Lagbanner
Årskrönika 2013: VM-kvalåret
Serbien - Kroatien på Maksimir - en av årets alla höjdpunkter.

Årskrönika 2013: VM-kvalåret

När lottningen till VM 2014 ägde rum, den 30 juli 2011, satt undertecknad på ett kafé i centrala Split, avnjöt en kopp kaffe och stirrade med skräckblandad förtjusning på den flimrande tv-skärmen som direktsände lottningen. Efter att det var avgjort, plitade jag ner lagens namn på en servett, svepte kaffet och gick därifrån. Två ord hade etsat sig fast i bakhuvudet efter den varma julidagen: Maksimir och Marakana.

Egentligen började ju inte kvalet förrän i september 2012 med en darrig och ineffektiv hemmamatch mot Makedonien, som till slut Nikica Jelavic såg till att avgöra i den 69:e minuten. En klassisk beställningsseger som kanske satt lite längre in än vad många från början hade trott, men trots allt; en tidig trepoängare ger ju alltid arbetsro och självförtroende.

Trodde vi alla.

Låt oss istället förflytta oss till den 22 mars 2013, till Zagreb och ett nästintill utsålt Maksimirstadion. Det var en vacker vårkväll, lite halvkyligt, men ändå soligt och med fantastiska förutsättningar för ett magiskt derby, med många hårda dueller, uppoffrande spel från båda lagen, och kanske, om man fick drömma, ett avgörande mål av Mario Mandzukic i den 93:e spelminuten inför ett i kollektivt glädjevrål exploderande röd-vitt hav av supportrar. Klockan blev 18.00, nationalsångerna spelades, Cüneyt Cakir blåste i pipan, och matchen var igång.

Fram till den matchen hade Vatreni spelat fyra matcher, med två vinster mot Makedonien, en mot Wales, samt en oavgjord match mot Belgien i Bryssel. Visserligen tio av tolv poäng dittills, men det var inga insatser som fick någon att höja på ögonbrynen; allra minst fansen hemma i Kroatien, som varit bortskämda med ett högkvalitativt passingsspel, tekniskt fulländade individuella prestationer, samt med ett starkt kollektiv med en tydlig spelidé, som bröt ned motståndarna utan någon egentlig ansträngning – det såg bara så löjligt enkelt ut. Istället blev man ett landslag utan någon som helst tillstymmelse till motivation och glädje; i princip såg det ut som att man hade samlats på After Work-fotboll någonstans i Slottsskogen och längtade mer efter en eventuell segeröl eller två, och inte som professionella, välbetalda världsstjärnor. Trots detta gjorde man ändå sitt jobb och vann matcherna i alla fall, men utan att visa upp något vidare skönspel. En dåvarande klasskamrat frågade på fullaste allvar om det var någon slags bojkott mot förbundskaptenen – något jag kom att tänka på senare, med facit i hand.

Tillbaka till matchen mot våra östliga grannar. Precis som i de tidigare matcherna var spelet bitvis fruktansvärt – ett oräkneligt antal felpassningar och konstiga bedömningar från både spelare och tränare, men matchen flöt på, och efter en oförklarlig passning från Aleksander Kolarov fick Ivica Olic tag i bollen, drev ett par meter in i straffområdet, passade bollen till Mario Mandzukic ett par meter i sidled, denne lurade ned Neven Subotic på marken och bredsidade in bollen i mål. Det som följde sedan var en uppvisning i ren och skär lycka, lättnad och glädje; utan att överdriva kan det ha varit det största jublet i landslagssammanhang sedan VM-bronset 1998. Efter målet fortsatte dock matchen i samma dåliga tempo, även fast det skapades chanser åt båda håll, fram tills Darijo Srna fick ett bra frisparksläge utanför straffområdet, bollen seglade över och emellan samtliga spelare innan den till slut nådde Ivica Olic som bröstade in den i mål. Resten av matchen spelades sedan i princip av, trots att det återstod mer än en hel halvlek att spela. Ett enormt viktigt resultat för Kroatien, som fortsatte sin väg mot Brasilien, höjde sitt självförtroende ytterligare, och som gav publiken och landet just det som de ville ha; en seger över ärkerivalerna inför ögonen på hela fotbollsvärlden. För Serbien å andra sidan innebar förlusten att drömmen om Copacabana grusades i och med de tidigare förlusterna i kvalet, men man var otroligt taggad inför matchen på Marakana i Belgrad cirka ett halvår senare, en match som jag återkommer till.

Kvalet gick sedan vidare – man fixade en sen seger i en mycket nervös bortamatch mot Wales, efter att Dejan Lovren och Eduardo da Silva stått för målskyttet. En Dejan Lovren som många ifrågasatt i landslaget efter ett antal tveksamma insatser, men som efter övergången till Southampton blivit en mycket viktig kugge i laget, spelat oerhört bra och faktiskt även valts till en Premier Leagues bästa mittbackar! Fortsätter han så här, kan förlusten av Joe Simunic minimeras och begränsas avsevärt genom att Lovren och Corluka eller Lovren och Gordon Schildenfeld bildar mittlås. Dock återstår detta att se – det är ju trots allt långt till den 12 juni.

