Holländsk fotbollshistoria - del 2
Svenskafans summerar den holländska fotbollshistorien.
Glendennings sista match som förbundskapten blev Abe Lenstras andra. Tillsammans med Faas Wilkes och Kees Rijvers bildade han en trio som kom att rejält stärka Nederländerna som fotbollsnation, även om man fortfarande allt som oftast stod som förlorare. Endast Lenstra av de tre deltog dock i den minnesvärda segern mot regerande världsmästarna Västtyskland våren 1956. Naturligtvis var det en mycket stor seger som säkerligen gjorde att fler nederländare fick upp ögonen för den vackraste av sporter. Den enorma rivalitet som fanns länderna emellan sedan andra världskriget blev en sporre för båda lagen och särskilt vänskaplig var aldrig den här vänskapslandskampen. Första halvlek slutade också mållös och det dröjde till sju minuter in på andra halvlek innan ingen mindre än Abe Lenstra fick göra matchens första mål. Tjugo minuter senare blev det dags för samme man, som hunnit fylla 35 år, att göra 0-2-målet på Rhein-stadion, och nu vågade man verkligen tro på seger. Fem minuter senare kom reduceringen genom ett självmål av den ännu ganska orutinerade backklippan Cor van der Hart. Nederländerna lyckades dock hålla emot den tyska pressen och man gick vinnande ur matchen, vilket säkert frammanade blandade känslor hos förbundskaptenen Max Merkel, som hämtats från just Tyskland.
Den holländska gyllene trio med Lenstra, Wilkes och Rijvers spelade överraskande sällan ihop. Endast vid tio tillfällen spelade de tre giganterna ihop, men på de matcherna hade man ett desto mer imponerande facit - endast en enda förlust.
Abe Lenstra är i dag mest känd för sin självklara roll i Heerenveens historia. Den klassiska, frisiska klubben lät 1994 döpa sin nya hemmaarena till Abe Lenstra Stadion samtidigt som man valde att placera en staty föreställande densamma precis utanför.
Som spelare kan man likna Lenstra vid Dennis Bergkamp. Han var mycket teknisk och hade ett fantastiskt spelsinne, men han föll ofta ur matcherna och nöjde sig generellt med att åstadkomma ett eller ett par riktigt högklassiga prestationer per match. Som människa var han mycket envis, principfast och när utländska klubbar som Inter och Fiorentina kom med erbjudanden tackade han nej eftersom att han inte ville bli såld som en slav.
Johan Cruijffs stora förebild hette Faas Wilkes. Denne elegante fotbollsspelare var tvärtemot Abe Lenstra redan från början ute efter att tjäna pengar. Tillsammans med sin bror Leen flyttade han från moderklubben Xerxes till MVV där man blev lovade två stycken lastbilar. I amatörfotbollens Nederländerna gick det dock inte för sig, utan de bägge gavs spelförbud, vilket gjorde att de flyttade tillbaka till Xerxes.
Efter kriget fick Faas dock till slut vad han var ute efter. Inter gav honom ett kontrakt som han accepterade vilket gjorde honom till landets fjärde utlandsproffs genom tiderna. Fotbollsförbundet KNVB blev - likt många andra förbund på den här tiden - mindre nöjda och uteslöt Wilkes från landslaget, vilket man på Wilkes begravning sommaren 2006 tydligt uttryckte att man ångrade.
I Inter blev Wilkes snart lagets stora stjärna. Han fick där smeknamnet "Il Tulipano", tulpanen, då det var för dessa fagra blommor som Nederländerna var mest känt på den här tiden. I mitten av 1952 köptes han av Torino, där det dock inte blev någon succé på grund av en knäskada. Istället bar flyttlasset till spanska Valencia där han genast blev mycket populär och en av de största stjärnorna i landet tillsammans med Real Madrids Alfredo Di Stefan och Barcelonas Ladislao Kubala.
