Mina 5 bästa EM-minnen
SvenskaFans.com utsände reporter Elvedin Basic listar fem av sina bästa EM-minnen den här sommaren.
Mina fem bästa minnen under EM 2016
5. De brittiska öarna
Vi börjar där allt helt enkelt började. Vi går på det som vi nog alla kommer att bära med oss till Ryssland VM 2018. Kravallerna, slagsmålet, kaoset i Marseille och i Lille. Kalla det vad ni vill. Engelsmännen gick igång mot ryssarna och det blev en fight som satte sin prägel på mästerskapets inledning.
Sedan är inte alla bråkstakar på de brittiska öarna utan vi har människor som vill starta fester, glädje i omgivningen och helt enkelt supporta sitt land. Jag pratar givetvis om Irländarna och Nordirland. När svenskarna inte kunde dricka tillräckligt var det irländarna som hjälpte dem, när belgarna hade problem med sina sånger var det irländarna som lärde dem. När vi helt enkelt skulle gå ut i stan och känna på temperaturen var det Irländarna som höll i graderna. De var överallt och stod för den vackra stämningen.
Många kommer nog också att minnas Nordirländarna som spred vidare låten om Will Grigg, ett fenomen som slog till med ett under på sociala medier men som i Frankrike satte sig på alla människors hjärnor. Alla sjöng den. En låt som symboliserar det vackra med EM.
4. Sagorna som skrevs
Island visade inte bara att bollen var rund, utan också att det här mästerskapet var för dem. Deras äventyr från kvalet till kvartsfinalen mot Frankrike är en saga som islänningarna kommer berätta för barnbarnbarn..ni fattar. Underdogs blev ett ord som blev populärt och ingen trodde på dem vilket gjorde bragden ännu större. Vulkan-firandet kom också att bli en viktig symbol för EM när alla började tillämpa det efter Island.
Wales ville heller inte vara sämre som tog det ett steg längre. Tills semifinal lyckades Bale skjuta sitt landslag till helt oanade höjder, som de ens själva inte kunde tänka. Tränaren Coleman trodde på sina idéer och skrev Walesisk historia.
Debutanterna Albanien. När jag besökte Lens var det en stor invasion av albaner. De gjorde sitt första mästerskap och atmosfären på plats var obeskrivlig. Överallt fanns dem, dansandes, sjungandes och hoppandes. Stoltheten hos albanerna glänste och det lyste upp orten Lens som såg väldigt död ut (utan albanerna). Efter två förluster slutade det med en seger och sent avgörande av Armando Sadiku i Lyon vilket ingen kommer att glömma, och vilket alla kommer att minnas. Åtminstone albanerna.
3. Sveriges resa
Besvikelsen på Stade France. Ilskan i Toulouse. Tomheten i Nice. Kort och gott fick alla vi de svenska supportrar lida genom mästerskapet med det svenska landslaget. Supportrarna var överträffliga med följet, sångerna och stämningen. Men det var Zlatan, Hamrén och gänget var ”party-poppers” och gjorde att huvudnumret på festen var katastrof, och att festen redan fick bryta efter gruppspelet. Lite som när föräldrarna kommer hem dagen från semestern dagen innan de sa, och du anordnade en stor hemmafest. Japp, it didn't go well, kan vi säga.
På något sätt kommer jag minnas matchen mot Belgien som Zlatan Ibrahimovic sista match i landslaget, tillsammans med Isaksson och Källström. Det var värt biljetten.
2. Arrangemanget
Det går inte att inte ta upp Uefas roll som värd. Det var ett smart val av det stora organet att välja Frankrike som värdland för att det inkluderade människor på ett helt annat sätt, än vad framtidens Ryssland och Qatar kommer att göra.
Säkerheten var hög precis som förväntat. Ibland kändes det till och med som att säkerheten svek men ännu en gång, vi är bara människor och självklart har polisen och de franska säkerhetsstyrkorna ett stort ansvar, men samtidigt var det ofta otroligt stora mängder av människor som skulle korsa vägar, arenor eller fanzones. Ingen dog och någon kanske skadades, vilket är ett godkänt betyg för det franska säkerhetssystemet.
I Frankrike gillar de inte engelska och myten om att de kan men inte vill prata dog ut nu under sommaren. Alla som jag träffade ville prata och de som inte ville prata hänvisade till att de inte kunde (jag kan prata franska också) och det syntes, speciellt när TV-Studierna på TF1 eller M6 hade dubbat alla spelar-intervjuer med franska tolkar.
Över en helhetsbild kändes arrangemanget som väldigt snyggt och professionellt.
1. Närvaron
För mig var det debut i mästerskapssammanhang och närvaron var något jag kommer minnas så länge jag lever.
Att få se Frankrike ta sig till final var obeskrivlig på det sättet att man behöver vara på plats för att känna det. De räcker inte med att se bilder eller rörlig material via TV/Internet. Jag pratade dessutom med många fransmän och att få bara lyssna och lära känna deras tankar, mentalitet och syn på fotbollen var helt obeskrivligt.
Att få se Portugal med Ronaldo i spetsen harkla sig genom hela mästerskapat till guld var en unik syn. Många hatade dem, ingen trodde på dem och bara det egna folket visste att de kunde gå hela vägen. ”Vi skiter i vad folk säger om oss, vi älskar vårt lag och land” sa en portugis när vi stod i kön in till semifinalen mellan Wales-Portugal. Också en mentalitet som är unik av sitt slag och att få uppleva det var lärorikt.
Cristiano Ronaldo är mer aktiv vid sidlinjen än vad Erik Hamrén var på alla sina år i Svenska landslaget.
— Elvedin Bašic (@Ghananen) July 10, 2016
Att få stå med de svenska supportrarna och bära laget gav rysningar som blir värda att minnas. Sverige må va ett litet land i jämförelse med alla andra stornationer, men när de väl var match var vi större än belgarna, italienarna och i lika stor storlek som Irland. Det var mäktigt.
Att få dela samma tröja med islänningarna och se en saga i realtid var ännu större. Det kändes som att hela den vulkaniska ön hade kommit till Frankrike och i Nice inför matchen mot England. Även om det var Islands första gång uppförde sig alla islänningar exemplariskt och man kunde tro att supportrarna var rutinerade. Lugna, harmoniska men ändå vulkaniska när det gällde.
Att få tåga in i min EM-debut med den Albanska EM-debuten var också en triumf. Stor fest.
Att få sjunga sånger och dela en glädje med alla supportrar på EM-resan kom att visa mänsklighetens fina sida. Trots att jag höll på Sverige, hade på mig en isländsk tröja och älskade Italien behandlades jag som en människa, och fick vara med alla de olika länders supportrar och sjunga deras sånger har gett nya perspektiv på människoliv.
Att få besöka alla EM-städer gav mig en större och komplexare bild av Frankrike. Från metropolen Lille, genom arbetarklassens ort Lens, via internationella Paris, ner till vinlandet Bordeaux, öst ut till högklassiga Lyon, förbi St Etienne, vidare till Rosengård-light Marsielle och till slut komma längst ner till Nice, vilket var rätt nice. En lång resa genom Frankrike som hamnar som en oförglömlig resa.
Mitt EM.
Elvedin Basic.
**Nu vill vi veta vilket ditt bästa EM-minne är, kommentera här nere och motivera varför det är just ditt bästa EM-minne?