Artem Dzjuba - Rysslands Ibrahimovic
I yngre år kallades han för ”den ryska Ibrahimovic”, och även om det inte blivit någon Zlatan av honom har Artem Dzjuba de senaste säsongerna börjat skapa rubriker även på planen. Med 23 mål på sina 36 senaste ligamatcher är han Rysslands bästa målskytt det senaste året och nu höjs fler och fler röster för att han ska vara förstavalet i landslaget.
Nyss fyllda 20 år så verkade Artem Dzjuba få sitt stora genombrott i Spartaktröjan en decemberkväll i London. Med två mål på White Hart Lane mot Tottenham i Eurpoa League visade Dzjuba upp de kvalitéer som fått vissa experter och tränare att lyfta fram honom som en av Rysslands allra största talanger. De hade rätt, men dessvärre klarade inte Dzjuba själv av förväntningarna.
2009 var tänkt att bli säsongen då Dzjuba skulle få sitt stora genombrott i Spartak Moskva. Men pressen som kommer med att dra på sig den röda tröjan är inte helt lätt att hantera. Speciellt inte om man bara är 20 år. Dzjuba hann bara med två mål under säsongen innan han lånades ut till Tomsk under sommaruppehållet. Men det var inte enbart på sportsliga grunder. För även om Dzjuba hade svårt att slå sig in i Spartaks startelva hade han fått hyfsat med speltid och hade säkert fortsatt spela var tredje match under hösten om han blivit kvar. Men nu var det en incident under ett träningsläger i Österrike som fick Spartak att tänka om.
Efter ett träningspass märkte dåvarande lagkamraten, Vladimir Bystrov, att det saknades pengar som han lämnat på sitt hotellrum. Samma summa som Bystrov saknade ertappades i Dzjubas fickor och även om Dzjuba än idag står fast vid att det var någon som gjorde det för att sätta dit honom, är det få som köper hans version.
Spartak tog Bystrovs parti och Dzjuba skickades till Tom Tomsk på lån. Det första halvåret i Sibirien blev ingen större succé, men 2010 blev han kvar i klubben och då började han också leverera. Den då 22-årige Dzjuba gjorde 10 mål på 22 starter och med Bystrov såld till Zenit kunde Spartak förbereda för att ta hem sin anfallstalang. När den ryska ligan sen gick över till höst/vår under säsongen 2011/2012 gjorde Dzjuba hela 37 starter för sitt Spartak, men trots att han gjorde mål i två derbyn mot CSKA, totalt kom upp i 11 mål (hans då högsta notering) samt fick göra sin landslagsdebut så var han en av dem som fick klä skott för ännu en misslyckad Spartaksäsong.
2012/2013 blev det endast fyra ligamål för Dzjuba som såg ut att ha kört fast. Pressen på att leverera i en klubb som Spartak Moskva, som trots sin titeltorka förväntar sig att vinna ligan varje säsong, var helt enkelt för stor. Dzjuba är inte den första som inte klarat av det, och definitivt inte heller den sista. Spartak slutade den säsongen på en femteplats, 13 poäng efter rivalen CSKA och vid flera tillfällen under året konfronterades spelarna av uppretade supportrar. Dzjuba skapade rubriker när han efter en match skällde ut en supporter som kritiserade honom och laget.
Även om Dzjuba fick hyfsat med speltid under dåvarande tränaren, Valerij Karpin, menade han själv att han inte kände något förtroende alls. ”Karpin vill att jag ska ruttna bort på bänken”, sa en lite väl frispråkig Dzjuba och om han tyckte att förtroendet var lågt innan det här mindre genomtänkta uttalandet, var det givetvis ännu lägre efteråt.
Karpin hade då tagit över mitt under säsongen efter att Unai Emery fått sparken. Även det en tränare som Dzjuba uppenbarligen inte drog jämnt med. Efter 1-5 förlusten mot Dinamo fick Dzjuba frågan från en journalist om vad som gick fel, anfallaren svarade ”du kan fråga den där obetydliga tränaren vi har”.
Dzjuba skickades sommaren 2013 på lån till Rostov och även om vissa experter faktiskt nämnde honom som en kandidat till ”årets värvning” redan innan säsongen var det nog ingen som kunde förutspå utvecklingen han skulle få under tränaren Miodrag Bozovic.
För även om han fortfarande missade givna målchanser, och även om han såg sådär provocerande ointresserad ut som han (och många andra ryska fotbollsspelare kan göra) stundtals kan göra – var det en helt annan spelare som drog på sig Rostovs tröja. Det var inte bara hans 17 mål på 28 ligamatcher som sköt Rostov till deras bästa placering i ligan någonsin. Utan det var det hårda arbetet som ensam targetforward, det stora ansvar han tog och med det självförtroendet han helt plötsligt hade som verkligen stack ut. Dzjuba har i intervjuer sällan tvivlat på sin egen förträfflighet, men i Spartak var det endast vid få tillfällen som han visade samma självförtroende ute på planen. De gånger han skapade mest rubriker var när han beskrev sina tränare, speciellt Valerij Karpins träningsmetoder.
