Lagbanner

Holländsk fotbollshistoria - del 6

Svenskafans summerar den holländska fotbollshistorien.

 Rinus Michels avgick från sin förbundskaptenspost och George Knobel, mannen som misslyckats i Ajax, tog över. Knobel hamnade genast i konflikt med flera av lagets stjärnor och i EM 1976 förlorade man i semifinalen mot Tjeckoslovakien.

Jan Zwartkruis tog sedan laget till VM 1978, där man dock ville ha en mer erfaren tränare. KNVB tillsatte då förre Feyenoord-tränaren Ernst Happel. Mästerskapet gick i Argentina och ett antal spelare tackade nej till att vara med, bland annat Johan Cruijff av orsaker som alltid varit oklara. Många har sagt att det handlade om interna konflikter i landslaget, men det sades även att Cruijff inte var intresserad av att spela i Argentina på grund av politiska skäl. I efterhand har Cruijff dementerat allt det där och istället sagt att det hade att göra med ett kidnappningsförsök året dessförinnan, vilket gjorde att han kände att han hade andra prioriteringar än man borde ha när man spelar ett VM.

En del spelare saknades alltså, även Willem van Hanegem och Jan van Beveren ville inte medverka. Den senare var trött på att vara landets bäste målvakt men ändå inte få stå i mål på grund av att Cruijff tyckte att PSV-spelare var mesiga. Van Hanegem hade liknande skäl; han förutsåg att han skulle få tillbringa mästerskapet på bänken.

Första matchen i VM 1978 spelades mot Iran och Rob Rensenbrink, kantspringare som tillbringade större delen av sin karriär i Belgien, gjorde hattrick. Förvisso kom två av målen på straff, men tre mål är alltid tre mål. Andra matchen blev en missräkning, 0-0 mot Peru var ingen nöjd med och när Skottland i sista matchen vann med 3-2 mot Holland kunde det ha blivit sorti, men man klarade sig vidare på bättre målskillnad.

Få trodde nu att Holland skulle kunna klara sig lika långt som 1974. Gruppspelet var svagt, och det saknades en härförare på mittfältet. Så småningom insåg man att det helt enkelt inte fanns någon Cruijff eller vice-Cruijff (van Hanegem) i laget, så spelarna började dela upp ansvaret på ett sätt som kom att resultera i ännu vackrare fotboll än den från 74.

I det andra gruppspelet började Holland med att krossa Österrike med 5-1. Johnny Rep hade lekstuga och gjorde två mål och Rob Rensenbrink fortsatte skjuta bra straffar. Därefter var det dags för ännu ett möte mot Västtyskland. Matchen slutade 2-2 efter att René van de Kerkhof kvitterat med fem minuter kvar.

Matchen mot Italien skulle avgöra om laget tog sig till final, och visst blev det så. Det började illa när orutinerade Erne Brandts gjorde självmål från sin backposition, men Ernie betalade själv för misstaget genom att kvittera tidigt i andra halvlek. Tungskjutande Arie Haan avgjorde sedan matchen med kvarten kvar och Holland var klara för sin andra raka VM-final.

Finalen mot Argentina blev en domarskandal. Argentinarna tilläts göra vad som helst utan bestraffning. Mario Kempes gjorde 1-0-målet efter 40 minuters spel, men Holland kämpade vidare och skapade mängder med chanser och borde även haft ett par straffar och farliga frisparkslägen. Man visade god moral och superinhopparen Dick Nanninga kvitterade med tio minuter kvar. I förlängningen gjorde Argentina två mål och Holland hade förlorat sin andra raka VM-final. På grund av att Argentina inför matchen försökt fördröja och förrycka matchstarten genom att klaga på Rene van de Kerkhofs bandagerade arm så vägrade holländarna att ställa upp på ceremonierna efter matchen. Domaren Sergio Gonella fick mycket kritik, även från så oväntat håll som från sitt eget hemland. En italiensk tidning skrev att Gonella dömde som om han ville bosätta sig i Argentina.

Efter ett framgångsrikt 70-tal blev inledningen på 80-talet en föryngringsprocess där många holländska legendarer i rask takt slutade för att lämna över till de yngre. Under åttiotalets första tre år debuterade många namn som är välkända i dag. Hans van Breukelen, Ruud Gullit, Wim Kieft, Frank Rijkaard, Gerald Vanenburg, Jan Wouters, Marco van Basten, bröderna Koeman och Adri van Tiggelen gjorde sin landslagsdebut under denna tid och var sedan med och vann EM-slutspelet 1988.

Det blev dock kostsamt inledningsvis, och då VM 82, EM 84 och VM 86 rann ut i sanden som resultat av bedrövligt kvalspel fick förbundskaptenerna lämna sin post en efter en. Först när Rinus Michels 1986 återigen tog kommandot blev det ordning och reda. Laget klarade sig genom kvalet till EM-slutspelet i Västtyskland 1988.

