Krönika: What a day for a daydream
Holland vann i kväll med 4-1, precis som i min dröm.
Livet är allt bra underligt.
I onsdag blev jag straffad, jag förlorade alla mina pengar, min framtid och mitt tomma straffregister. Jag var på en fest där jag aldrig tog chansen, en fest där jag lät världens chans slippra genom fingrarna på mig.
Men allting rättar till sig till slut.
Dagen har varit underbar från början till slut. Först var det skolavslutning där man fick en sista chans att under fullständig frihet fick träffa alla människor man ville säga hejdå till, ge en avskedskram. Jag fick se min käre rektor sjunga Summertime och ett par av mina lärare spela Zappas gamla Peaches en regalia.
Jag återvänder hem till mitt hus efter skolans slut och vad finner jag i min brevlåda? Ett nummer av Riksettan, tidningen som tar oss till övergivna bilismparadis, motell och annat. Jag läser igenom tidningen och har svårt att hålla mig för onani. Sedan går jag och lägger mig vid tolvsnåret och jag vet att allt är bra och att allt kommer att bli ännu bättre, fullständigt magiskt.
what a day for a daydream
what a day for a daydreamin boy
and im lost in a daydream
Oh ja, så underbart. Jag ligger där och drömmer om Gios fötter smattrande mot marken, likt en trumma, allt medan Sneijder och Van der Vaart spelar det vackraste fiolspelet sedan Celine. Och som om inte det vore nog har vi självaste Beethoven i spetsen, dirigerandes laget med sitt bollhållande, pekande och sin pålitlighet. Och i målet står ju Will Smith.
I drömmen finns inga motståndare, de existerar inte. Jag tänker inte en sekund på vilka som står för motståndet. Det är skitsamma, irrelevant. När Holland spelar fotboll som Holland vill spela fotboll spelar det ingen roll vem som står för motståndet. Det krossas med överlägsen teknik, outtömlig kreativitet och en fantasi som bara vi bjuder på. Cristiano Ronaldo och Leo Messi är briljanta spelare. De öser in mål, dribblar, håller i bollen, bjuder på tunnlar och överstegsfinter, men till skillnad från de våra kommer de aldrig att bjuda på något oförutsägbart. Ingen av dem kommer att, likt Willem van Hanegem, gå omkring i mittcirkeln en hel match bara för att någon sagt att de rör sig för lite. Ingen av dem kommer att med samma behärskade lugn plocka ner den där bollen från Frank de Boer och sedan skicka den vidare in i mål. Ingen av dem kommer testa en volley från omöjlig vinkel, ett skott från 50 meter eller en helt omöjlig jävla rörelse likt den Bergkamp gjorde mot Newcastle.
Vi kommer alltid att vara det mest intressanta laget att titta på.
I drömmen jag ligger där och drömmer så väggspelar mittfältet på ett sätt som fransmännen aldrig begriper. I min dröm är någon tio sekunder efter en avspark koncentrerad och på hugget nog att slå en passning till en Arjen Robben som trycker upp den i nättaket. I min dröm vinner Holland obestridligt, överlägset, som om det inte ens finns någon motståndare. Efter matchen klagar alla våra motståndare. Rumänerna gråter över en missad straff, italienarna över en korrekt offside (Del Piero var mycket involverad i spelet) och en nedslagen fransk kapten inser trots en lång, hård kamp att det inte var mer än rätt men att det kanske borde blivit något mindre marginaler.
Sen vinner vi EM-guld.
Vid sextiden vaknar jag upp och när det hela ett par timmar senare är avklarat slog det mig att hela drömmen stämmer med verkligheten. Ingenting kan stoppa oss den här gången. Ingenting.
I morgon ska först pojklaget jag tränar spela sin sista match för säsongen. Det ska bli skitkul. Därefter ska jag själv delta i Djingis Khans gårdsturnering, från klockan elva till klockan fyra. Och efter det ska jag tillbringa ett par timmar med en vacker, begåvad flicka innan jag slår mig ned i goda vänners sällskap för att titta på vår framtida kvartfinalsmotståndare, tillika mumsbit, Sverige.
Livet leker och det fina är att ingenting tyder på att det skulle vända någon gång snart.
Mot final!
