Resebloggen, Dag 6: Er gaat niets boven Groningen (sista blogginlägget)
Johan Dykhoff bloggar från sin fyra dagar långa fotbollsresa i Holland.
"What on Earth are you doing here?" frågade den unge servitören mig igår kväll, efter att jag på hans fråga om var jag kommer från hade svarat Sverige. Jag drog då min, vid det här laget ganska väl inrepeterade, historia om min bakgrund som student på universitetet i Groningen och att jag var i staden för att hälsa på. För den oinvigde kan det vara ganska svårt att förstå varför man som svensk åker på semester till Groningen.
När jag ansökte om utlandsstudier under sommaren 2011 var Groningen mitt sista eller näst sista val av omkring tio universitet (jag minns inte min ansökan riktigt i detalj, så här nästan fyra år efteråt). Man fick i alla fall göra en lista på universitet i utlandet som man kunde tänka sig att åka till under sin utbytestermin. Listan fick vara hur lång som helst och min lista bestod av någonstans mellan åtta och tio universitet. Groningen var typ nummer nio eller tio. Högst upp på listan hade jag skrivit mer exotiska platser som Singapore, Sydney och Hong Kong. När beskedet att jag hade erbjudits en plats i Groningen kom så var det därför med en viss besvikelse och det fick mig att fundera ordentligt på om jag verkligen ville studera utomlands. "Är det värt allt roddande som det innebär att flytta utomlands om man bara ska till Groningen?" tänkte jag ungefär. Med en god portion tvekan tackade jag i alla fall ja, och jösses vad glad jag är för det idag!
Det är häftigt när saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig få uppleva visar sig bli en riktig höjdare att se tillbaka på. Bara några månader efter att ha kommit hem från utbytesterminen i Groningen skulle jag se en av mina absoluta favoritartister, Joshua Radin, spela på Berns i Stockholm. Som förband hade han med sig ett brittiskt indierockband vid namn Scars on 45, ett band vars existens jag inte kände till överhuvudtaget när jag klev ur sängen den morgonen. En handfull spelade låtar senare hade Scars on 45 väckt så pass mycket intresse hos mig att jag efter konserten (där en överförfriskad tjej för övrigt rödvinskräktes så att det skvätte på mina nya ganska dyra vita skor) letade upp dem på Spotify och Youtube. Nu knappt tre år senare är Scars on 45 ett av mina absolut främsta favoritband. Poängen med den här jämförelsen är att det är häftigt att jag för fyra år sen aldrig i hela mitt liv hade trott att jag skulle bo i Nederländerna, än mindre Groningen, och därmed hade jag heller inte kunnat ana att Groningen skulle bli något av en favoritstad dit jag planerar fotbollsresor. På samma är det häftigt att utan förvarning bli så tagen av en helt ny musikalisk bekantskap att det blir ett av ens favoritband. Då kan man ta sig den lite svindlande funderingen "Vad som jag inte ens kan föreställa mig idag kommer att ha gjort stort avtryck i mitt liv om tre-fyra år?"
En annan liknelse som slår mig är den brittiske författaren Charlie Connelly, som bl.a. har skrivit reseskildringar från när han följer Liechtensteins landslag i kvalet till VM 2002 (rekommenderas starkt) samt en bok vid namn "Attention All Shipping: A Journey Round the Shipping Forecast" där han besöker alla platser som nämns i BBC Radio 4:s sjörapport. Jag minns ett videoklipp där han berättar om sjörapportsboken och utlovar en massa fakta som "you didn’t know that you didn’t know". Det citatet har jag tänkt en del på, för det finns onekligen väldigt mycket som man inte vet att man inte vet. Lite den vinkeln har jag gått in med när jag har gjort mina "Landet runt"-intervjuer på MLS-sidan, där jag intervjuar folk som verkar inom fotbollen på platser som man normalt inte associerar med fotboll. Folk som läser intervjuerna ska gärna tänka ungefär "Jag visste inte ens att jag inte visste något om fotbollen i Montana, men det var kul att få veta lite grann". Sjörapportsboken är för övrigt ytterligare en i raden av böcker som jag har köpt hem och sen aldrig läst klart.
"Er gaat niets boven Groningen" är en typ av slogan som turistbyrån i Groningen använder sig av i diverse marknadsföringssammanhang. Det är nederländska och betyder ungefär "Det finns inget bättre än Groningen" eller "Inget slår Groningen". Man kan även läsa in en geografisk vitsighet i det, eftersom Groningen ligger väldigt långt norrut i Nederländerna och ordet ”boven” betyder egentligen ovanför, så man kan tolka det som ”Det finns inget ovanför Groningen”. Jag har givetvis inte besökt alla städer i världen och kan således inte säga om någon eller hur många städer som slår Groningen, men det var med en god portion vemod som jag idag vid lunchtid promenerade mot tågstationen för att inleda resan hem till Stockholm. "Jag vill inte åka härifrån, jag vill vara här längre" kände jag. Det häftiga var också att det efter några timmars vistelse i Groningen nu i dagarna kändes helt naturligt att promenera runt där, som om jag aldrig hade åkt hem efter utbytesterminen för tre år sen. Om man åker till Groningen tycker jag för övrigt att man ska hyra/låna en cykel för att utforska staden. Jag märkte först sent igår kväll (dagen innan hemresan, alltså) att man kunde hyra en cykel på mitt hotell för bara omkring femtio spänn per dag, och det hade jag gärna gjort. Men det får väl bli nästa gång, för fler besök i Groningen kommer det att bli.
Vad tyckte jag om Rotterdam, då? Det är en väldigt annorlunda stad jämfört med Groningen. Dels är den drygt tre gånger så stor sett till antal invånare och dels är en stor del av Rotterdam relativt nybyggd. Under andra världskriget hade tyska bombplan den dåliga smaken att i stort sett helt radera ut centrala Rotterdam, vilket gör att det knappt finns några gamla hus där alls. Istället finns där en massa arkitektoniskt extremt vågade kontors- och lägenhetshus, många av dem säkert tjugo-trettio våningar höga, så det är en annan känsla att gå runt där jämfört med Groningen. Den gigantiska hamnen i staden gör också staden ganska säregen. Det finns muséer i Rotterdam på temat hamnverksamhet och sjöfart, men tyvärr hanns det inte med att gå på något sådant.
Vad gäller fotbollen så var båda matcherna som jag gick på som sagt ganska tråkiga, men båda arenorna är trevliga och jag kan absolut rekommendera besök dit. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – om man inte vill spendera en hel förmögenhet på en fotbollsresa så är Nederländerna ett kanonalternativ. Biljetterna är inte så dyra, landet är extremt lätt att resa i, alla kan engelska och matcherna brukar vara sevärda. Händelsefattiga matcher i nederländsk fotboll känns ju lika ovanligt som ett smart och välformulerat politiskt argument där ordet "svenskfientlig" ingår, så jag hade nog helt enkelt lite oflyt vad gäller fotbollen den här helgen.
Nu packar vi ihop den här resebloggen. Tack så himla mycket för att ni har läst. Det kommer alldeles säkert bli fler fotbollsresor till Nederländerna för min del och kanske kommer någon eller några att dokumenteras i bloggform.