Så kom då den 7 juni och en hemmamatch mot på förhand avsågade Skottland, som låg överlägset sist i gruppen, och som bara egentligen skulle köras över. Istället blev matchen en fullständig kollaps på samtliga plan – inte en enda passning gick fram, ett obefintligt antal chanser skapades och ingenting stämde överhuvudtaget. Till slut tog Skottland ledningen med 0-1 genom Robert Snodgrass efter en tilltrasslad situation med Stipe Pletikosa; ett resultat som höll sig matchen ut. Efter denna match blev kritiken mot Igor Stimac än mer högljudd än tidigare – han kritiserades för att ha experimenterat med spelare, formationer och uttagningar genom hela kvalspelet, något som var på väg att kosta landslaget en playoff-plats p.g.a. att man riskerade att bli sämsta tvåa. Stimac tog inte åt sig nämnvärt av kritiken, utan valde att köra vidare i samma hjulspår till nästa match.

Den 6 september, Marakana-stadion, 30 000 fanatiska hemmafans, och en spänning i luften man nästan kan skära igenom med kniv. För de båda lagen var detta igen en oerhört viktig match – för Serbien eftersom man hade en revansch att utkräva, plus det faktum att man ville visa sina fans att man minsann inte tänkte lägga sig utan strid, och för Kroatien för att hänga på Belgien i striden om förstaplatsen, samtidigt som ett Balkanderby alltid är ett Balkanderby. Inte heller denna match var ett undantag från det darriga så kallade ”spel” Kroatien visat upp tidigare, och man ska vara mycket tacksamma för att de serbiska spelarna missade så många av sina lägen och chanser. Istället tog Mandzukic återigen saken i egna händer och avslutade kliniskt efter en genomskärare från mittplan av Darijo Srna. Efter målet fortsatte Serbien med att ha kommandot över tillställningen, och kvitterade också mycket rättvist efter ett nickmål av Mitrovic. Det som hände i matchens slutskede minns nog samtliga; Josip Simunic fullkomligt körde över Miralem Sulejmani likt en ångvält, förhindrade ett solklart friläge och blev givetvis utvisad. En mycket grov tackling, som också kanske borde straffats hårdare. Många skulle nog säga att Kroatien räddade sin VM-plats just genom Simunics tackling, vilket med facit i hand mycket väl kan stämma – en förlust i Belgrad och det hade varit totalkört.

Efter denna match följde två avslutande matcher mot Belgien hemma och Skottland borta, två matcher som slutade med förluster efter obeskrivligt pinsamma insatser, bl.a. slogs Dejan Lovren och Ivan Strinic öppet (!) efter Naismiths 2-0 i Glasgow, och lagkamrater fick gå emellan för att förhindra ytterligare smällar. Rösterna för Stimacs avgång var nu otroligt höga, och efter ett extrainsatt möte av fotbollsförbundet gavs beskedet att Igor Stimac blivit avskedad p.g.a. ”otillräckliga resultat”, och att U21-landslagets dåvarande förbundskapten Niko Kovac tog över med omedelbar verkan. Ett logiskt val enligt många (se tidigare artiklar), som kunde bringa ordning och reda till det som under året sett ut som en flock bortskämda internatbarn, utan disciplin, ordning och reda någonstans. Kovac styrde upp den akuta situationen, tog landslaget till Island och Laugardalsvöllur, spelade 0-0 utan att imponera, tog tillbaka dem till Zagreb, höll uppenbarligen årets brandtal i omklädningsrummet, och såg Kroatiens främsta sportsliga export köra över Lars Lagerbäcks Island på alla plan, vinna matchen med 2-0 efter mål av Mandzukic och Srna, och placera Vatreni på VM i Brasilien sommaren 2014.

Slutligen då, för att sammanfatta året mycket kort, steg för steg, hur en supporter kan ha känt:

1. Frustration
2. Desperation
3. Förtvivlan
4. Aggressivitet
5. Uppgivenhet
6. Hopp
7. Glädje
8. Lättnad

Summa summarum – livet som Kroatiensupporter är en emotionell berg- och dalbana som kräver ett starkt psyke för att kunna klaras av; dock är väger alltid glädjen av vinster och mästerskapsslutspel över, och gör det värt att fortsätta bli förbannad och irriterad. Det är ju trots allt alltid värt det. 

Gästskribent: Josip Ladan2013-12-18 19:02:00

Fler artiklar om Kroatien

Nations League: Kroatien förlorade när domaren satte sin egen skrivstil på matchen
Nations League: Portugal – Kroatien 2-1: tuff match på stadion da Luz.
Inför Italien: kniven mot strupen!