns som om hela England menar att det har visserligen gått bra, men hade de haft en vettig förbundskapten, så hade det gått ännu bättre. Förbundskaptenen är trist och tråkig, målvakten är märklig och borde nog inte få vistas bland vanliga människor, anfallet fantasilöst, det finns ingen naturlig vänsterback, Kane har tappat det, vem ska spela bredvid Declan Rice, varför tappar alltid England initiativet och varför i h-vete ska Trent spela på mitten? Det tycks aldrig ta slut på eländet. Och ändå… England är i final. Och lossnade det ändå inte litegrann i semifinalen?

Faktum är att det bara finns en enda förbundskapten i Englands historia som har större meriter med Three Lions än Southgate. Hans namn var Sir Alf Ramsey och det var han som tog hem VM-bucklan till England 1966. Och det finns rätt många likheter med honom och Southgate. Fler än man kan tro.

Sir Alf Ramsey - introvert, men analytisk

Ramsey upplevdes liksom Southgate som grå, inbunden och hämmad. Dessutom präglad av gamla traditionella ideal. Till och med hans fru ansåg att han var väl så reserverad, allt i en tid då män var mer reserverade än de är idag, men Ramsey tog nog rekordet redan då. En gång fick Englands mittback Jackie Charlton frågan om hur Ramsey egentligen var som person. Svaret kom blixtsnabbt:

“Jag vet inte. Jag har bara känt honom i sex år.”

Nu kanske Southgate är en riktig sprakfåle tillsammans med laget och det knyter sig bara utåt, men troligen inte. Så reserverad som Ramsey är han inte. Men det finns fler likheter, och då tänker jag på det rent fotbollsmässiga.

Jakten på en förstauppställning

Det finns en förbannelse i England, något som drabbat de flesta förbundskaptener, och det är att det tycks finnas så många begåvade fotbollslirare att de har svårt att hålla sig till en och samma uppställning under en längre period. Det prövas spelare hit och dit. Detta gäller även Southgate, inte minst eftersom han varit förbundskapten så länge, men i detta EM har han verkligen trott på en tydlig förstauppställning, med några få ändringar.

Detsamma gällde Alf Ramsey som tog över 1962 och hade siktet inställt på hemma-VM 1966 från allra första början. Målet var att “sätta” en balanserad förstauppställning med spelare som han kunde lita på.

Fotboll var i mångt och mycket en individuell sport, där man också lät spelarna gå ut och göra sin grej. Taktik var inte avgörande. FA-cupfinalen 1953 sägs vara höjdpunkten för denna typ av fotboll, där en viss Sir Stanley Matthews dominerade ute på kanten. Men samtidigt hade det ofta arroganta England drabbats av motgångar, inte minst från de på den tiden så briljanta ungrarna vars fotboll hade ett annat flyt och byggde mer på lagspel än enstaka individuella prestationer. Detaljer som att Ungerns Nador Hidegkuti sjönk ned i plan och blev till en djupt liggande center. En taktik som också testats av Manchester City och dess center Don Revie, vilket gick under namnet “The Revie Plan”.

Påverkad av Push and Run

Ramsey själv var spelare under Tottenhams store nytänkare Arthur Rowe och vann ligan med ett lag som sades spela “push and run”, det vill säga håll bollen inom laget med korta snabba passningar och konstant rörelse som sedan kunde blixtra till i tempohöjningar. Det krävdes spelare med ypperlig kondition, förmåga att behandla boll och spelintelligens.

Som tränare tog sedan Ramsey med sig dessa idéer till lilla Ipswich Town, vilka han tog upp till högsta divisionen och dessutom till ligatiteln 1962, vilket får anses som - efter Leicesters seger 2016 - den största skrällen i engelsk fotbollshistoria.

Ramsey var en stor empiriker, visserligen envis när han väl bestämt sig, men en mästare på att studera sin omvärld och sedan dra egna slutsatser som han kunde använda i praktiken. Han tog med sig tankar om Push and Run, men också idéer från Ungern. Han revolutionerade därmed engelsk fotboll rent taktiskt.

Dra tillbaka yttrar och rörliga centrar

Han drog tillbaka yttrar, längre ned i plan och såg till att istället ha två mer rörliga centrar, vilka kunde löpa in i luckor som uppstod när motståndarnas ytterbackar följde med yttrarna. På den tiden gällde man-man-markering och ytterbackarna plockade alltid upp yttrarna. Det blev ett fantastiskt framgångsrecept för Ipswich. Med andra ord hade Ramsey skapat något nytt, något revolutionerande. Denna gråa, trista och hämmade man.

