Alltid samma visa från italienarna
Ett svar på Marcus Birros krönika inför matchen i morgon.
Vi har hört det så många gånger förut. "Trötta, holländska fördomar" och att Italien numera spelar någon form av gladfotboll. Vi har också hört att det är samma sak att spela bra och att vinna. Jag kommer ihåg mycket tydligt att Gazettan inför semifinalen i EM 2000 frågade ett antal fotbollexperter om vilken typ av match de förväntade sig. Samtliga experterna var av italiensk börd och svarade att det var den italienska offensiven som skulle avgöra matchen till italienarnas fördel, och att Italien skulle överraska Holland med att spela annorlunda och mer offensivinriktat jämfört med vad holländarna förväntade sig.
Men vad hände egentligen? Från matchminut ett spelade Italien precis på det viset som Cruijff, Rijkaard och folket visste att de skulle spela. På 120 minuter lyckades Italien skjuta fyra skott mot det holländska målet. Holland sköt i stolpen, missade två straffar och hade ett flertal bra chanser som Toldo klarade av. När matchen gick till straffläggning visste alla att Italien skulle undvika en förlust och så blev ju också fallet.
Så här åtta år senare är det holländarna som minns turneringen med störst glädje. Trots den extremt snöpliga förlusten minns vi Patrick Kluiverts hattrick, Frank de Boers frispark mot fransmännen och den fantastiska offensiven där kantspelarna gång på gång utmanade sina ytterbackar och passningsspelet på mitten, med Dennis Bergkamp i spetsen, flöt som en klocka tickar. Och vad kommer egentligen italienarna ihåg när de minns tillbaka på EM 2000? Wiltords och Trezeguets mål som sänkte dem i finalen. Den holländska finessen och det holländska skönspelet gör att vi får positiva minnen även i mästerskap vi inte vinner.
Samma sak har vi hört inför PSVs och Ajax matcher mot Milan. Det har signalerats att det kanske gick på 90-talet, men nu är de italienska lagen med på riktigt med modern fotboll, och nu har man efter Sacchis styre blivit en kraft att räkna med även offensivt. Och vad har vi fått se? Tillbakapressade italienska lag som levt på sin effektivitet och sin eviga ovilja att göra annat än det absolut enklaste och effektivaste.
Marcus Birro skriver att vi aldrig vunnit något över huvud taget. Så vitt jag vet vann vi EM 1988, för tjugo år sedan. Ett mästerskap gemene man minns för Marco van Bastens volleymål, men annars är det sällan det mästerskapet nämns i Holland. Spelet var nämligen riktigt dåligt och Michels fick aldrig rätt på laget den gången. Istället är det mästerskapen från 70-talet vi minns, diskuterar och njuter av.
Jag och Birro är egentligen generellt överens kring det holländska respektive det italienska tankesättet. Men Birro skriver en sak jag inte alls kan hålla med om:
"Hollandredaktionen tycker det är bättre att spela väl än att vinna. Men grejen är ju att spelar man väl, så vinner man. Alltså har Holland spelat tråkig och dålig fotboll genom alla tider."
Det bör förtydligas att Birros definition av att spela bra fotboll är att den leder till resultat. Min och många holländares definition är att det ska vara fantasifullt, offensivt, svindlande. I varje sekvens ska det ske någonting som kan leda till ett "ojojoj" eller en njutning, en rysning som inte ger med sig utan ett långt, högt vrål. Olika människor hittar olika tjusning i fotbollen. Det italienska perspektivet är att allt som leder till seger är bra fotboll, medan det holländska perspektivet är att dominans, fantasi och offensiv är lika med bra fotboll.
Förhoppningsvis kan det vi holländska fans definierar som bra fotboll vinna i morgon. En mästerskapsseger vore naturligtvis enormt för oss. Men det ska vara vackert också - något annat nöjer vi oss inte med, till skillnad från andra.
