Holländsk fotbollshistoria - del 3
Svenskafans summerar den holländska fotbollshistorien.
Eredivisie blev namnet på den toppliga som från och med säsongen 1956/1957 varit nederländernas finaste. En rafflande säsong slutade med att det på den tiden mycket försvarsstarka Ajax tog hem segern före Fortuna '54. En del klassiska händelser kan noteras redan från den första säsongen, bland annat gjorde Ajax-legendaren Sjaak Swart sin debut. Sjaak kom senare att spela flest matcher genom tiderna i Ajax-tröjan med sina 463 framträdanden. Den första säsongen renderade också i ett rekord som stått sig till våra dagar. PSVs skyttekung Coen Dillen lyckades nämligen göra hela 43 mål under ligaspelet. En makalös insats från en spelare som aldrig fått den uppskattning han förtjänat.
Under femtiotalet tog nederländsk fotboll stora steg, men det dröjde till 60-talet innan de verkliga framgångarna infann sig.
Datumet då man kan övergå från att prata om nederländsk fotbollshistoria till att prata om holländsk sådan är den 22:a januari 1965, dagen då Rinus Michels tar över Ajax. Från och med det här datumet är det holländarna som formar fotbollen i Nederländerna. Amsterdam-födde Michels tar över ett lag i kris, och lyckas inte föra laget till något bättre än en trettondeplats, en förfärlig placering som man aldrig mer kommer att behöva konfrontera.
Michels börjar bygga ett nytt lag där ynglingen Johan Cruijff, som debuterat under Vic Buckingham vintern 1964, får stort inflytande över spelets flyt. Det nya Ajax-laget spelar en imponerande, offensiv fotboll där alla hjälper till i anfallen. Det är ett nytt sätt att spela fotboll, och det syns inledningsvis. Man vinner ligan säsongen 1965/1966, men det ska dröja länge innan man börjar prestera även på europeisk nivå.
Ajax sätter med sitt nya spelsätt en standard för hur holländsk fotboll i många år framöver ska se ut. Andra lag tar efter anfallsviljan och det optimistiska, publikfriande sättet att spela fotboll. Utbildningar anpassas efter Michels strategier, många tränare försöker i det närmaste kopiera taktiska drag och träningsmetoder.
Men laget är inte färdigt. Det saknas viktiga pusselbitar för att kunna utmana de europeiska giganterna. Sextiotalet övergår till sjuttiotal. Vänsterforwarden Piet Keizer som innan Cruijff var den stora stjärnan fortsätter att leverera mål, nu i samarbete med en farlig centerforward vid namn Dick van Dijk. Det stundtals obalanserade och alltför Cruijff-beroende mittfältet korrigeras genom värvningen av Johan Neeskens. Johnny Rep bidrar med snabbhet genom att som yngling bryta sig fram och ta en plats i högeranfallet. Ruud Krol intar sin långvariga roll som försvarsgigant, och samtidigt fortsätter rutinerade Sjaak Swart att spela bra.
1968/1969 viskar om vad som komma skall. Ajax går till final i Europacupen, men det är inget snack om att giganten den här säsongen heter Milan. Båda lagen tråcklar sig genom turneringen, ofta med små marginaler. Ajax har dock enklare motstånd och i finalen, där de eleganta, mer rutinerade italienarna vinner med 4-1, är det tydligt vem som ännu ligger längst fram. Det är en stor dag för holländsk fotboll, som nu visar sig på styva linan. Pierino Pratis hattrick skjuter gulddrömmarna i sank, men andra tider är att vänta.
En intressant anekdot från matchen är att fyra utländska spelare fanns på banan, varav två var svenskar. I Milan spelade nämligen Kurt Hamrin på mittfältet medan Inge Danielsson hade ungefär samma roll i Ajax.
Europaspelet sliter på det unga Ajax, mentalt såväl som fysiskt. Man vinner inte ligan, det gör istället rivalerna Feyenoord. På den här tiden fick bara ett lag från varje nation deltaga i den finaste av cuper, så den holländska representanten blev inte fjolårsfinalisten Ajax utan istället arbetarna från Rotterdam.
Feyenoord kom att bli det första holländska laget att plocka hem en europeisk pokal. I första rundan slog man Reykjavik med 16-2 över två matcher. I den andra rundan fick man göra det som Ajax inte klarade av; i sitt dubbelmöte med Milan vann man med 2-1 efter att ha förlorat den första matchen. Det avgörande målet gjordes av Wim van Hanegem med åtta minuter kvar att spela.
Samma resultat upprepade sig i kvartsfinalen mot Vorwarts Berlin. Återigen vände man i den andra matchen då Ove Kindvall strax efter halvtid gjorde 1-0, en ledning Henk Wery senare ökade på. Efter semifinal mot polskt motstånd var det dags för final mot skotska Celtic. Det blev en rysare av sällan skådat mått. Celtic tog ledningen efter 29 minuter då försvararen Tommy Gemmell fick in bollen inför 50 000 på San Siro. Fler försvarsmål var dock att vänta, kapten Rinus Israël i Feyenoord kvitterade blott två minuter senare. I backlinjen spelade för övrigt också Theo van Duivenbode, som under sommaren bytt klubb från Ajax. Således kan man säga att han fick sin revansch för finalförlusten tidigare än någon annan.
Matchen gick till förlängning och där gjorde svensken Ove Kindvall det som alla Rotterdam-bor beundrar honom för; med tre minuter kvar avgjorde han finalen mot Celtic då han sprang loss på en långboll och hann fram före målvakten. Egentligen var 1-1-målet mer signifikativt för Feyenoord, en massa nickade fram och tillbaka i straffområdet innan Israël använde all sin kraft och skallade in bollen. Feyenoord var ett mer fysiskt lag än vad Ajax var, bollarna skulle bara in, inte nödvändigtvis på ett snyggt sätt. Ironiskt nog blev man alltså den första holländska Europacup-mästaren utan att tillämpa det som ses som mest holländskt av alla fenomen; totalfotbollen.
