EM-Krönika: Dom är alla fantastiska
Många gånger har jag grubblat över hur vettigt det är att lägga ner sin själ i fotbollsintresset. “Att åtskilliga timmar nästan varje dag på ett eller annat sätt har anknytning till denna sport som är så dramatisk, lömsk och orättvis är inte friskt“, tänker jag då. Jag tittar på matcherna, diskuterar dom med kompisarna, tippar dom på bettingsidorna, tittar på dom igen, reasearchar dom till leda bland senasationsrubrikerna och analyserar dom här. Ibland vill jag inte - till slut kan jag, som så många andra, ändå inte låta bli. Sedan börjar det om, i en cirkel som inte tar slut. Ett moment 22 i ett moment 22.
Självfallet har dessa funderingar inte sällan kommit efter de tyngsta förlusterna. Och likt förplåtat, efter att ha samlat tankarna i några dagar, sitter man och försöker krama ur sitt hjärta här. Cirkeln ska nämligen slutas, klumpen i halsen ska försvinna och vardagen ska ta vid igen. Jag ska börja om för att orka med lömskheten och orättvisan ett tag till.
Nån matchrapport är matchen mot turkarna inte värd. Än mindre är det en matchrapport någon på redaktionen har mage att skriva just nu. Jag bjuder istället på en hypersubjektiv, komprimerad sammanfattning i ultrarapid.
Det var en spännande, bra match. Vi var bättre. Vi borde avgjort innan förlängningen. Turkarna hade tur. Bra lag har tur i stora mästerskap.
När Klasnic gör mål i den 119:one minuten tänker jag “Det är så typiskt mitt Kroatien”. När turkarna sedan kvitterar när vi redan passerat full tid plus tilläggstid med några sekunder vet jag med detsamma att mästerskapet för våran del är slut. När jag tittar på Luka Modric och hans ögon innan han lägger den första straffen är jag helt säker.
Först ekar det tomt i skallen, jag går på autopilot, är nästan apatisk. Sedan funderar jag på om jag ska skratta rätt ut. Situationen är bisarr, horribel och komisk på samma gång. Till slut tänker jag samma tanke igen. “Det är så typiskt mitt Kroatien”. Jag slutar tänka efter det. Min inre autopilot styr mig den närmsta tiden, jag kryper in i mig själv ett tag och struntar i omvärlden. Jag vill få svar på frågor som inte har några svar. Varför höll vi inte mer i bollen efter målet? Varför chansade vi med att anfalla för att avgöra när vi kunde slöspelat tills domaren blåst (Turkiet kvitterade när Kroatien anfallit, sprungit offside och Rüstü drog iväg en utspark mot vårat straffområde)? Cirkelresonemangen tar vid igen.
Något liknande har jag aldrig upplevt. Varken sett till hur matchen avgjordes eller dess kvardröjande effekter på mitt, och säkerligen många andra kroaters välbefinnande. Det var inte som EM 2004 där vi fick stryk av England med 4-2 och visste att vi var sämre. Vi förtjänade inte att gå vidare då. I EM 2008 var vi kanske bäst. I nära konkurrens med något enstaka lag är Kroatien som spelande lag bäst i detta mästerskap. Den insikten borde kännas ganska bra, men så fort jag tänker efter och konstaterar sanningshalten känns det bara ännu sämre.
Räddningen blir när jag tänker på hur hårt mina hjältar tar förlusten. Dom lider mer än mig. Det dom har trott på, jobbat för, investerat i, ansträngt sig för och velat ha så mycket under dom senaste åren försvann på några sekunder. Dom är fullständigt knäckta nu. Vi skulle inte slå San Marino en dag som denna. Jag tänker på hur Darijo Srna inte kan hålla känslorna i styr direkt efter matchen. Han gråter rätt ut, okontrollerat som ett litet barn bölar han.
“Jag tittade på fotbollsmatcher när jag var liten och kunde se hur spelarna grät efter vissa förluster. Jag förstod inte varför. Jag frågade mig hur någon kunde börja gråta på grund av fotboll? Nu har jag till slut förstått”…”Landslaget är heligt för mig, nationens stolthet. Folket lever för oss, såg ni våra fans i Österrike? När man tänker på allt det där är det klart att känslorna tar överhanden - för det mesta går dom inte att kontrollera.”
Genast känns det bättre. Jag är inte redo att friskförklaras, men en välbehövlig paus från fotbollsinfernot som mitt huvud genomgått de senaste veckorna kanske kan göra susen. Jag tänker på vilket ungt lag vi har och vilka talanger som fortfarande frodas. Jag tänker på framtiden. På hur vi kommer slå England igen i höst. Jag tänker på alla fans som lever för detta lag, och detta lag som lever för dess fans. Vilket fantastiskt land man har tur att komma från. Det känns ännu lite bättre.
Någon har sagt att den störste vinnaren är den som är mest rakryggad i nederlagets stund. Därför hoppas jag att Turkiet tar tillfället i akt och slår Tyskland i semin. Jag tror inte på det, men jag hoppas. Våra lag har trots allt många likheter. Tekniskt skickliga, starka spelare - en nation som hyllar sitt lag över allt annat och fullständigt kompromisslösa fans. Framförallt spelar Turkiet med hjärtat - något som mycket få lag i dagens penningstinna businessfotboll mäktar med att göra.
Jag får reda på att Ivica Olic är EM:s snabbaste spelare. Jag tänker att det är skit samma. Han är fantastisk. Dom är alla fantastiska. Lycka till Turkiet och på återseende England.