Holländsk fotbollshistoria - del 7
Svenskafans summerar den holländska fotbollshistorien.
Månaden innan hade finalen i Europacupen spelats. För första gången sedan 1973 nådde ett holländskt lag finalen i vilken PSV ställdes mot Benfica, efter att bragdartat tagit sig vidare på bortamål mot Real Madrid i semifinalen. Finalmatchen blev en tät historia mellan två lag med defensiven som främsta egenskap. Benficas svenske anfallare Mats Magnusson hade det tufft mot den för PSV ännu ej flyktade Ronald Koeman och hans backkollegor kaptenen Eric Gerets och danskarna Ivan Nielsen och Jan Heintze.
Matchen gick till straffar där alla tycktes ha nerver av stål. Först i den sjätte straffsparksrundan kom den första missen, som också blev fatal för portugisernas. Hans van Breukelen räddade backlegendaren Antonio Velosos straffspark och såg till att Europacuppokalen hamnade i Eindhoven.
Samtidigt hade en revolution i Ajax precis nått sitt slut. Johan Cruijff, som tagit platsen som tränare 1986, lyckades inte bärga ligatiteln under sina två säsonger, men han tog laget till seger i holländska cupen och i Cupvinnarcupen. Det viktigaste han gjorde under sin tid i klubben var dock att uppdatera den ungdomsutbildning Rinus Michels skapat mer än tjugo år tidigare. När Cruijff lämnade laget för att ta över Barcelona fanns där dels en fungerande ungdomsversamhet och dels ett stort, tomt hål att fylla.
Leo Beenhakker, en stor inspiratör snarare än någon lysande taktiker, tog över 1989 och anlitade den ambitiöse Louis van Gaal som assisterande tränare. Beenhakker blir dock aldrig långvarig i sina klubbar och efter två år var han borta från posten, med nämnde van Gaal som ersättare. Året därpå skedde en till avgörande förändring då den mycket skicklige talangutvecklaren Co Adriaanse anslöt sig för att ta hand om lagets ungdomslag.
Det tog ett tag innan framgångarna kom. PSV var ligans bästa lag och hade gjort ett fynd i brasilianaren Romario som under fem säsonger bidrog med mål i tid och otid. Och när man säsongen 1992/1993 misslyckades med att bärga ligatiteln var Ajax ännu inte redo, utan Feyenoord stod som slutsegrare. När Romario slutligen flyttade till Barcelona sommaren 1993 hittade PSV inte omedelbart någon given ersättare, och många anade redan på förhand att det unga, talangfulla Ajax nu kanske skulle kunna ta chansen att springa förbi både PSV och rivalen Feyenoord, trots att man förlorat skyttekungen Dennis Bergkamp och framspelaren Wim Jonk.
Mycket riktigt blev det också så. Jari Litmanen tog över både Dennis Bergkamps roll som målskytt och Jonks roll som framspelare, men även svenske Stefan Pettersson, som gjorde sin sista säsong i laget, drog ett tungt lass även han. Den defensiva rutinen skulle en annan gammal storspelare ta hand om. Frank Rijkaard hämtades hem från Milan och blev omedelbart den försvarsdirigent Winston Bogarde, Frank de Boer och Michael Reiziger behövde bredvid sig för att kunna bli de diamanter de hade potentialen att bli.
Sommaren 1993 hade Van Gaal också plockat in två unga afrikaner. Nigerianerna Nwankwo Kanu och Finidi George bidrog genast med snabbhet och teknik. Säsongen blev en lång, hård kamp mot rivalerna Feyenoord, men Ajax slutade etta vilket gav Van Gaal arbetsro.
