Beau Jeu-bloggen: The day after
Ber om ursäkt för att det aldrig kom något blogginlägg efter matchen i går, men det utbröt fullt kaos på gatorna utanför arenan och vi var inte hemma förrän strax efter ett på natten. Efter att ha rest hela dagen och inte ätit något på nästan ett dygn var det sängen som gällde när vi trötta och hungriga stapplade in på hotellet.
Vi kan väl ta det från början. Precis som på alla andra orter vi varit så mötte regnet oss även i Lyon. Det är svårt att få en rättvis bild av en ny stad när vädret är så dåligt, men det finns inte mycket att göra åt. Det lilla vi fick se på vår färd mot hotellet var i alla fall lovande.
Efter att ha slängt av väskorna och försökt ansluta till hotellets Wi-Fi, som inte fungerade särskilt väl, begav vi oss ut mot Stade de Lyon för EM:s osexigaste match – den mellan Albanien och Rumänien. Innan jag ger mig i kast att berätta om den vill jag passa på att rikta skarp kritik mot Frankrike och deras internetuppkopplingar. Det är 2016, om ni missat det, fransmän.
Nåväl. Stade de Lyon var nästa som gällde, men det var under ett tag nära att vi började bege oss ut till Stade de Gerland istället. Man har ju liksom det namnet inpräntat i bakhuvudet när det kommer till Lyon. Den klassiska gamla arenan har bytts ut mot en sprillans ny belägen i andra änden av staden och första känslan man fick när man såg den torna upp sig var wow-känslan. En majestätisk pjäs placerad på en konstgjord kulle.
Precis som när vi var i Lens för att se Albanien mot Schweiz för någon vecka sedan var det albanerna som dominerade utanför arenan. De kan verkligen det där med att skapa stämning och är förmodligen det landslag med de stoltaste supportrarna. Överallt såg man den albanske flaggan med den svarta örnen och antalet albaner som inte var iförda matchtröja, halsduk och den vita symboliska hatten var lätträknade.
Vi körde i sedvanlig ordning en livesändning utanför arenan för att sedan kliva in. Om den var mäktig från utsidan var det inget jämfört med hur det var att se den inifrån. Bortsett från Stade de France, som lär bli svårslagen, tar Stade de Lyon priset som den häftigaste arenan så här långt. Ett modernt skrytbygge som de verkligen lyckats med.
Som jag nämnde lite längre upp i inlägget var det här mästerskapets osexigaste match, men trots det var läktarna någorlunda välfyllda bortsett från den ena långsidan. En hel del britter hade tagit sig till arenan, vars England i dag möter Slovakien i grannstaden Saint-Etienne. Men naturligtvis var de inte fler i antal än albanerna.
Redan efter tio minuter hade båda lagen haft ett par avslut vars och sorgligt nog var det nog för att bräcka båda Sveriges matcher tillsammans så här långt rent underhållsmässigt. Och det säger inte lite.
Framför mig satt ett gäng rumäner som införskaffat sig uppblåsbara klappor, som de inte var rädda för att använda. Ljudet när de slås mot varandra är i samma klass med vuvuzelorna för sex år sedan i Sydafrika, som bekant blev ett hatobjekt under turneringen. Tack och lov fick Armando Sadikus historiska mål tyst på dem då de under halvtidsvilan tömdes på luft, veks ihop för att sedan packas ner i den medhavda ryggsäcken.
På tal om historiskt mål så kan ni bara gissa hur glada albanerna blev när bollen ÄNTLIGEN gick i nät för dem. Jag har imponerats av Albanien under mästerskapet, men i avslutsfasen har skärpan minst sagt saknats. Så det var ett förlösande mål för hela nationen och det firades av såväl spelare som fans.
Rumänien trummade på under den andra halvleken, men hade förtvivlat svårt att överlista Etrit Berisha. Ett rungande skott i ribban var det närmsta man kom, men det här var Albaniens afton.
Efter slutsignalen visste glädjen inga gränser. Det vrålades, jublades och sjöngs och så höll det på fram till det att vi kom in genom dörrarna på hotellet. Jag kan bara tänka mig hur det sett ut i Lyons centrum under natten, kan inte varit många albaner som gick till sängs innan solens första strålar visade sig. Hoppet lever än för vidareavancemang, även om chanserna inte är stora.
För Rumäniens del är festen däremot över. Jag hade tippat dem som mästerskapets största överraskning, och visst har de imponerat. Men i offensiven har det inte fungerat och det var just det de själva också fruktade innan de begav sig till Frankrike. Framtiden kan nog ändå vara ljus, bara man lyckas hitta någon som kan göra målen.
Det blev ett långt inlägg den här gången, men så blir det ibland. Just nu sitter vi på ett tåg på väg mot Marseille där vi ska hålla till de kommande dagarna innan vi, precis som många andra svenskar, beger oss till Nice. Solen sken faktiskt på oss i dag när vi lämnade Lyon och mina förhoppningar är att vi ska kunna få njuta mer av den väl framme vid sydkusten. Något annat vore faktiskt en skandal.