Svänger det någonsin om England?
Gareth Southgate har tagit sitt England hela vägen till final utan att glänsa. Det är väl egentligen bara första halvan av första halvlek i premiären och hela den första halvleken mot Nederländerna där det gnistrat lite om alla dessa stjärnor. Men frågan är om England före Southgates tid vid rodret någonsin gnistrat under längre perioder i stora turneringar?
Jag har försökt att minnas tillbaka på de turneringar jag upplevt med detta engelska landslag före Gareth Southgates era, vilket sträcker sig från VM 1982. Och med gnistra menar jag flera övertygande segrar på raken där de faktiskt ser ut som ett lag som kan vinna turneringen.
I VM 1982 var England visserligen obesegrade, men tog sig ändå inte till semifinal. Men aldrig någonsin svänger det och man har svårt att få spelet att flyta samt målen att komma. Bäst var de i den första matchen då man besegrade Frankrike med 3-1, mycket tack vare Bryan Robsons två mål. Man lyckades sedan inte kvala in till EM 1984.
VM 1986 - magisk vändning som avslutades av Maradona
Förbundskapten Bobby Robsons stjärnspäckade mittfält fick inte till det. Chris Waddle, Ray Wilkins, Bryan Robson och Glenn Hoddle. För oss som växte upp med Tipsextra vattnas det nog i munnen när vi hör dessa namn. Kvalitet och kreativitet. Men trots det så förlorar man med 0-1 mot Portugal för att sedan falla ännu djupare efter 0-0 mot Marocko. Det funkar helt enkelt inte. Kanske är det för mycket kreativitet, för många mittfältsgeneraler? Bryan Robson spelar skadad och får till slut ge upp i första halvlek mot Marocko och Ray Wilkins blir dessutom utvisad.
Med kniven mot strupen tvingas nu Bobby Robson att genomföra stora förändringar inför en helt avgörande match mot ett Polen som anses som det kanske näst starkaste laget i gruppen, men som också tappat poäng mot överraskningen Marocko. Glenn Hoddle blir därmed ensam kvar som mittfältsgeneral och hans inte alltid så starka defensiva arbete ska kompenseras av den evigt arbetande Peter Reid. Till höger placeras en för oss svenskar nästan okänd herre vid namn Trevor Steven. En spelare som var lika löpvillig som bekväm med bollen och tog ett defensivt ansvar, vilket kanske inte Waddle gjorde. Dessutom var Steven klubbkompis med högerbacken Gary Stevens i Everton, vilket gynnade deras samarbete. Till vänster placerades Steve Hodge. Också en spelare som jobbade bakåt och framåt samt var dessutom riktigt bra på offensiva djupledslöpningar, kanske inte lika vass som Bryan Robson, men tillräckligt bra.
I anfallet bytte man också centern Mark Hateley till förmån mot en unge och betydligt mer rörlige Peter Beardsley att komplettera den givna Gary Lineker.
Som en lidnersk knäpp började det svänga om England. Balansen var tydlig avseende rollfördelning, men också ett lag där spelarna tycktes förstå varandra bättre. Låt vara ett mindre stjärnspäckat gäng.
Man kör över Polen med 3-0 och i åttondelen vinner man lika övertygande mot Paraguay med samma siffror. I kvartsfinalen ställs man dock mot Argentina, ja eller Diego Armando Maradona. En match vars mål av Maradona alla säkert sett tusentals gånger. Det första var ett fuskmål och det andra det kanske vackraste målet någonsin. Men det man inte kommer ihåg är att England kommer igen, reducerar och är oerhört nära att kvittera. För varje minut i andra halvlek blir man allt bättre, efter att chocken från de två målen i första har lagt sig. Inte minst när man slänger in en ung John Barnes som visar sig ha lekstuga på kanten. Men detta var Maradonas VM och han hade marginalerna på sin sida. Det är dock Gary Lineker som vann VM:s skytteliga.
Engelsk fotboll var hårt kritiserad under 1980-talet och just dessa matcher i VM i Mexiko har nog för många fallit i glömska, men här svängde det om England och om det inte varit för Maradona, så hade detta gäng kunnat gå hela vägen.
VM 1990 - stolpade sig fram till semifinal
EM 1988 blev ett fiasko, men så landar vi i det numera mytomspunna VM 1990. Bilder av Gazzas tårar då han blir medveten om att han är avstängd i en eventuell VM-final har kablats ut genom årens lopp och själva turneringen är nog den som - tillsammans med EM 1996 - tagit störst plats i engelsk fotbollsnostalgi, efter VM-segern 1966.
Men egentligen så svängde det nog aldrig så pass mycket att England kändes som en vass vinnarkandidat. 1-1 mot Irland, 0-0 mot Holland och 1-0 mot Egypten, är stabilt, men inte imponerande. Därefter två övertidssegrar mot Belgien och Kamerun, skapar snarare en känsla av att marginalerna är på rätt sida än dominans. Dock är fighten mot Kamerun en riktig klassiker, som slutade 3-2 till England. I semifinalen gör man dock en riktigt bra match, men åker ut mot Västtyskland efter straffsparksläggning.