Trots Eredivisie-segern 1993/1994 trodde nog få att Ajax skulle kunna utmana Europa om den finaste medaljen av alla redan säsongen därpå. I gruppspelsfasen av Champions league gavs man en svår lottning med bland annat italienska Milan som motståndare. Kanske hade Europaspelet också slutat betydligt tidigare om man inte redan i den första matchen fått en så övertygande och självförtroendeingivande start. Ajax skulle möta Milan på hemmaplan och ställde upp med en mycket ung startelva. Orutinerade namn som Edwin van der Sar, Michael Reiziger, bröderna De Boer, Jari Litmanen, Edgar Davids, Finidi George, debutanten Patrick Kluivert och hypernabbe Marc Overmars skulle tillsammans med några få rutinerade herrar i form av Frank Rijkaard och Danny Blind ställa till problem för världens bästa lag, Milan. Det kändes inte sannolikt, men visade sig snart vara ett faktum. Efter en nervös första halvlek spelade Ajax ut motståndarna i andra halvlek. Ronald de Boer och Jari Litmanen hade snart gett holländarna en 2-0-ledning. Tack vare tillgång till en stark bänk kunde Van Gaal dessutom byta utan att tappa särskilt mycket. Edgar Davids sprang sig trött och in kom den ännu yngre påläggskalven Clarence Seedorf. Patrick Kluivert tröttnade även han, och in klev en landslagsman i form av Peter van Vossen. 2-0-resultatet stod sig.
Ajax tråcklade sig genom gruppspelet med mycket möda och stort besvär. I näst sista omgången fick man åka till Milano och återigen läxa upp de stackars italienarna som alldeles uppenbarligen saknade sin holländska trio som gett dem så mycket.
I kvartsfinalen mot Hajduk Split införde Ajax ett fint koncept som lämnade sig för dubbelmöten. 0-0 på bortaplan, därefter säker seger hemma med 3-0. I semifinalen trodde få på en upprepning då alltid lika skräckinjagande Bayern München stod för motståndet. Återigen lyckades Ajax spela 0-0 på bortaplan genom att hålla i bollen och därmed hindra motståndarna från att anfalla. Det unga, tekniska Ajax satsade på en melodi som innebar dominans genom överlägsen snabbhet och teknik. I hemmamatchen stod det alldeles klart att det var framtidens visa, för Bayerns mer kraftfulla lag hade inte en suck. Ajax vann med hela 5-2 och skulle nu möta Milan i finalen, ett Milan man definitivt hade ett psykologiskt övertag mot.
Milanesernas överlägsna rutin blev dock ett bekymmer för holländarna och det blev en mycket tät match. En förlängning kändes nära då inbytte 18-åringen Patrick Kluivert plötsligt fick ett läge mot Sebastiano Rossi i Milan-målet. Trots att han drogs i tröjan och fick bollen för långt ifrån sig lyckades han peta in bollen, och en närmast overklig match var avgjord. Planens yngste aktör fick avgöra med sex minuter kvar.
Även nästa säsong blev Ajax en kraft att räkna med i Europa. Den här gången gick man till final med ungefär samma lag som året innan, och åstadkom ungefär samma resultat. Man saknade nu Frank Rijkaard, som lagt av, och istället blev en annan veteran tongivande i backlinjen. Blind fick den fruktansvärt rutinerade Sonny Silooy bredvid sig.
Laget tog sig hela vägen till final där italienskt motstånd återigen väntade, den här gången i form av Turin-klubben Juventus. Ajax hade i gruppspelet visat styrka genom att gå obesegrade, bland annat efter två vinster mot spanska giganterna Real Madrid. I kvartsfinalen slog man ut Borussia Dortmund och efter en bragdmatch på bortaplan i Panathinaikos lyckades man även ta sig förbi semifinalen, trots förlust med 0-1 i hemmamötet.
Juventus tog tag i finalmatchen från start. Det tog bara tolv minuter innan livsfarlige Fabrizio Ravanelli gjorde 1-0-målet. Ajax såg pressade ut och spelade ganska krampaktigt. Ett par minuter innan halvtidsvilan visade dock Litmanen återigen vilken fantastisk fotbollsspelare han var genom att från ingenting åstadkomma kvitteringen. Andra halvlek blev ett ställningskrig. Van Gaal satte in rutinerade mittfältaren Arnold Scholten istället för Frank de Boer för att öka pressen, och det gick vägen men vidare många målchanser skapades inte. Matchen gick till straffläggning där italienarna genast fick övertaget då Ciro Ferrara satte sin straff medan Edgar Davids missade sin. Samtliga skyttar satte sedan sina straffar, fram till den fjärde straffrundan då Sonny Silooy misslyckades med att förvalta sitt läge. Juventus var Champions League-mästare och en era var över.