FA behövde någon som kunde ta engelsk fotboll ur lite av ett dödläge och ett VM på hemmaplan krävde en succé. Ramsey blev deras man. Han fick jobbet 1962, men ville inte svika sitt Ipswich och klev väl egentligen inte på förrän 1963. Undan för undan började han bygga ett nytt lag. Han petade bland annat den store stjärnan Johnny Haynes, som var lite av en för stor individualist för Ramsey. I Ramseys värld gick alltid laget före jaget. Han behövde lita på att spelarna följde sina instruktioner, oavsett hur stora stjärnor de var.

Mittlåset Bobby Moore och Jackie Charlton

En stjärna han inte kunde undgå var West Hams Bobby Moore. Den elegante halvbacken var en ledarfigur med fina fötter och ett lysande spelsinne, men kanske inte så pålitlig försvarsmässigt som skulle komma att krävas i Ramseys lag där han ville dra tillbaka en av halvbackarna för att spela med en centerhalv. Lite som vi spelar idag med två mittbackar. Han kallade därmed in Leeds Jackie Charlton. En rutinerad centerhalv som aldrig någonsin trodde han skulle bli landslagsman. Men han hade det som behövdes; stor, stark, bra på huvudet och ibland brutal, vilket saknades hos Moore.

Han hade även två - på den tiden - moderna ytterbackar i form av Fulhams George Cohen och Evertons Ray Wilson. De gillade att gå fram i banan och kunde därmed skapa än mer förvirring hos motståndarna. Wilson var också rätt brutal i sitt tacklingsspel. I mål var det aldrig någon tvekan. Leicesters Gordon Banks var en världsklassmålvakt.

Men det var på mittfältet de största förändringarna skedde. Idag talar vi om “wingless wonders”, det vill säga att Ramsey avskaffade yttrarna. Det stämmer inte riktigt. Han spelade ibland med en ytter, men allt mer sällan. Men 4-3-3, var då helt revolutionerande, då det flesta fortfarande byggde sitt spel på det etablerade 2-3-5.

Ett rörligt mittfält

Bobby Charlton från Manchester United var lagets kreativa motor och fick därmed en central position på mittfältet. Ramsey kallade sedan in Charltons lagkompis Nobby Stiles att ta en mer defensiv position på mittfältet. Dessutom utvecklades Blackpools unga stjärnskott Alan Ball alltmer för att ta plats på mittfältet eller i anfallet, som var det verkligen revolutionerande. Ball var en spelintelligent mittfältare som dessutom kunde springa hur mycket som helst. Han var alltid i rörelse och tog ofta plats till höger på mittfältet eller i anfallet på papperet, men utgångspunkten var alltid på mittfältet och han kunde röra sig centralt såväl som ut mot kanten.

Till detta fogade Ramsey senare även Martin Peters från West Ham, som hade lite samma egenskaper som Ball, men kanske gick mer i djupled. Stiles blev en sittande mittfältare, Charlton styrde spelet och Ball och Peters blev helt oberäkneliga för motståndare att markera, då de var överallt och kunde dyka upp bakom försvaren. Ramsey gick dessutom över till zonmarkering, vilket gynnade hans rörliga fotbollstaktik.

Rörliga centrar

Längst fram spelade oftast Liverpools Roger Hunt tillsammans med Tottenhams Jimmy Greaves. Här talar vi om Ramsey-rörliga centrar som kunde löpa i olika riktningar. Greaves var en gudabenådad talang, inte minst som målskytt, men svår att ha att göra med för en disciplinär som Ramsey. Men länge hade han en plats i laget. Dock var det West Hams Geoff Hurst som fick avgöra VM-finalen, då Greaves var skadad.

Uppställningen var nog mer en 4-1-3-2 än 4-3-3, om man ska vara ärlig, men i media handlade det alltid om 4-3-3.

Laget: Banks - Cohen, J Charlton, Moore, Wilson - Stiles - Ball (Callaghan, Paine), B Charlton, Peters (Connelly) - Hunt, Greaves (Hurst)

Ball och Peters var inte givna i startelvan under VM, utan spelare som John Connelly (Man U och Blackburn), Ian Callaghan (Liverpool) och Terry Paine (Southampton) fick också en hel del speltid, såsom Geoff Hurst istället för en skadedrabbad Jimmy Greaves.

Fokus på att plocka poäng

Men utöver stommen fanns flertalet spelare med likartade egenskaper, som kunde gå in eller ta över. Jag har nämnt Hurst för Greaves, men Jackie Charlton ersattes senare av Evertons Brian Labone, Leeds Norman Hunter kunde ta Stiles roll, Manchester Citys Colin Bell var en lysande ersättare för stjärnan Bobby Charlton och så vidare med flera. Ibland testade han också med yttrar som John Connelly eller Ian Callaghan, men då hade han alltid en taktisk baktanke.

