Three Lions - laget alla älskar att hata, ofta bestående av möss
Det finns nog få landslag där fansen tycker så extremt illa om sitt lag som just England. Det är som om alla decennier av återkommande misslyckanden satt sig i folksjälen. Och visst, jag är benägen att förstå inställningen, då jag följt - utan att vara supporter - England i varje enskild match i de stora mästerskapen sedan 1982.
Det finns något märkligt fenomen som gör att spelare kan dominera säsong efter säsong i ligan, men när de drar på sig Three Lions tröja blir de som små grå möss och vet inte riktigt vad de ska göra med sina fotbollsförmågor.
Jag ska inte trötta ut er med oändliga exempel, men det är ju ett faktum att VM eller EM bara “kommit hem” en enda gång i världshistorien, nämligen 1966 när England vann VM på hemmaplan.
Dominerade i Europa, men samtidigt hårt kritiserade
Det går inte heller att skylla på att de är överskattade och för dåliga. Även om vi svenskar, likt engelsmännen, kanske hållit dem lite för högt ibland - säkert av känslomässiga skäl - så har de ändå haft helt klart konkurrenskraftiga lagbyggen.
Efter VM-titeln 1966 - slutet av 1960- och början av 70-talet - hade förbundskapten Alf Ramsey tillgång till fantastiska spelare och stjärnspäckade trupper, men det blev liksom inga fler framgångar. Och när de inte ens lyckades kvala in till de stora turneringarna på 1970-talet nåddes ett riktigt lågvattenmärke. Samtidigt dominerade de engelska klubbarna i Europa. Något som också fortsatte under 1980-talet, tills avstängningen efter Heyselkatastrofen. Men trots all klubbdominans har väl aldrig den engelska fotbollen varit så kritiserad som under 80-talet.
Varför smittade klubbarna inte av sig till landslaget?
Klubbarnas framgångar kunde dock inte överföras till landslaget. Varför? En del menar att flera av de tongivande spelarna i de engelska klubbarna var skottar, walesare, nordirländare eller irländare. Men det stämmer inte heller, utan de flesta var ändå engelsmän, även om många kom från andra delar av de brittiska öarna och Irland. En annan förklaring är att klubbfotbollen var viktigare. Kanske, men det är ändå så att varje liten engelsk pojke drömmer om att få dra på sig Three Lions tröja och plocka “hem” ett VM eller EM till sitt land. Det går inte att läsa en biografi, utan att kapitlet om debuten i England är det som skrivs med störst stolthet.
Svennis hyfast nära
Under 1990-talet kom det engelska landslaget närmare den där titeln, men ändå inte riktigt ända fram. I VM 1990 stolpade man sig fram till semifinalen medan man i hemma-EM 1996 var riktigt bra. Definitivt tillräckligt bra för att ta hem hela turneringen.
Sedan 2000-talet är man ändå ett av de lag som alltid räknas in bland favoriterna, men det blir ändå respass som längst i kvartsfinalerna. Inte minst Sven-Göran Eriksson hade ett lag som kunde gått hela vägen.
Det är egentligen först under Gareth Southgates ledarskap som man etablerat sig som ett lag som nästan alltid finns med när medaljerna ska fördelas. Denne extremt hårt kritiserade förbundskapten är för närvarande den näst mest framgångsrika i Englands fotbollshistoria. Och vinner han ikväll, så är han den allra främste. Primus inte pares - den främste bland jämlikar.
Den främste bland jämlikar - Sir Gareth Southgate
Sir Walter Winterbottom, Sir Alf Ramsey, Joe Mercer, Don Revie, Ron Greenwood, Sir Bobby Robson, Graham Taylor, Terry Venables, Glenn Hoddle, Kevin Keegan, Sven- Göran Eriksson, Steve McClaren, Fabio Capello, Roy Hodgson och Sam Allardyce… maka på er och Sir Alf; dags att stiga ned från tronen, för snart kan det finnas en ny kung - Sir Gareth Southgate.