I EM 1992 får man respass av framförallt Sverige och hamnar sist i gruppen. VM 1994 tar man sig inte ens till, men så var det dags för EM på hemmaplan 1996.
EM 1996 - det svängde rejält om England
Här svänger det rejält om England. Laget är bra med stabile David Seaman i mål, en urstark backlinje med Gary Neville, Tony Adams, Gareth Southgate och Stuart Pearce. På mittfältet står Paul Ince för grovjobbet och Paul Gascoigne för grannlåten. Teddy Sheringham och Alan Shearer bildar ett nästan perfekt anfallspar. Dessutom finns spelare som David Platt, Darren Anderton, Steve McManaman, Steve Stone, Robbie Fowler, Jamie Redknapp, Phil Neville, Sol Campbell, Nick Barmby och en ung Les Ferdinand.
I gruppspelet spelar man 1-1 mot ett starkt Schweiz och det blir 2-0 mot Skottland i en match där Gazza gör ett drömmål. Man spelar ut Holland och vinner med 4-1 i en av de bästa matcher ett engelska landslag har spelat.
I kvartsfinalen slår man ut Spanien efter straffar, för att sedan i semifinalen ställas mot Tyskland. Som vanligt. England tar ledningen genom Alan Shearer redan efter tre minuter, men Tyskland kvitterar rätt snart. Det hela slutar 1-1. England är bra. De fem ordinarie första straffläggningarna för vardera lagen går alla i mål. Andreas Möller sätter Tysklands sjätte medan Gareth Southgate missar Englands. Ridå. Men en mycket väl genomförd turnering där England spelat ut och gjort det bra vid flera tillfällen. Inte minst under gruppspelet.
I VM 1998 går det okej, men David Beckhams utvisning i åttondelsfinalen - där England sedan åker ut på ännu en straffsparksläggning - är väl det som för evigt kommer att fastna. År 2000 resulterade i en blek insats i EM-slutspelet som slutade redan i gruppspelet. I VM 2002 hamnade man i “dödens grupp” med Sverige (1-1), Argentina (1-0) och Nigeria (0-0) och tog sig vidare. Imponerade med 3-0 mot Danmark i åttondelen för att sedan få respass av Brasilien med 1-2 i kvarten. Men nej, det svängde inte så fasligt.
Svennis era - ack så nära men ändå så långt bort
Vår egen Sven-Göran Eriksson får ta över ett landslag som är på gång. Man börjar tala om en gyllene generation. De skulle också göra fina insatser och det skulle svänga, men de hade aldrig marginalerna på sin sida.
I EM 2004 svänger det som allra mest. Visserligen 1-2 i premiären mot Frankrike, men man ledde nästan hela matchen och endast briljans av Zinedine Zidane förvandlade tillställningen till en förlust med två mål på övertid. Sedan vinner man med 3-0 mot Schweiz och 4-2 mot Kroatien. En ung tonåring vid namn Wayne Rooney har lekstuga. Pojken gör lite som han vill och här ser England ut som ett mästarlag. Tyvärr blev Rooney skadad i kvartsfinalen mot Portugal, som sedan slutade 2-2 och än en gång åkte England ut på straffar. Bittert. För här hade England rockat.
Även 2006 är man bra. Tar sig genom gruppspelet med hjälp av 1-0 mot Paraguay, 2-0 mot Trinidad & Tobago samt 2-2 mot Sverige. I åttondelen besegras Ecuador med 1-0, bara för att Portugal än en gång väntar i kvarten. Och givetvis åker engelsmännen än en gång ut efter straffsparksläggning.
Ett halvdant VM 2010 följdes sedan av en rätt okej insats i EM 2012 där man såg bra ut i gruppspelet, men åkte ut i kvarten på straffar mot Italien. VM 2014 blev misslyckat med respass i gruppspelet.
När svängde det som mest?
Vid några tillfällen har jag sett det engelska laget svänga rejält innan Southgate tog över, det vill säga spelat ut under flera matcher som om dem skulle kunna ta hem titeln. EM 1996 är ett sådant tillfälle som nog många kan komma ihåg. Men den där perioden innan Maradona-effekten satte stopp för allt 1986, är kanske inte lika omskriven, även om det svängde rätt bra om engelsmännen. Det är åtminstone mina favoritepisoder. Dessutom känns det ju lite bittert att marginalerna var på fel sida under Svennis period, då det sannerligen var en lysande generation och i EM 2004 hade ju Wayne Rooney lekstuga innan han blev skadad. VM 1990 är vida omskrivet, men det var en turnering England stolpade sig igenom och även om dramatiken höll hög nivå, så kanske de inte lirade lika lysande som 1986 och 1996.
