Mot en ny gyllene generation?
Spanien har imponerat och går in i semifinalspelet som det bästa laget. Men kommer det att hålla hela vägen? Och har Spanien en ny gyllene generation på gång? Här en kort historisk genomgång av landets framfart i de stora turneringarna fram tills idag.
“Jag är en kass tränare om jag inte lyckas med er!”
Översättningen är tveksam och kanske ordalydelsen inte riktigt var så, men innebörden är likafullt densamma. Under en av spelargenomgångarna konstaterar förbundskaptenen Luis Aragonés det alla i rummet vet. Där sitter några av världens främsta fotbollsspelare. Det råder inget snack om saken och nu ska inget lämnas åt slumpen för att man ska ta hem sin allra första stora titel. En titel som en av världens allra bästa fotbollsnationer väntat så länge på. Året var 2008 och EM-slutspel i Österrike och Schweiz.
Första EM-titeln 1964
Visst, Spanien hade ju redan vunnit EM 1964, men det var när turneringen var en europacup för landslag. En utslagsturnering som avrundades med semifinaler, match om tredje pris och final under några dagar i ett och samma land, denna gång i Spanien. Det var också under en tid då EM inte alls hade samma status som VM.
Värdnationen Spanien vann enkelt mot turneringens stora överraskningslag Danmark med 3-0 i semifinalen medan de regerande mästarna Sovjet besegrade Ungern efter övertid. Finalen var politiskt sprängstoff. Francos spanska högerdiktatur lirade inte alls med den kommunistiska diktaturen i Sovjet. Under den allra första EM-turneringen 1960 vägrade Spanien att åka till Moskva för att möta Sovjet, vilket resulterade i att de diskvalificerades. Nu ställdes allt på sin spets - ja egentligen hela turneringens existens - för att Sovjet skulle tillåtas spela de sista matcherna i Spanien.
Den 21 juni avgjorde Marcelino i den 84:e minuten och Spanien besegrade Sovjet på Santiago Bernabeu i Madrid med 2-1. Spanien var därmed mästare.
Tung period men en ljusning på 80-talet
Därefter går Spanien in i en tung period. I ett land där landslagsfotbollen ofta varit komplex och söndrad av regionala motsättningar, dominerar de spanska lagen ofta på klubbnivå, men får inte ihop det på landslagsnivå. Förutom EM-segern 1964 är bästa placeringen fortfarande fjärdeplatsen i VM 1950, där Sverige för övrigt knep bronset.
VM 1982 gick av stapeln i Spanien och nu skulle man äntligen visa att man även kunde prestera på landslagsnivå. Men trots att laget gick till den andra gruppspelsomgången var man aldrig nära. Det fanns flera andra lag som låg på en helt annan nivå än ett rätt så trist och stelt spelande Spanien.
I EM 1984 fortsatte man visserligen att spela rätt så stelt och trist, men tog sig ändå till final, vilket får ses som ett jättebedrift. Inte minst segern i semifinalen mot ett Danmark som fram till dess spelat i dansk dynamittrans. Känslan var dock att den tråkiga fotbollen hade segrat. Spanien hade vunnit den andra “trista” gruppen efter två oavgjorda och intetsägande matcher samt ett mål i den 90:e minuten i den sista gruppspelsmatchen av Maceda, vilket innebar seger med 1-0 mot favoriterna Västtyskland. I semifinalen klev Maceda åter fram och kvitterade den danska ledningen och till slut vann Spanien på straffar. De hade stolpat sig fram till final och där blev ett magiskt Frankrike alldeles för svåra.
Det såg bättre ut för Spanien. Kommande VM och EM kunde mycket väl sluta i kvartsfinaler, men aldrig längre. Ändå var man en bit ifrån att ta sig in i den absoluta toppen.
Den gyllene generationen
Inför EM 2008 är det dock ett annat ljud i skällan. Spanien hade utvecklats till ett av världens bästa landslag. Gamla regionala groll verkade också ha lagts åt sidan. Den gamle Luis Aragonés - en profil alla kunde respektera och underordna sig - tog över efter EM-fiaskot 2004. Aragonés byggde vidare på Barcelonas tiki-taka, men där det fanns möjligheter till en och annan långboll när tillfälle gavs. På något sätt fick han ihop den perfekta mixen och om Barcelona ibland kunde kännas lite trista i sin kortpassningsfotboll, kändes Spanien något mer varierade och underhållande. Allt resultarede i en mycket imponerande EM-titel. Spaniens första riktigt stora titel. I ärlighetens namn en helt annan dignitet än 1964.
Vicente del Bosque tog sedan över och jobbade vidare i samma anda. Spanien vann även VM 2010 och EM 2012 med en fotboll som var magisk. Det var idel världsstjärnor på varje position, även på bänken. En gyllene fotbollsgeneration ledd av två förbundskaptener alla ville följa. Ett idealtillstånd för ett fotbollslag. Nästan för bra. En tid som kanske aldrig kommer tillbaka. Eller..?
Ny spansk framgångsera?
I EM 2020 tog sig Spanien till semifinal och där är man nu igen. Denna gång med ett nytt intressant lagbygge som spelar en underhållande och samtidigt vägvinnande fotboll. Spelarmaterialet liknar alltmer giganterna från 2008-2012. I detta EM har man spelat överlägset bäst av alla lag. Hittills…
Nu möter man favoriterna Frankrike, vilket inte blir lätt. Å andra sidan visade man styrka och karaktär i kvartsfinalen då man besegrade ett mycket bra Tyskland, som dessutom är värdland. Det är lite samma känsla som 2008, då en straffsparksläggning mot Italien i kvarten var det enda som riktigt skakade ett Spanien som under hela turneringen var klart bättre än de andra lagen. Lite samma känsla nu. Är det en ny spansk framgångsera på gång?
