Krönika: VM - en räddning för oss "fotbollsidioter"
Dessa tråkiga veckor med reprismatcher eller ännu en vardagskväll med världens äldsta program, Äntligen hemma, är snart över.
Det är som att tiden stannar upp. Allt blir inget och vardagen känns tom. Klockan 15 varje söndag, eller vid 16 varje lördag har alltid varit bokade för fotboll. Det har inte spelat någon roll vilka som spelar, utan det har gått per automatik att man har suttit med tipskupongen i högsta hugg och kanske något gott att dricka i tevesoffan. Spänningen, nervositeten, besvikelsen och glädjen har uteblivit. Man har känt sig ryggradslös och svag.
Jag har försökt klura ut en utväg och hitta någon annan sysselsättning. Resultatet: chack, kortspel och diskussion om jordens undergång med farfar.
Ni kan kalla oss ”fotbollsidioter” eller ”nördar” för den delen - inget fastnar. Självklart kan vårt agerande: att spendera flera timmar per vecka genom att titta på 22 killar som springer runt och sparkar på en boll, anses sjukligt.
Men vi gillar det, vi gillar det.
Tevesoffan är inte längre min. Inte heller fjärrkontrollen prenumererar jag på längre. På så sätt är sommaren en lidelse i många olika steg.
Första steget är erkännandet att ligorna verkligen är över.
Det andra är att inte missa något av silly season-rykterna, vilket gör att solen får ursäkta och min vita (tvätt)bräda står sig allt vitare. Det är inte direkt så att folk kommer fram och undrar om jag har varit utomlands, i så fall tror de jag har rest norr ut. Problemet är då när man berättar att man bor i Sverige…
Steg tre är nedräkningen till ligorna börjar. Och för att göra lidelsen mindre så säger man countdown, som ger den här extra känslan att de utländska ligorna snart sparka igång. För Allsvenskan ses bara som ett förspel, en underhållning av något som man är smått intresserad av. Ungefär som att gå på teater när man är filmintresserad.
Förra året var Confederations Cup en del av räddningen. Men dock inte tillräcklig.
Men äntligen kan jag slippa att se när Martin Timell ska förklara med sin alltför anfådda röst, eller slippa se Champions League-finalen mellan Milan och Liverpool från 2005 för 72:a gången på två veckor.
Chipsen kan jag dela med mig av, kanske en och annan jordnöt också. Men fjärrkontrollen och tevesoffan förblir min från och med fredag klockan 16 och en månads tid framåt. Äntligen kan jag vråla mig hes i soffan och känna besvikelsen när den sista matchen på kupongen går åt pipan. VM är en räddning för oss ”fotbollsidioter”, och förhoppningsvis kan jag vid ett segermål hoppa upp ur soffan, öppna balkongdörren och kasta av mig tröjan och skrika, och kanske (men bara kanske) då kan solens strålar träffa min kropp och gör mig gyllenbrun. Åtminstone röd och färgglad.
Countdown: cirka 2 dagar, 6 timmar och 40 minuter
