Tack för allt, Slaven (0:1)
Kroatien fick under måndagskvällen se sig oförtjänt utslagna ur EM i Polen/Ukraina efter att så när ha tagit ännu en stor skalp, den här gången mot världsmästarna Spanien. Matchen blev också Bilics sista som Kroatiens förbundskapten - ett svårt och ängsligt avsked för såväl Slaven själv som för alla oss som följt honom och Kroatien under sex års tid.
Några korta ord om gårdagens match innan de viktigare bestyren tar vid. Kroatien gjorde allt man kunde förvänta sig mot de forna världs- och europamästarna men saknar lite tur för att ta sig vidare och gå riktigt långt i den här turneringen. Vad gäller uppoffring, kämpaglöd och försvarsspel gör laget kanske den bästa insatsen vi överhuvudtaget sett ett kroatiskt landslag göra under Bilic och stör för andra matchen i rad ett världslag vars spelare efter 90 minuter lyfter på hatten och medger att man var i brygga och att man med nöd, näppe och inte så lite hjälp från domare Wolfgang Stark trots allt går vidare i turneringen. Det är bara att suga i sig som kroatisk fotbollssupporter. Vill ni se matchhöjdpunkter klickar ni här, jag konstaterar bara att matchen lika gärna kunde ha slutat i kroatiskt firande.
|
KROATIEN - SPANIEN 0-1 (Navas 88) PGE Arena, Gdansk (44000) Domare: Wolfgang Stark VIDEOHÖJDPUNKTER KROATIEN: Pletikosa, Vida (65. Jelavic), Corluka, Schildenfeld, Strinic, Srna, Rakitic, Vukojevic (81. Eduardo), Modric, Pranjic (65. Perišic), Mandžukic; SPANIEN: Casillas, Piqué, Ramos, Arbeloa, Alba, Iniesta, Xavi, Alonso, Busquets, Silva, Torres Bäst i Kroatien +++ Luka Modric ++ Gordon Schildenfeld + Mario Mandzukic/Vedran Corluka Mer om själva matchen och dess efterdyningar kommer i twitterform, nedan lämnar jag plats för det som verkligen betyder något idag. |
Slutsatsen ovan gör jätteont, men jag kan inte vara besviken. Det är nämligen en hop hjältar som lämnar Polen idag och åker hem till sitt Kroatien, där jag innerligt hoppas och tror att de blir uppskattade, uppmuntrade och högeligen berömda för deras inställning och mod i ett mästerskap där man i fem av sex halvlekar spelat strålande fotboll och där lite flyt samt två världslag och storfavoriter till hela mästerskapet sätter ett oförtjänt stopp för en ny stor kroatisk landslagsframgång. Sluga, rutinerade och polerade landslag som Italien och Spanien har allt som oftast marginalerna på sin sida och gårdagskvällen ändrade inte på detta. Istället måste vi försöka finna tröst i att samtliga av våra tre gruppmotståndare nu med all sannolikhet har en ny mardrömsmotståndare i framtiden och att Kroatien än en gång ingjutit rädsla och ångest hos mångdubbelt större fotbollsnationer. Och det finns mer.
Vi måste trösta oss med att ha landslagsspelare som likt få andra när det verkligen gäller lämnar blod, svett, tårar och hjärta på planen och som bevisligen sätter hälsa och lemmar på spel för att nå framgång i tröjan de verkligen älskar. Kanske har någon tidigare upplaga varit lite bättre vid något tillfälle, men jag vet inte om jag sett ett modigare, lojalare och mer trofast Kroatien tidigare - speciellt inte under Slaven Bilic. Hatten av för mannen som efter sex år med konstanta topp 10 placeringar på FIFA-rankingen och en knappt jämförbar vinststatistik nu lämnar sitt drömjobb. Det har stundtals också varit som i en dröm.