– Det är som att vara i ett fängelse, menade Dzjuba. Jag lovar, det har aldrig dragits ett skämt på våran träningsanläggning. Stämningen är väldigt dålig.
Medan han i Spartak kunde gräva ner sig fullständigt efter en missad målchans, medveten om att det fanns en annan spelare på bänken som kunde ta hans plats, körde han på som om ingenting hade hänt i Rostov och Dzjubas tid i klubben är ett bevis på vad förtroende från tränaren kan betyda.
Som den bästa ryska målskytten i ligan 2013/2014 kändes han given i Fabio Capellos VM-trupp. Därför var det extremt överraskande att se namn som Fedor Smolov & Maksim Kanunnikov väljas före Dzjuba.
Kanske var det hans usla insats i kvalet mot Nordirland som fick Capello att tvivla? Under Dick Advocaats tid hade Dzjuba också nämnts som en potentiell startspelare i landslaget, men Advocaat ogillade anfallarens dåliga rörelse och låga arbetsförmåga och lämnade honom därför utanför truppen. Vissa journalister som följer landslaget menar att det var just den loja arbetsinsatsen mot Nordirland som strök Dzjuba från VM-truppen. Capello menade att han tog med de spelarna som var i bäst form, men den troligaste förklaringen kom nog i dagarna från Fedor Smolovs agent, som menade att Dzjuba petades för att Capello ville satsa på Kokorin som ”nia” och inte ville ha någon tydlig konkurrent på den positionen som kunde störa Kokorins fokus. Då var det bättre att ta med en medelmåtta i Smolov, som dessutom är nära vän med Aleksandr Kokorin.
Artem Dzjuba fyllde 26 i somras och är sannerligen ingen talang längre. Utan ska han ens vara i närheten av att leva upp till förväntningarna som en gång fanns kring honom var det dags att leverera på högsta inhemska nivå. Efter låneperioden i Rostov och petningen från VM laddade han för en ny sejour i Spartak, och nuvarande säsong var definitivt sista chansen för honom att bli den givna anfallaren i sin moderklubb. Och det har sannerligen börjat bra.
Murat Yakin har från sin första dag i Spartak visat vem som är hans förstaval på positionen och Dzjuba har fortsatt från där han slutade i Rostov. Sex mål på de åtta första matcherna samt mål efter bara 20 minuter på planen i Rysslands inledande EM-kvalmatch mot Lichtenstein. Det är på många sätt en helt annan Dzjuba som kommit tillbaka från Rostov, men hans frispråkighet finns fortfarande kvar. Efter 1-1 matchen hemma mot Terek Groznyj sågade han de ryska domarna och menade att det finns en anledning för att de sällan dömer stora Europeiska matcher.
- Kolla på honom idag. Det är 40-50 felaktiga beslut. Han dödar matchen fullständigt, sa Dzjuba i TV-intervjun strax efter match och hur han lyckades undkomma böter eller avstängning för den intervjun är svårt att förstå.
Och så var det då ryktet som ”Rysslands Ibrahimovic”. Likheterna är inte speciellt många. Även om Dzjuba är lång och rätt så frispråkig är det inte mycket i spelet som får en att tänka på Zlatan när man ser Dzjuba spela fotboll. Men det var så han beskrevs av entusiastiska journalister och tränare i yngre år, och Dzjuba har fått leva med stämpeln sen dess. Efter stormötet mot Zenit för några veckor sedan fick den belgiska mittbacken, Nicolas Lombaerts frågan om vad han tyckte om likheterna mellan spelarna.
”Det går inte ens att jämföra. Hade Dzjuba varit i närheten av Ibrahimovic hade han inte spelat i Spartak”.
Lombaerts beskrivning är nog den mest korrekta, men man ska ändå inte förminska den utvecklingskurva som Artem Dzjuba haft de senaste 15 månaderna. Från en loj och arrogant forward till landets bästa målskytt och nu verkar även Fabio Capello ha insett att Dzjuba är för bra för att ställas utanför landslagstruppen. Om han startar mot Sverige återstår att se, men oavsett vilket så är han i landslaget för att stanna den här gången. Och att det är en mer harmonisk och glad anfallare idag än den som lämnade Spartak våren 2013 bekräftade Dzjuba själv i en intervju nyligen.
- Jag försöker alltid att vara glad & positiv. De säger att ett skratt förlänger livet, och i så fall är jag odödlig.
