Oduglingarnas vändning - kan England göra detsamma?
Det går inte att undvika - Gareth Southgate ser pressad ut. Blicken irrar och är tom. Det är som han inte förstår. Förstår vad som händer i omvärlden med all kritik, förstår vad som händer i hans eget lagbygge eller förstår var han ska finna lösningen. Kanske kan han ta inspiration från Italien i VM 1982.
Om detta vet vi ju ingenting, men blicken... Southgates blick säger så mycket. För spelarna är det på samma vis. På planen och bänken finner vi passivt aggressiva gester och blickar om att något inte står rätt till. Det lirar inte. Laget förstår inte varandra, än mindre deras egen roll. Det står still. En förvåning som tycks ha fallit ned från himlen, ganska så snart efter ledningsmålet i premiären mot Serbien i den 13:e minuten. Vad hände?
Kritiken: Hagel stora som bowlingklot
Och är det något att yvas över? De har tagit sig vidare till slutspelet som gruppetta. Dessutom på den “rätta” och till synes enklare sidan av slutspelsträdet. Alla vet att överlevnad i gruppspelet är avgörande, sedan kan allting hända.
Ändå… Kritiken är inte nådig, den haglar in, där haglet är av samma storlek som bowlingklot. Det finns till och med de som anser att Southgate bör avgå redan nu. En förbundskapten som tagit sitt England till VM-semifinal 2018 och EM-final 2020. Lägg därtill kvartsfinal i VM 2022. Ärligt talat är det nog bara en förbundskapten i Englands historia som har ett bättre facit, och det är Sir Alf Ramsey som vann VM med England 1966.
Italiens usla gruppspel
Många minns nog den piprökande italienske förbundskaptenen Enzo Bearzot vars landslag inledde VM 1982 med att spela 0-0 mot Polen. Kritiken var benhård. Fantasilöst och utan spets. Visst, Polen hade Grzegorz Lato och Zbigniew Boniek, men nog skulle de ändå kunna besegras av ett lag med herrar som Dino Zoff, Gaetano Scirea, Giancarlo Antognoni, Bruno Conti, Paolo Rossi, Francesco Graziani med mera med flera. Inte blev det bättre efter 1-1 mot Peru. Ett lag som tappat sin lyskraft och var på nedgång, inte minst dess store stjärna Teofilo Cubillas. Men droppen var nog när man avslutade med 0-0 mot Kamerun. På den tiden ansågs de afrikanska lagen långt efter Europa och Sydamerika. Kameruns insats i VM imponerade visserligen då de troddes vara där för att se och lära. Men att Italien inte lyckades dyrka upp ett lagbygge av spelare som inte en själ visste vilka de var - ja, det var en smärre katastrof.
Men ändå… Italien går vidare, utan en enda seger och med endast ett mål på tre matcher. Visserligen som tvåa efter Polen, men de gick vidare. Dessutom hade Bearzot envisats med - i princip - samma uppställning av allt mer kritiserade spelare. Eller oduglingar, som omvärlden nog ansåg.
Omöjlig grupp
De hamnade dessutom i en omöjlig grupp i den andra gruppspelsomgången (slutspelet var inte i form av utslagningsmatcher på den tiden) tillsammans med de regerande världsmästarna Argentina och det unga stjärnskottet Diego Maradona samt självaste Brasilien. Ett Brasilien vars gruppspel bestått av en sällan skådad show som nog vi nog aldrig kommer att få uppleva igen. De dansade samba över allt motstånd och stod för en fotboll som man än idag häpnar över. Tror nog de flesta italienska fans började fundera över att boka biljetter för hemfärd, men det klart, man vill ju gärna se Maradona live och uppleva detta magiska brasilianska landslag...
Liknande läge för England?
På många sätt en likartad situation som för England, med skillnaden att Southgate håller visserligen på sin idé, men den verkar inte funka som han har tänkt och varken han eller spelarna verkar veta varför. Bearzot puffade istället på pipan, såg cool ut och var det något som italienska lag visste på den tiden var att gör man inga mål framåt, är inte det hela världen eftersom man på catenaccio-vis lätt kunde spika igen framför eget mål. Trots att omställningarna - som ju är den kanske viktigaste anfallsingrediensen i catenaccion - inte alls funkade.
Succé och underverk
Italien vinner dock överraskande mot Argentina med 2-1. Helt plötsligt finns omställningarna där och i andra halvlek slår man till med två baljor, något som inte argentinarna kan återhämta sig ifrån. Brasilien å sin sida städar programenligt av ärkerivalen Argentina med 3-1 och ska bara skicka hem Italien för att ta sig till semifinal. Men nu har Italien fått upp tempot och en viss Paolo Rossi vaknar till liv. Hittills hade han inte gjort ett enda mål och de flesta ansåg nog att Bearzot borde petat Juventus-spelaren för flera matcher sedan. Redan efter fem minuter sätter Rossi 1-0. Brasilien kvitterar dock genom Socrates i den 12:e minuten.
Matchen handlar enbart om brasilianskt bollinnehav och press. Alla väntar på det förlösande andra målet av storstjärnor som Socrates, Eder, Falcao, Toninho Cerezo och inte minst den elegantaste av dem alla - Zico. Bearzot hade dock satt Italiens brutale högerback Claudio Gentile att följa Zico överallt.
Catenaccion segrar igen då Rossi i den 25:e minuten gör 2-1. Men brassarna fortsätter att mala på i väntan på den vändning som hela världen inser ska komma. Den måste komma… Den borde komma… Inte kan väl detta Brasilien - kanske deras bästa upplaga någonsin - åka ut redan nu? Innan semifinalspelet!
Till slut gör så Zico 2-2 i den 68:e minuten och hela världen - utom Italien - pustar ut. För alla vill ju fortsätta underhållas turneringen ut. Men i den 74:e minuten fullbordade Rossi sitt hattrick och slutresultatet blev 3-2. Italien hade gjort det omöjliga, Rossi hade vaknat till liv och man är i semifinal! Kanske en saga få önskade, men väl en saga. Ja, nästan ett underverk.
Enklare slutspurt
Och vem möter man i semifinalen? Jo, ett Polen som varit del av samma grundspelsgrupp, vilken av många klassades som den tråkigaste i mannaminne, åtminstone spelmässigt. Men nu går inte Italien att stoppa. Rossi gör ytterligare två mål när man vinner med 2-0 och i finalen ställs mot ett Västtyskland som inte imponerat, men ändå alltid brukar vinna.
Efter en avvaktande första halvlek, där Italien missar en straff, så kör man över Västtyskland i den andra. Rossi inleder målskyttet och säkerställer därmed skytteligasegern med sin sex mål. Marco Tardelli och Alessandro Altobelli gör sedan mål av bara farten och Paul Breitners reducering till 1-3 går nästan obemärkt förbi. För detta är Italiens dag. Italiens VM. Bruno Conti, döptes av Arne Hegerfors till Bruno Contri, vilket på så många sätt sammanfattar catenaccions seger. Förmågan att täppa till, invänta motståndarens misstag och sedan gå till blixtrande motanfall.
Gruppspel handlar om överlevnad
Italiens vändning i VM 1982 är ett av många exempel på att de stora turneringarna handlar om överlevnad i gruppspelet, då det är först därefter som allt avgörs. Det är då formen ska toppas. Italiens vändning trodde nog ingen på, men det är fler lag i historien som inlett tveksamt men slutat briljant. Sannolikt är de betydligt fler än de som varit bra från början till slut.
Så än är turneringen inte över för England och ska man följa det italienska exemplet lär Harry Kane vinna skytteligan och även lyfta EM-pokalen.