Väl där var många fundersamma över lagets kapacitet. Å ena sidan hade man nu tre riktigt stora spelare i form av Milan-trion Rijkaard-Van Basten-Gullit, å andra sidan såg kvalspelet stabbigt ut, för att inte tala om inledningsmatchen i slutspelet. Sovjetunionen stod för motståndet och holländarna fick finna sig i att besegrade. I dag minns vi matchen kanske bäst för att Michels valde att ställa över Van Basten till förmån för den förvisso mycket skicklige men knappast likvärdige Mechelen-forwarden John Bosman.

Inför nästa match förstod Michels att det krävdes förändring. Erwin Koeman och Marco van Basten tog steget in från bänken, och genast gick det bättre. Motståndarna England bjöd dock på tufft motstånd och träffade under första halvleken stolpen två gånger. Men istället var det holländarna som gjorde det första målet. Faktum är snarare än "gjorde" kan man säga att de "tog" målet. Det var knappast någon vacker fullträff nämligen, det krävdes en hård tackling från Rijkaard på storskytten Lineker, en duell mellan ruffige Gary Stevens och den inte särdeles ömsinte Ruud Gullit och en knepig träff på bollen med studs på försvarsben för att bollen skulle gå i mål bakom veteranen Peter Shilton, som för övrigt gjorde sin hundrade landslagsmatch i karriären.

Målet kom precis innan halvtidsvilan och var bara en försmak på vad som komma skulle. England kvitterade förvisso ganska snart, efter att Ronald Koeman och Frank Rijkaard inte lyckats hålla försvaret tätt från Bryan Robson. Engelsmännen skulle dock visa sig ha ungefär samma problem och Gullit utnyttjade en dålig rensning efter en frispark genom att passa till Van Basten som kunde göra att Holland återtog ledningen. Några minuter senare, med kvarten kvar av matchen, kom också det viktiga 3-1-målet då Van Basten efter en hörna från Erwin Koeman blev den förste att göra ett hattrick mot England sedan slutet av 50-talet.

I den tredje gruppspelsmatchen blev det mer besvärligt. Man skulle ju kunna tänka sig att Irland och England borde spela en likvärdig fotboll, men i försvarsspelet fanns där stora skillnader, skillnader som knappast passade Holland. Irländarna nickade i ribban i första halvlek och målet som föll och som gjorde att det blev holländsk seger med 1-0 var inte mycket annat än märkligt. Skicklige McGrath, som för övrigt var den som nickat i ribban i första halvlek, nickade bort ett inlägg. Koeman slog till bollen på volley och bollen studsade i marken innan Kieft fick huvudet på den och kunde säkra det holländska avancemanget.

I semifinalen mot Västtyskland hade holländarna chansen att ta revansch för förlusten fjorton år tidigare. För att inte tala om vilken revansch man hade att ta för kriget för fyrtio år sedan. Men tyskarna hade ett motvapen, trodde de. Ulrich Borowka punktmarkerade Ruud Gullit, som dock gjorde en av sina bättre matcher i den holländska landslagströjan. Punktmarkeringen gav Marco van Basten utrymme, något han inte lyckades förvalta i den första halvleken som var stel, nervös och direkt utan stora chanser. Andra halvlek började inte särskilt muntert för holländarna. Lothar Mattähus satte dit en straff och man hade ju lätt kunnat tro att det oranga laget nu skulle tappa fattningen och börja spela frustrerat. Så blev dock inte fallet, Ronald Koeman kvitterade från straffpunkten med kvarten kvar och strax innan fullt tid kom det avgörande målet på Volkparkstadion. Ronald Koeman hittade Jan Wouters som slog en enkel men bedövande effektiv boll till Van Basten som satte bollen enkelt i mål, precis som en målskytt ska göra. Holland var i final, mot motståndarna från första gruppspelsmatchen, Sovjetunionen.

Finalmatchen blev en tuff kamp, men det vi minns bäst är kanske Marco van Bastens mål. Det var dock inte där det började, det första målet gjordes nämligen av Ruud Gullit som nickade in bollen bakom Rinat Dassaev. En kraftfull nick till vilken Marco van Basten för en gångs skull stod som framspelare. En annan spektakulär framspelare var Arnold Mühren, en kvarleva från 70-talet som nu 37 år gammal gjorde sin sista match i landslaget, som hittade Marco van Basten. Skyttekungen befann sig i bortre delen av straffområdet, alla förväntade sig att han skulle ta ner bollen och spela in den på någon av de många kompetenta holländska straffområdesspelarna. Men istället väljer han att göra något som bara kan verka logiskt för den som verkligen tror att han kan göra det; Van Basten drar till bollen på volley från denna märkliga vinkel, och det psykologiskt mycket viktiga 2-0-målet är inne och det finns nu inte en chans att Holland ska släppa sin första titel. Mycket riktigt blev det också så att det första guldet bärgades, trots att Sovjetunionen fick en straff som Van Breukelen dock räddade.

Simon Berglind2008-10-31 22:00:00
Author

Fler artiklar om Holland