Efter problem med hälsan flyttade Wilkes hem till Nederländerna 1956. Han valde klubben VVV från Venlo där han fick en lön på 50 000 gulden per år. I och med återkomsten kunde han också återigen börja spela landslagsfotboll men den nederländska fotbollen var inte professionell nog för Wilkes som efter två säsonger återvände till Spanien för en säsong som spelande tränare i Levante. Avsked till fotbollen tog han genom att spela i Xerxes fram till 1964.
Faas Wilkes var den förste nederländske spelaren att visa upp sin fotbollsförmåga även utanför hemlandet. Han etablerade landet på fotbollskartan och även om landslaget inte fick några stora framgångar så skulle detta bli betydelsefullt för andra nederländska spelare, som utländska klubbar vågade satsa allt mer på tack vare Wilkes goda rykte.
I landslaget gjorde Lensta 33 mål på 47 landskamper medan Wilkes hade ett än mer imponerande facit. Än i dag är han den tredje bästa målskytten i landslaget genom tiderna med sina 35 fullträffar på 38 matcher.
Den tredje spelaren från den gyllene trion var Kees Rijvers som höll till på mittfältet. Också Kees blev utlandsproffs tidigt då han flyttade till Saint Etienne 1950. Karriären började dock i NAC och Breda-sonen hoppade under karriären flitigt mellan spel i Nederländerna och spel i Frankrike. I Saint Etienne, som han tillhörde vid tre tillfällen, är han en legend av stora mått och tack vare sin treåriga sejour i Feyenoord är han också ett populärt namn i Rotterdam.
Till skillnad från Lenstra och Wilkes blev Rijvers dessutom en mycket kompetent tränare. Under en åttaårig period i PSV på sjuttiotalet lyckades han vinna ligan vid tre tillfällen och dessutom vann man UEFA-cupen 1978. Två år senare lämnade han oväntat PSV för att rädda FC Beringen kvar i den belgiska högstadivisionen. Det något märkliga valet följdes av ett mer logiskt sådant, Kees blev förbundskapten för det nederländska landslaget. Utnämnandet var populärt bland de holländska spelarna, bland annat ville Johan Cruijff återvända till landslaget efter tre års nobbande, men den vrånge legendaren ångrade sig då han inte var intresserad av att spela i en tröja som sponsrades av Adidas.
Rijvers använde sig inledningsvis mycket av avdankade spelare som på 70-talet uträttade storverk för Nederländerna. Det tog dock inte lång tid innan han istället påbörjade det föryngringsarbete han är mest känd för att ha åstadkommit. Från det lag som under Rinus Michels vingar 1988 skulle vinna EM hade Rijvers låtit åtta av de mest framträdande spelarna debutera; bröderna Koeman, Frank Rijkaard, Adri van Tiggelen, Jan Wouters, Marco van Basten, Ruud Gullit och Gerald Vanenburg fick alla för första gången prova på landslagsspel under Rijvers tid som förbundskapten.
Resultatmässigt gick det sämre. Man missade snöpligt VM 1982 efter en förlust mot Frankrike i en avgörande kvalmatch. EM 1984 lyckades man heller inte nå, då Spanien efter en 12-1-seger mot Malta klarade sig vidare på målskillnad. I oktober 1984 avgick Rijvers efter att ha förlorat den första kvalmatchen (mot Ungern) till VM 1986. Den främsta anledningen var dock inte förlusten i sig, utan att en grupp tränare ledda av FC Volendams Leo Beenhakker krävde legendarens avgång.
Därefter jobbade Rijvers några år som teknisk direktör i Twente innan han gick i pension, bara för att kort återvända till fotbollen under hösten 1994 då PSV behövde en tillfällig tränare för att ersätta sparkade Aad de Mos. Rijvers gjorde ett bra jobb, fick ordning på laget och lämnade i vid årsskiftet över till Dick Advocaat som fick ett bra lag att leka med.
På femtiotalet blev den nederländska fotbollen professionell. Det var ingen vacker övergång direkt. Förbundet, KNVB, stred med alla medel mot den givna utvecklingen. Ett konkurrerande förbund, NBVB, startades 1954 och efter ett år av påtryckningar gick KNVB med på att slå sig samman med NBVB och börja utformandet av en renodlad proffsliga.
