Redan på förhand gick Kroatien in som underdogs mot Frankrike. Redan innan matchen var man världsmästare i omvärldens ögon, och jag hade hävdat att jag skulle vara stolt oavsett. Jag håller fast vid detta, men fan. Fan, vad ont denna förlusten gjorde ändå.

Kroatien dominerar första halvleken. Man äger den totalt. Modric och Rakitic styr tempot och Kanté träffar sin första överman i detta VM, i just Modric. Man spelar kanske sin bästa halvlek under hela mästetskapet. Ändå står Frankrike med 2-1 i bagaget när andra halvlek börjar. Därefter visar Frankrike på mästarmanéer och avslutar matchen med en dödligt effektiv fotboll som Kroatien inte kunde resa sig ifrån trots Mandzukics tröstmål.

I mina subjektiva supporterögon finns det inte en chans i världen att Franrike ska ha straff. Perisic får bollen på handen i en uppenbarligen naturlig position. Efter att ha smält matchen någon dag såhär i efterhand och fått höra omvärldens reaktion. Från bl.a. Roy Keane, Klinsmann och Jonas Eriksson, så kan jag inte sluta måla upp en duk av olika scenarion och utfall som kunde inträffat ifall den argentinske domaren Pitana inte valt att döma den där förvånande straffen.

Det gror, växer och rotar sig. Det kommer aldrig troligtvis gå över. Men, när regnet lagt sig kommer även solskenen. Kroatiens fotbollslandslag har gjort 4,5 miljoner människor otroligt stolta och mer därtill, t.o.m. gett människor en hopp om vardagen och en tro på förändring.

Flera har börjat höja rösten. Om fotbollen klarar hålla denna höga klass, varför kan inte samhällssystemet göra det med? Varför ska Kroatien stå ut med korrumperade marionetter till politiker som besudlar samhället när landet har kapacitet till så mycket mer. Landslaget har gett ett helt land självtroende om att man kan åstadkomma så mycket mer.

Denna VM-final har sårat, givit glädje men också inspirerat ett helt folk. Det är en konstig känsla, jag känner mig bitter, men ändå så jävla glad och stolt.

Tack för allt vatreni!

Hajmo Hrvatska!