Han har efter sina inledande två år (06-08) och fantastiska framgångar som förbundskapten blivit allt annat än hyllad och omfamnad i Kroatien. Rockstjärnestatusen fick han hela tiden behålla i utlandet, men hemma har Slaven mest fått utstå gyckel och narr efter den i minnet aldrig frånvarande kvartsfinalen mot Turkiet i EM08 samt efterföljande mentala kollaps och spelmässiga bedrövelse. Ett nervsammanbrott som varat i nästan fyra år och som fått indirekta konsekvenser i hela nationen: fotbollseuforin avtog, ekonomin efter ett missat mästerskap fick sig en rejäl törn, 1.HNL reducerades till dagens kompletta åtlöje till "liga" och bittra maktkamper inom det kroatiska fotbollsförbundet förstärkte en turbulens som ekade tillbaka ända upp till landslaget.
Med sina sista suckande andetag vaknade Slaven Bilic och Kroatien sakteliga ur sin domnande depression i höstas och säkrade en plats på det absolut sista tåget som gick till årets mästerskap genom att momentant visa vad som komma skulle när det väl gällde. Väl i Polen var man ändå tämligen uträknade av de flesta och inte minst i hemlandet var förväntningarna allt annat än vad de brukar vara. Men vi var där och det var gott nog för stunden med tanke på allt som varit. Tre matcher senare är Kroatien utslaget och samtidigt till fullo tillbaka ur en slummer som höll på att kosta oss allt det kroatiska fotbollsundret byggt upp i 20 års tid. Istället är fotbollslandslaget återställt som nummer ett bland landets varumärken - en aldrig sinande källa till stolthet och drömsk nationalromantik. Det engelska uttrycket "Give credit where credit is due" har knappast passat bättre än inför nedanstående rader.
Samme man som för sex år sedan förvandlade Kroatien från ett duktigt bonkargäng i mängden till ett komplett och mycket stridslystet landslag, introducerade gladiatorer som Luka Modric, Eduardo, Vedran Corluka och charmade Europa med elokvens och högfärdiga ambitioner kom att 2012 bli den som nästan på egen hand också reste ett fotbollsland ur askan och tog tillbaka det dit det hör hemma. Ingen annan trodde egentligen på honom än han själv och hans spelare. Men tro, mod och ett minutiöst preparerande mixat med en sällan skådad gemenskap bland spelare och ledare samt taktisk fingerspitzgefühl när det behövs som bäst kommer med stor sannolikhet göra Slaven Bilic mycket saknad i Kroatien när han nu fortsätter som klubblagstränare.
Gårdagskvällens sista presskonferens med Slaven Bilic var ett tungt avsked för såväl honom som för alla som haft med det här laget att göra under det senaste halvdecenniet. Bilic medger tillsammans med tårögda medarbetare att han är mer stolt än han någonsin kommer vara i något annat lag, men lämnar också med en hjärtknipande känsla av att Kroatien aldrig riktigt fick visa upp allt han hade förberett det här laget för. "Intrycket är fantastiskt, men trösten är klen när vår plan inte höll" - hans egna ord. Oavsett hur utfallet blev hoppas jag och tror att fotbollskännare i världen och speciellt Kroatien erkänner Bilic som en stor tränare och ger honom den innerliga uppskattning han förtjänar. Från mig får han ett uppriktigt och ömt tack för de överväldigande underbara fotbollsstunder han ödmjukt bjudit på och som så många gånger framkallat en sällan lika påfallande stolthet över det lilla som trots allt binder oss samman - Kroatien.
Det kroatiska landslaget är idag åter en färdig produkt redo att leverera under för den som kan sköta spakarna på rätt sätt. Bilic lämnar efter sig en generation spelare som inte borde kulminera förrän om 4-5 år och som jag innerligt hoppas att vem som än tar över, om det nu blir Igor Stimac eller någon annan, förmår förvalta på ett lika elegant, välvårdat och representativt sätt som skett under nuvarande ledning. I så fall är det ett lag redo för stora saker och som kommer få nya chanser till stordåd mycket snart igen. Nästa gång har man också marginalerna på sin sida.
Darkokroatiskafans@gmail.com2012-06-19 04:15:00
