Krönika: Eduardo da Silva - det livsnödvändiga kroatiska kvalontet
VM-kvalet har inte varit den dans på rosor det brukar vara för det kroatiska landslaget. En naturlig formdipp sedan förra sommarens EM-urladdning förklarar en del av läget, men inte allt. En närmare titt på de senaste årens resultat visar också med all önskvärd tydlighet hur viktig en viss Eduardo da Silva är i ett landslag som letar efter en frälsare.
Med tre segrar, två oavgjorda matcher mot Ukraina och en förlust mot England är läget prekärt inför höstens avgörande. Det är dock inte det enda som snurrar i den kollektiva kroatiska fotbollshjärnan. Becksvarta Europaresultat bland klubblagen gör sitt för att sänka moralen, samtidigt som minnena från ett förlorat gyllene mästerskapsläge fortfarande svider.
Det där målet i den 122:a minuten i den där kvartsfinalen mot det där Turkiet ältas fortfarande bland undertecknad, övrig media, förbundskapten, kreti och pleti samt berörda stjärnor. Det går knappt en månad utan att en landslagsspelare viker ut sig i tidningarna och förklarar att det minsann fortfarande gör ont, att det är denna generations stora nederlag och att de aldrig till fullo kommer återhämta sig från besvikelsen.
Turkarna förstår nog inte riktigt vad det är dom gjort, och då talar jag inte om det faktum att laget tog sig ända till semifinal. Att påstå att resultatet var en besvikelse för Kroatiens del är en underdrift. Det var ett knivhugg i hjärtat på en ny generation kroatiska fotbollsstjärnor som till detta kval vandrar på en smal balansgång mellan att hjältedådigt rycka upp sig under hösten som kommer, eller missa en gyllene chans att åter försöka åstadkomma något med en laguppställning som vi senast förra sommaren tyckte var jämförbar med den bronsvinnande 1998. Idag går Darijo Srna ut och säger att "det inte vore världens undergång om vi missade VM den här gången". Var gick det fel?
Mot engelsmännen fanns det inte så mycket att snacka om när lagen möttes på Maksimir förra hösten. Ett revanschsuget bortalag som fått smisk i de senaste två mötena tog ledningen, fick Robert Kovac utvisad (när Joe Cole lyckades svimma av åsynen av sitt eget blod) och körde efter det över hemmalaget och vann med 1-4. Kroatiens första hemmaförlust på Maksimir någonsin var ett faktum och ett knäckt, skadeskjutet lag började dala i form. Niko Kovac försvann och lämnade ett stort hål i det kroatiska mittfältshjärtat. Kranjcar gick skadad under större delen av året och kvar fanns bara Modric, som plötsligt fick göra allt själv framåt.
Eduardo var en annan olycksfågel som nu inte funnits tillgänglig i snart två år - den tveklöst viktigaste spelaren i laget sedan Slaven Bilic tog in honom från U-landslaget 2006. Under föregående EM-kval avgjorde denne kloke, ödmjuke och underbare anfallare inte mindre än sex av Kroatiens matcher då man flög fram i sin grupp. England, Israel x2, Estland x2 och Makedonien fick stryk som ett direkt resultat av anfallarens giftighet. Tro fan att det gått knackigt på sistone.
Kräftgången mot Turkiet i EM och nu Ukraina i kvalet, där laget haft det spelmässiga och kvalitativa övertaget har inte slutat med triumf just på grund av att han saknats, någon annan slutsats är svår att komma fram till när man tittar närmare på antalet mål han gör och hans roll i speluppbyggnadsfasen när Kroatien rullar boll. Varken Olic, Petric eller Klasnic klarar av hålla i boll och möta upp på samma sätt. Det är möjligt att Mandzukic kan ersätta honom i den delen och kanske till och med bli bättre, men Dinamos unga stjärnskott är inte en tillnärmelsevis lika duktig målskytt ännu. För Kalinic är problemet det omvända, då han till stora delar är en straffområdesspelare.
Förbundskapten Bilic och övriga i laget är mycket medvetna om ovanstående faktum, varför tvådagarslägret i Minsk inför matchen mot Vitryssland känts ännu mer avslappnat än det brukar göra när Dudu nu återigen kan vara med. Ivan Rakitic, Schalkes unga mittfältare menade senast igår att "Vi vet alla vad Eduardo betyder för det här laget och jag tror att han kommer göra stor skillnad framöver."
Han är långt ifrån den ende som tänker så, det ska vi ha klart för oss. Dudu själv verkar vara medveten om vilken tyngd han nu kommer få bära på sina axlar, men på samma sätt som han alltid spelar med både hjärtat och hjärnan på planen, kommenterar han påståendet om att han är nyckeln till Kroatiens VM-avancemang:
- Medierna hemma i Kroatien verkar skapa någon form av förväntning att "Dudu ska gå ut och göra det själv" och att nyckeln till framgång ligger i mig. Det stör mig inte, men jag vill påminna om att vi är elva stycken som springer ut på planen och om vi alla ger allt vi har på densamma så måste vi till slut vinna.
Idag är Eduardo tillbaka i sin första tävlingsmatch för Kroatien på närmare två år och oddsen, fotbollsgudarna och fru fortuna kan därmed anses vara på vår sida igen - något som kommer behövas om Operation Sydafrika överhuvudtaget ska ros i hamn.
*Uppdatering* Läs mer: Dudu och Olic avgjorde mot Vitryssland