Att bygga detta lag tog ett tag och nästan hela vägen fram till VM-turneringen var man hårt kritiserad och ingen trodde väl att de skulle kunna bärga pokalen. Ja, förutom Ramsey själv då. Ramsey var också extremt fokuserad på att plocka poäng (inte alltid nödvändigt att vinna) för att ta sig vidare och föll aldrig offer för medias konstanta krav att England skulle minsann underhålla och dominera. Många matcher var helt enkelt tråkiga med detta England, men man tog poäng.

Gareth Southgate verkar jobba med samma inställning idag. Gör det som måste göras för att ta sig vidare och inför detta EM har han byggt ett lag som han verkar tro benhårt på. Ramverk och struktur är det viktigaste, hur än spelet ser ut. Skillnaden är dock att det går inte att se någon taktisk revolution på samma sätt som den Ramsey genomförde.

Kritiserad inledning av VM

I VM:s första match blev det 0-0 mot Uruguay. Knappast någon klang- och jubelföreställning, men Ramsey var nöjd, då det handlade om gruppens svåraste motståndare som nu var avklarad. Dessutom drog sig Uruguay gärna tillbaka för att försvara lågt och lura upp motståndarna för att sedan gå till blixtrande motangrepp. Det visste Ramsey och tog därmed inga risker bakåt i en match som bara kunde sluta 0-0. Men England såg knappast ut som några världsmästare.

Det såg även trögt ut mot Mexiko tills dess att Bobby Charlton gjorde ett magnifikt mål i den 37:e minuten. Sedan kunde Roger Hunt öka på till 2-0 i den 75:e. De avslutade mot ett pressat Frankrike - som inte alls var lika starka då som nu - och vann med 2-0. Målen kom i princip på samma minut som mot Mexiko. Denna gång gjordes båda av Roger Hunt. Matchen mot Frankrike hade dock varit mer öppen än de två första.

Inställningen från media och Ramsey var fortfarande att detta VM kan inte England vinna, utan endast förlora. Det handlade aldrig om någon frustande spelglädje, utan en lång fight mot att inte misslyckas. Något som vi kan känna igen i Southgates kamp i match för match, då England redan från början varit en av storfavoriterna som endast kan göra oss besvikna. Ja, om de inte går till final. Minst.

Ramsey hade samma inställning

Detta var dock en inställning som Ramsey själv hade, därav disciplinen och strävan efter att undvika misstag. När Argentina fick sin lagkapten Antonio Rattin utvisad redan i första halvlek i kvartsfinalen vägrade Ramsey ta några risker mot ett djupt liggande försvar. Han resonerade snarare att de var än farligare med tio man och det dröjde till den 78:e minuten innan Geoff Hurst avgjorde med sitt 1-0. Ingen rock’n roll, men en seger. Dessutom i en oerhört brutal fotbollsmatch.

Hurst hade ersatt Greaves mot Argentina och nu var media helt övertygade att Greaves måste tillbaka i laget till semifinalen mot ett skönspelande Portugal med Eusebio. Nervositeten var stor, förutom hos Ramsey, som körde på med samma lag, samma stil.

VM hittar "hem"

Tack vare två långbollar från ytterbackarna Ray Wilson och George Cohen kunde England gå till ledning med 2-0, där Bobby Charlton gjorde båda. Även denna gång skrämmande lika tidpunkter (30.e samt 80:e minuten). Portugal reducerade till 2-1 på straff i den 82:a, men England tog sig till final. Detta var i mångt och mycket bröderna Charltons match. Bobby avgjorde och hade den där skickligheten i avgörande lägen som dagens Jude Bellingham. Jackie styrde och ställde i försvaret. Men nu började även media att tina lite. Det snackades om fotbollens rehabilitering, att det äntligen handlade om mer än brutala gatustrider.

Finalen är en helt annan historia. England vann med 4-2 mot Västtyskland efter förlängning. Själva matchen innehåller olika delar som kräver en än längre artikel. Geoff Hurst gjorde tre mål, varav ett var mycket tveksamt om det skulle godkännas. Martin Peters satte också en boll i nät medan Bobby Charlton fick en för honom en mycket ovanlig uppgift; att följa tyskarnas libero Franz Beckenbauer för att neutralisera honom.

VM hade kommit "hem" till England. Laget hade varit uträknat och kritiserat nästan hela vägen. Allt lossnade nog egentligen i semifinalen. Och kanske Sir Alf Ramsey ler lite i sin himmel då han redan empiriskt vet vad som komma skall, även om han känner en sådär Ramseyesk återhållsam medlidsamhet med kollegan Gareth Southgate.